Hjärtinfarkt eller skrapvinst?

Inom den marxistiska samhällsteorin förekommer begreppsparet bas och överbyggnad. Den senare påstås, åtminstone i den simplare versionen, endast "spegla" den förra. Normer och värderingar, idéer och föreställningar följer lydigt vad som sker i "basen". 

Teknik och ekonomi. The hard stuff. Som gammalt rödskägg minns jag de så kallade "kapitallogikerna", Elmar Altvater och andra, som envist och extremt hävdade att i princip allt gick att förklara med hänvisning till vilka former kapitalackumulationen tog sig. 

Till synes en autonom, obändig naturlagsliknande kraft. Bortom mänsklig hand och vilja.

Ännu en morgon infinner sig en förhoppningsfull person för att skrapa trisslott i TV 4:s sändning. Där en figur som Steffo Thörnquist gör sitt bästa för att tramsa till världsläget. Jag kan inte se karln utan att en blodtryckshöjning omedelbart sker. 

Han är inte ensam tramsare bland programvärdarna, men utan tvekan värst. Israels etniska rensning i Gaza och på Västbanken, världsrekord i stavhopp, blåbärsplockning och bortsprungna katter - allt dras över en och samma kam. Allt lika viktigt eller oviktigt. 

Nå, den skrapande har möjlighet att vinna miljoner och utan större ansträngning komma på grön kvist. För det mesta blir det dock en betydligt lägre summa. Men det gäller att se glad ut och hålla masken. Så gör en riktig svensk. Inga ohämmade utbrott i ena eller andra riktningen. 

Lagom lycklig - lagom besviken. Ett slätstruket folk, renons på starka känslor. 

Det ska ta mig tusan tävlas om allting nuförtiden. Matlagning. Vem som sjunger bäst. Vem som, i Steffos efterföljd, tramsar mest. Individen i centrum. Aldrig kollektivet. Det där med fackföreningar och gå samman, glöm det! 

Jag kallar mig inte lika övertygat som förr marxist. Religionen, framför allt islam, har ställt till det med överbyggnadens sekundära roll gentemot basen. Men det jag fastnar för på TV, nog är det en överbyggnad som legitimerar den nyliberala basen. Inte tusan är det oskyldigt!

Tittar jag ut från mitt vardagsrumsfönster ser jag mopedbud leverera pizza och annat. Det är som i Ken Loachs socialrealistiska film Sorry, We Missed You. Leve gigekonomin och anställningsotryggheten! 

Var och en sin egen lyckas smed. Fram till hjärtinfarkt eller skrapvinst. Du har bara dig själv att skylla. Och egentligen är det dig själv och ingen annan du har att besegra.

Foto: Arbetet

Även publicerad på lindelof.nu 2024-09-01