Tiga är silver, tala är guld

Mer än en gång har jag fått frågan, från människor som uppenbarligen tycker jag har något att förmedla, om jag inte ska starta en podd. Jag har slagit ifrån mig med motivet att jag är en skrivande människa. Jag skriver bättre än jag pratar. Men, det är klart, man kan ju alltid använda manus.

Plötsligt kom jag att tänka på när någon, glömt namnet, infann sig på gamla Radiotjänst, strejkledaren Harry Isaksson sade för övrigt alltid Radiotjänst, långt efter att det inte längre officiellt hette så, när han medverkade i etern.  

Gunnar Hélen skulle intervjua denne som jag glömt namnet på. Överräckte ett manus, med färdiga frågor och svar, var god och följ detta, uppmanade Hélen. Jag ber att få hänvisa till Radioteatern, blev det kyligt avvisande svaret.

Men apropå tala sämre än skriva. Jag tycker ju om när man inte följer manus, utan vågar hålla det öppet och improvisativt, ge sig ut på slak lina. Det kan bli pannkaka av alltihop, men det kan också bli bra. 

Nå, för ett tag sedan blev jag tillfrågad av den alltid lika energiska och idérika entreprenörssjälen Freddy Nilsson om jag inte ville medverka i en podd i Officersförbundets regi om Ämbetsmannaansvar (det handlade om mod och civilkurage). Tillsammans med en frispråkig generalmajor. Jo, då. Sådana finns.

Men han och jag i samma podd? Som att sammanföra 91:an Karlsson och överste Gyllenskalp. 
Hursomhelst, de som lyssnat har inte sablat med podden. Och nog hade vi en samsyn generalmajoren och jag.

Jag skriver detta på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Upsala, omgiven av en högljudd framtid, det vill säga studenter. Tror de att de sitter på ett kafé? Eller hänger på en ungdomsgård?

I morse läste jag om en modig ambulanssjuksköterska, som efter mordet på en kvinnlig kollega vågat ta bladet från munnen och kritiserat den bristande säkerheten. Han har avskedats.

Heder åt en sådan man, ovanlig i en tigandets ängsliga organisationskultur. Tyvärr utbredd. Mannen 

sällar sig till undantagen, ni minns väl Ingvar Bratt på Bofors? 

Sveriges olagliga vapenhandel med Indien avslöjades av Bratt som tvingades att betala ett högt pris för sitt mod. Flytta från bostadsorten Karlskoga. Ingen stödde honom, han lämnades helt ensam, utfrusen. 

Dessa studenter, som jag omges av, kommer de i sitt framtida yrkesliv att våga säga ifrån eller bara jama med? Omöjligt att uttala sig om. Men jag har mina mörka aningar. 

Tala är silver, tiga är guld, sade man förr. Kunde användas av dagens repressiva organisationsledningar. Jag skulle vilja vända på det. 

Säg för guds skull vad du tycker! Om det så gäller kriget i Ukraina. Och Rysslands roll, som förvrängs av all västpropaganda, typ krigshetsaren Patrik Oksanen. Du riskerar att hamna i frysbox. Men du kan se dig själv i spegeln.

Vad kunde vara viktigare?

Även publicerad på 8 dagar 2025-12-04

Första, andra - tredje! Såld!

Agneta Stark och hennes käresta. Foto: Jonas Ekströmer / TT

För ett tag sedan begick ekonomen Agneta Stark ett småsurt inlägg med anledning av att litteraturkritikern Ulf Olsson vantolkat, enligt Stark, avslutningen på ett brev till hennes älskade, den framlidne Sven Lindqvist. 

När jag i Svenskan läste en recension (hur recenserar man, för övrigt, starka känslor mellan människor?) av deras brevväxling, som samlats till en bok, mindes jag osökt en händelse för många år sedan på Stora Torget mitt i Falun. Kopplat till just Agneta Stark.

Hon var vid den tidpunkten rektor för Högskolan i Dalarna. Mitt under ett styrelsesammanträde, har det berättats för mig, smög sig en person in och viskade i rektorns öra: - Det står en skäggig man och säljer studenter mitt på torget i stan! 

Hur Stark reagerade, det har jag ingen aning om. Men auktionisten, det var LEkstrand, det. Vem annars?

Bakgrunden var att en vän till mig, knuten till dalahögskolan, bad mig komma och föreläsa för hennes studenter. Om vad, undrade jag. Det fick jag inget uttömmande svar på. "Du måste bara komma!"

Så när jag, efter att ha pinnat över från Gefle, sammanstrålade med hennes studenter på museet i Falun, hon hade bokat ett fint rum bland de ärevördiga samlingarna, anslog jag en öppen ton.

- Vi ska göra något tillsammans, vad tycker ni? 

Studenterna följde något slags kommunikationsutbildning med inte alltför lysande framtidsutsikter vad gäller arbetsmarknad och jobb. Vem som kom på det, är jag osäker på, men efter att idéer kastats hit och dit, bestämde vi oss.

Vi arrangerar en auktion på torget! Bjuder ut studenter till förbipasserande. En aktion värdig den sociala konstnären Joseph Beuys som placerade sitt verkande utanför de traditionella konstinstitutionerna. Till gator och torg med konsten! Av honom, en av mina husgudar, hade jag lärt mig flera viktiga saker. 

Ska man provocera, måste man veta vad man gör, tänka igenom det hela så att inte aktionen blir ett självändamål. [1] Vilket är den enklaste sak i världen. Men till vilken nytta? Effekten kan bli försvaret och den mentala inlåsningens.

Agera genomtänkt och seriöst! Det gjorde vi. Begärde tillstånd hos polisen att hålla till på torget. Så när en polisbil så småningom nyfiket gled förbi och undrade vad som i hela friden pågick, hade vi torrt på fötterna. 

En auktionsklubba hade införskaffats och en megafon. Sedan var det bara att samlas på torget och sparka igång: - Här har vi Kalle, 28 år, han har läst kommunikation på högskolan och även studerat utomlands, vad får jag får honom? Hundra kronor att börja med?

Folk stannade till, undrade vad i herrans namn som pågick. Säljer han människor? Pågår modern slavhandel? Är han inte riktigt klok?

Plötsligt ropades en student in av en hugad kulla. Till ett förhållandevis rimligt pris.Vad som hände med honom, vet jag inte. Försvann han till Svärdsjö eller Insjön?

Nå, utan tvekan ett exempel på det Beuys kallade social konst vår aktion i Falun. Vad Stark tyckte om den, lär jag nog aldrig få veta. Men kul var det. 

Och enligt mig ett utomordentligt sätt att få till en diskussion om akademikerarbetslöshet. Istället för böcker och debattartiklar som ändå ingen bryr sig om. Rätta mig om jag har fel! 

I himlen hoppas jag att mäster Beuys log förnöjt.

|1] von Hausswolffs omstridda utställning Memory Works på Lunds konsthall 1989 riskerar att hamna i denna kategori. Han använde aska från Majdanek som sitt material. Se Sydsvenskan 251204.

Han är ju sympatisk, karln från Grisslehamn!

Foto: SVT Play

 

Jag tycker att det blev ett bra, meningsfullt, samtal i går afton i Upsala, efter att Knut Lindelöf och jag presenterat vårt projekt "Mellan klasserna". Byggt på en brevväxling mellan oss som till dags datum avkastat drygt 200 sidor. Tillfälligt har vi satt punkt. 

Dags, snart, att med kritiska ögon, kika närmare på materialet.

Skall det bli en bok, håller det som bok? Är det vi skrivit tillräckligt intressant för andra än Knut och mig? Jag vet, ärligt talat inte, trots min förtjusning och vad brevväxlingen betytt för mig. Jag skulle önska att Björn Eklund på Karneval förlag kastade ett getöga.

Jag tyckte om sättet som vi i går presenterade projektet på, inför ett tjugotal gamla, hum, fibbare i Upsala. Improviserande. Öppet. Låg grad av förutsägbarhet. Ingen vet vad som kan hända. Våghalsigt, nja? 

Men hellre det än att följa manus och ha repeterat. Därför har jag också alltid tyckt om att intervjuas live i medier. Direktsänt. Klart att det blir missar, men vad gör det. Har inte Bob Dylan, lugn, jag jämför mig inte med honom på någon fläck, sagt att det får räcka med en tagning när han spelar in? 

Låt missarna stanna kvar, det är bara charmigt. Det ofärdiga, och det oförställda, besitter sin charm.

Åter i Akademihotellet ser jag en dokumentär på SVT Play, signerad Tom Alandh. Han är bra, Alandh, med sitt till synes lågmälda sätt att närma sig dem han dokumenterar. Glömmer aldrig när han gav sig på Nacka Skoglund. Den vajande majskolven. Jag vet inte om jag, i och för sig, köper den metaforiken.

Överrumplar han, är han listigt underfundig, är det Alandhs aldrig explicitgjorda, filmkonstnärliga arbetssätt? Denna dokumentär handlar om Krister Henriksson, född och uppvuxen i Grisslehamn, fadern fiskhandlare, oklart vad modern sysslade med. 

Alandh skuggar honom på turné, runt om i landet. Från repetition och generalrep i Hallunda till kuskandet i Sverige.

Om jag ska vara ärlig, har Henriksson aldrig tillhört mina skådespelarfavoriter. När jag ser dokumentären påminns jag om att han jobbat med Bo Widerberg, i Tennesse Williams Katt på hett plåttak, med Marlon Brando en gång helt enorm i huvudrollen. 

Har det funnits en bättre filmregissör än malmöiten, han med Kvarteret Korpen? Och en större aktör än Brando?

När Henriksson hyllar "lantisarna", på sin turné med mellanlandningar i Säffle och Sura, bland andra orter utanför tullarna som nollåttorna inte skulle kunna peka ut på en karta, med Riksteatern och pjäsen Lång dags färd mot natt, ger jag upp min förhandsinställning om honom. Han är ju sympatisk, karln!

Jag går aldrig på teater. Men det hade varit kul att se honom och Grynet Mollvig i denna uppsättning.

Inte längre en främling i lärdomens stad

Utsikt från hotellrummet

Det var inte planerat så. Högst två övernattningar i den eviga ungdomens stad skulle det bli. I anslutning till att deltaga i ett Folket i Bild-evenemang tisdag afton. Men genom att jag blandat ihop datumen, tarvades ytterligare en övernattning. Det började att likna en spontan lillsemester. I julmånaden.

I morgon dyker min själsbroder Hasse från Åkersberga upp. Det lovar att bli både inspirerande och roliga samtal, på kors och tvärs, alla ämnen tillåtna, som det plägar bli när vi sammanstrålar.

Jag checkar in på ett hotell som jag sedan länge tycker mycket om, Akademihotellet på Öfre Slottsgatan. I traditionstunga kvarter som verkligen känns som "Upsala". Inte så långt bort det ärevördiga universitetshuset. 

Nedanför detsamma hukade jag, villrådig och osäker med portfölj i näven, i till studentexamen våren dessförinnan införskaffad blå kostym hos Sandegårds i Sandviken, höstterminen 1968 efter att ha skrivit in mig på universitetet.

Mannen som står staty utanför den pampiga byggnaden, Geijer, kände jag igen från mitt poesiläsande under tonåren. Men annars befann jag mig på främmande mark. Uppvuxen i det praktiska livets arbetarklassmiljö, långt från det teoretiska akademiska med dess traditioner och ritualer. 

Heller inte så långt från hotellet universitetsbiblioteket, Carolina Rediviva. Det erfordrades acklimatiseringstid, och mycken vånda, innan jag vågade glänta på dörren dit in. Tillhörde jag verkligen dem som hade rätt att frekventera detta kunskapens tempel?

Numera tycker jag om att sitta där med min dator. Omgiven av unga studenter. Det påstås i undersökningar att de inte gärna läser böcker nuförtiden. Men många har lagboken framför sig, tjock och präktig. 

Jag frågar ingen om vad vederbörande tänker sig för framtid, vad syssla med. Kanske tror att jag skulle bli besviken.

För egen del läste jag "onyttiga" ämnen, ingen yrkesutbildning, utan att någonsin, inte en enda gång, fundera på vad studierna skulle "leda till". Vad jag skulle "bli" när jag var "färdig". Studerandet, det icke minst flitiga slukandet av böcker som inte låg på kurslitteraturlistorna, blev ett mål i sig.

Med facit i gammelhanden kan jag konstatera att nog har jag kunnat försörja mig rätt så hyfsat, nåja, ända fram till pensionsåldern på mitt "snackande" (föreläsande med ett finare ord). 

Det hade kunnat gå annorlunda, det ska gudarna veta. Jag anar Ackis, Akademiska Sjukhuset, bakom Slottets tinnar och torn. Där finns den utomordentligt kompetente onkologen Hans Hagberg som behandlade mig när jag insjuknat i en ovanlig tumörtyp. Han räddade mitt liv.

Ett liv som kunde ha upphört för drygt tjugofem år sedan. Egendomligt, nästan kusligt, att släppa fram den tanken. På döden. Mer om denna dramatiska fas av min existens i Livbok. 

Fantasifull är jag så det räcker och blir över. Så när jag rör mig i de trevliga kvarter som omger Akademihotellet kikar jag efter Pelle Svanslös, Trisse och de andra som Gösta Knutsson förevigade.

Det främlingskap, det utanförskap, jag tidigare kände i lärdomens stad känner jag inte längre. Bra eller dåligt? Jag vet inte. Men jag trivs att röra mig på de gator som för mig är "Upsala".

Att mötas mellan klasserna

Montage: Knut Lindelöf

Jag hade länge umgåtts med idén efter att jag läst, förvisso även läst om, Jan Myrdal och Lars Gustafssons brevbok Den onödiga samtiden (1974). Det var själva formen, en brevväxlingsbok, som jag fann tilltalande. 

Men den bok jag såg framför mig skulle till sin karaktär vara annorlunda än Myrdal och Gustafssons.

Inte så pretentiös och övermaga, som deras tycktes mig. Alldenstund dessa intellektuella bjässar på den blågula parnassen hävdade, medvetet eller omedvetet, sin beläsenhet och bildning gentemot varandra. 

Som om de, utan att riktigt vilja inse det själva, eller vad vet jag, tävlade om vem av dem som bäst förtjänade titeln Den intellektuella klassens primus. 

Två färgstarka namn. Det är omöjligt att läsa boken utan att höra Herr G:s knarriga stämma och Myrdals auktoritativa. Myrdal, "Gud fader i Mariefred" som Karl Vennberg, kulturchef på Aftonbladet, syrligt omtalade honom. 

Den brevbok jag föreställde mig skulle vara personligt färgad, utan att strösslas med svårsökta referenser. Ingen stora tänkares envig eller duell. Mer ett öppet, avspänt samtal om vad som dagligen upptar en intellektuell människa som lever sitt liv skrivande, ställer skrift. Perspektivet dialogens. 

Knut Lindelöf, fyrtiotalist liksom jag och som jag påverkad av den radikala 68-andan, mannen bakom webbtidningen lindelof. nu, berättade jag om min idé för. Han tände på den och vi började att mejla brev till varandra. Till dags datum ett försvarligt antal. 

Vi kommer från helt olika bakgrunder. Knut från en borgerlig i Göteborg, Särö närmare bestämt. Jag från metallarbetare i Sandviken. Båda präglade av sitt sociala arv. Jag brukar deklarera att jag har lämnat Sandviken men Sandviken har inte lämnat mig.

Inte sällan återvänder jag i mina texter till den lilla staden i skuggan av Verket. Påminner om min mamma, bruksjäntan. Den i vått och torrt lojala socialdemokraten som förärades en Hjalmar Branting-medalj för lång och trogen insats under den röda, med tiden alltmer bleknade och slokande, fanan. 

Ofta har jag, inte utan sorg i stämman, konstaterat "mammas socialdemokrati är död". Det vill säga den socialdemokrati som stod för jämlikhet och det starka samhällets solidariska värnande om de svaga.

Ljusår från Andersson och Taubins ideologiskt urvattnade politrukvariant. Med den politiska makten som självändamål. Makten framför allt! Alla, fula och mindre fula, medel tillåtna för att värva röster. Politik utan moral.

Jag vet inte om Knut lika ofta återvänder till sin uppväxt bland de besuttna på Västkusten. Glimtar därifrån har han dock delgivit mig. Jag tycker också att han har varit som bäst i breven när tonen blivit personlig, när han visat sig som någon mer än redaktören Knut på lindelof.nu. 

Kanske har jag lämnat ut mig mer. Om min kroniska olust och rastlöshet. Min melankoli och besatthet av döden. Missbruksåren.

Kan det hos två generationskamrater, två fyrtiotalister, med så olika uppväxter finnas något som trots allt förenar? Förutom den politiska inriktningen? "Vänster" skulle jag säga, kanske inte Knut. Olika konnotationer regerar oss.

Kan vi mötas "mellan klasserna" som jag inbillat mig att en bok baserad på mejlväxlingen, efter att ha redigerats, skulle kunna heta? Det bör nog en läsare in spe avgöra.

I kväll samtalar Lindelöf och Ekstrand i Upsala, ett FiB Kulturfront-arrangemang. Missionskyrkan 19.00.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-12-01

Äntligen!

Bild: Wikipedia

Jag vet inte för vilken gång i ordningen, men nog kan de räknas till fler än på ena handens fingrar, jag med tevens benägna hjälp reser den första dagen i julmånaden till gamla Haga för att på Skolgatan återse mina kära vänner, skrothandlaren Albert Karlsson (spelad av Sten-Åke Cederhök) och sonen Herbert (Tomas von Brömsen). 

Tack, Öppet arkiv på SVT, som gör detta möjligt! Genom den av er behållna Julkalendern från 1982.

Jag skaffade en dvd för säkerhets skull, jag kunde ju inte veta vad han Baehrendtz (som tv-chefen alltid kommer att heta för mig) och kompani riskerade få för sig för tok med programtablån, för flera år sedan med Albert och Herberts alla upptåg samlade. 

Men den behövs inte. 

Vår nuvarande tv, som jag inte har lärt mig att sköta med alla finesser, om sanningen skall fram, trots mycket goda pedagogiska instruktioner från Markus på Power som till och med kom hem på elsparkcykel (vilken praktgosse!) till gamlingarna för att bistå oss, har heller inget uttag för en tocken en. 

Om de där tidöarna, med den reaktionära sprattelfiguren Kristersson i spetsen, skulle lyckas med sitt projekt att stuva om public service så säger jag bara: - Ge fan i Öppet arkiv!
 

Jag behöver, skriv upp det, varje 1 december återvända till det folkets Haga som inte längre finns. Men som jag hann uppleva innan kulturvandalerna var framme med sina grävskopor. 

Samma, skattefinansierade till råga på allt, vandaler motiverade sin framfart med "sanering" och ”uttjänta rivningskåkar”. 

Med berått mod förstörde de sedan den människovänliga livsmiljön

Haga. Var bodde de själva? I fiiina Örgryte? Eller höginkomsttagarnas Askim?

Det fordom varvens och stuveriets proletära Göteborg jag besökt under årens lopp, och med stort vemod i sinnet minns, finns inte längre. Men det var inte ödesbestämt, utan orsakat av politiska beslut.  

Jag och många med mig, icke minst göteborgare, skakar på huvudet.

Hur kunde man släppa storkapitalisten  Skyskrape-Storgalen innanför stadsgränsen? Milda maränger! 

Och hur kunde man, slickande Volvo där solen inte skiner, bejaka idén om en den vackert belägna staden uppbrytande "västlink", eller vad sjutton det destruktiva tilltaget heter? 

Numera kan vi inte ta oss med Toyotan till Stena Line och färjan till Danmark utan att vi åker på en "trängselavgift".

Vad är det för sabla dumheter! Vi passerar Järntorget och biografen Draken, gömda där uppe någonstans bakom alla skrapor, så fort vi kan, högst två gånger per år. Inte TRÄNGS vi.  

Men kan det dras in pengar från vanliga, hyggliga själar så gör myndigheterna det. 

Och vanliga, hyggliga själar är som de är. Böjer sig utan att protestera. Även rabulisten Ekstrand och hans fru.

Jag kan de flesta replikerna i denna oöverträffade, SVT-sända julkalender utantill. Men vad spelar det för roll. 

Hjärtat värms ju vid varje ny tittning av den nära relationen mellan far och son, värms ännu mer för att jag saknade en sådan relation med min egen, tystlåtne far.

Att Albert hela tiden tjötar på Hebbe lelle, den snälle sonen som gör allt för den barnsliga fassan, hör till. Kärleken mellan dem förblir orubbad. 

Så som det alltid borde vara mellan fäder och söner.

I stallet står den trogna kampen Herkules. Bara att spänna för honom och sedan rulla ut på gatorna för att samla skrot, plikttrogne Herberts uppgift i alla väder. 

Medan fassan kanske smyger sig ned på Kafé Japan för en porter.

Äntligen dags igen!

Även publicerad på 8 dagar 2025-12-01

I kajak mot öppnad himmel

Bild: Bokus

Jag var definitivt inte min fars son i ett avgörande avseende. När jag läser Leif Strandbergs Kajak ser jag pappa framför mig. Dock inte med en paddel till hands. Utan framåtstävande med stavar i skidspåret, vältränad på kraftfulla armar.

Pappa var aktiv inom Skid- och friluftsfrämjande. Älskade att hålla till ute i naturen, till skillnad från sonen som alltid föredragit böckernas innesittarvärld. Kanske hjälper mig Strandbergs livsfilosofiska bok att lite bättre förstå vad pappas valda ensamhet med väl vallade laggar på betydde för honom. 

Det vi aldrig någonsin pratade om, inte det heller, i tigandets manliga brukskultur. Att låta sina kinder väderbitas i den friska, kalla vinterluften. Stanna till för en slurk kokkaffe ur termosen, kanske skala en mandarin. 

Upplevde han, där med sig själv och ingen annan, friheten från Verkets kollektiva diskurs? Det företag han skänkte så många år. Eller rent av friheten från alla tvång, inhägnader? Familjen? Mig och mamma? Klart är att han behövde dessa stunder för sig själv. Egentid heter det numera.

Så lite man vet om sina skriftställarkolleger! Inte visste jag att Strandberg är en fullfjädrad kajakexert. Hans, ofta detaljerade och illustrerat med teckningar, demonstrerande av sin expertis riskerar att bli en smula tjatig för den som inte lika entusiastisk över flytetyget som han. 

Även om det är lärorikt. Blandat med historiska tillbakablickar. Kajaken förpackas i en i högsta grad intressant kontext. I densamma ingår såväl urbefolkningar som hällristningar. Det som nu är en medelklasshobby handlade förr om överlevnad i kamp med naturens svårtämjda krafter. 

Och nog vet Strandberg allt om överlevnad - ur ett manligt perspektiv. Kajaken och mannen är som häst och vagn.

Kajaken ger honom naturupplevelser som ibland närmar sig naturmystik och andlighet. Nej, jag skrev inte naturromantik, eller människans eviga kamp med elementen. Men nog frestas jag ibland  tänka Caspar David Friedrich eller Hemingways Den gamle och havet. Inget dåligt beröm, Leif!

Upptäckandets paddelturer lockar fram poeten i Strandberg. Skriva kan han, det vet vi från hans medverkan på lindelof.nu. I vissa sekvenser öppnar sig, genom skickligt frampaddlade ord, naturen på ett sätt som är nästan svindlande.

Det svenska landskapet, särskilt kustremsan, älskar Strandberg. Med sin kärlek till utomhuslivet är han en typisk svensk, skulle en kulturantropolog säga. Försvarande allemansrätten, rörelser i skog och mark, i Strandbergs fall på älv och hav. Ingen urban varelse, i behov av kaféer och neonljus.

Avslutningsvis, en bekännelse med rodnande kinder: En gång försökte jag och min livskamrat oss på att paddla kanot. Vi hann knappt lämna bryggan och förtöjningen förrän den snöpligt nog välte och vi hamnade i vattnet med kläder och allt. Efter det sätter jag mig aldrig mer i ett dylikt fortskaffningsmedel.

Boken: Leif Strandberg Kajak. Rörelser & tillfälliga boplatser (Karneval, 2025)

Även publicerad på lindelof.nu 2025-12-01

Ord som inte befriar

Bild: Nordic Posters

Jag har hört om en stad ovan molnen. Från salig mors favoritpsalm. Framkallade, varje gång hon hörde psalmen, något obestämbart i hennes ögon. Längtan? Tröst? 

Den spelades inte på den begravningsgudstjänst häromdagen uppe i Härnösand där jag var en av gästerna. 

Däremot spelades en låt, underbar text, med Fria Pro: Kan inte du och jag så kan ingen. (Lyssna, du hittar den på nätet!)  Motiverat med att den döde, en kämpe för rättvisa och solidaritet, tyckt om proggmusik.

Jag finner det svårt med begravningar. Jag pratade om det med den förrättande prästen efteråt. Efter att riskerat att, ännu en gång, trampa i klaveret genom att fråga "är även din man präst"? Ändrade mig snabbt till: "men det kanske är en kvinna?"

Och så var det. Prästen, en tuffing i skinheadfrisyr, var lesbisk. 

Nå, vi samtalade, vid sammankomsten med smörgåstårta och sedan kladdkaka, om prästers tystnadsplikt, vad den innebär och vad den kan utsätta den för som måste tiga, kanske plågad av samvetskval. Jag nämnde min favoritfilm framför alla andra: Tystat vittne med Michael Rourke. 

Han spelar en avhoppare från IRA, som hoppar av efter att av misstag ha sprängt en buss med skolbarn i luften. Flyr från Nordirland. Jagas för att likvideras av en utsänd av IRA, spelad av Liam Neeson.

Han bekänner sitt brott för en katolsk präst, under bikt, vilket gör den senare, i rollen Bob Hoskins, rasande. Prästen i Härnösand hade inte sett filmen i fråga, men tipsade om en annan film på samma tema. Jag tror att den hette Priest.

När man hör sina egna ord, om man tar till orda vid en begravning, är det som om sorgen förstärks. Orden befriar inte, som de annars kan göra. Prästen, jag måste bara inflika att hon sjöng så vackert under begravningen att änglarna torde ha gråtit, nickade instämmande. 

Men denna gång framkallade mitt korta tal till minne av den döde inga tårar. Jag vet inte varför. 

Efter minneshögtiden hade jag velat strosa omkring i Lubbe Nordströms "Öbacka", för att skingra mina tankar på vännen G som jag tagit ett sista avsked av. Men temperaturen hade klättrat upp till runt noll och det var glashalt på gatorna. Inte vågade jag, mitt gamla skröppel, mig ut på dem! 

Bara att invänta Norrtåg till Sundsvall, sedan kliva på SJ till Gefle, läsa ut Leif Strandbergs Kajak som jag tänker skriva om. Medan mörkret tätnade. 

Jag lever vidare. Efter att ha förlorat ännu en av de människor som en gång fanns (det finns inga andra), för att parafrasera Göran Sonnevi. Och som jag citerade i mitt tal.

Hur mår Bianca Ingrosso?

Människor som påverkar andra har väl alltid funnits! Ta "bara" Jesus och hans trogna "följare" (så heter det nuförtiden, har jag förstått, glöm "lärjungar"). Eller de gamla grekerna, Aristoteles och de grubblande grabbarna. 

Så det där med "influencers" är väl inget nytt påfund. Men det framställs som om det vore så. 

Klöver, rejält till och med, kan dessa den senmoderna tidens inflytare tjäna, genom att låta reklam "smyga" sig på i samband med slitandet på deras välkända ansikten. "Hjärntvätt"?

En av dem, kanske den främsta, är Bianco Ingrosso, dotter till den spralliga programledaren för Allsång på Skansen. Nyss swishade den förra, krumbuktande sig hit och dit, apande sig som man sa i Sandviken, förbi i ett reklaminslag i TV4. För att puffa för en dyr klänning, tror jag. Inte H&M direkt.

Jag noterade inte det pröjsande företaget bakom. Men det spelar mindre roll. Jag tänker inte skicka efter plagget.

Jag har inte sett Ingrossos pratshow på en av de kommersiella tv-kanalerna, inte heller reality showen Wahlgrens värld, så jag kan enbart basera min kommentar på andra framträdanden hon flitigt gör, för att håva in kosing. 

Hon är svår att massmedialt undgå, om man säger så. Om man inte ska blunda eller fly till skogs.

Kultursociologiskt lagd kan jag inte låta bli att, nej inte fascineras, snarare förundras av denna från rynkor och gäddhäng befriade samtidsprodukt. Är allt bara yta och visa upp sig i hennes glittrande 08-värld? 

Hur mår jäntan, farbroderligt uttryck jag vet men jag är en gammal man, bortom strålkastarljus, mobiler och smink? Har hon någon "livscoach", eller vad sjutton det heter? Kanske "livsstrateg"?

Mot slutet av 1980-talet begav jag mig till Harvard Business School i Boston, Massachusetts, för att som visiting professor studera deras beryktade case-pedagogik. "Fallstudier" säger vi i Sverige. På den högskola där jag tjänade ihop till mitt levebröd tillämpade jag en variant av denna pedagogik.

På en organisationsutbildning. Trött på korvstoppning och omyndigförklarande av studenterna. Drastiskt rubricerade jag det "ångestskapande pedagogik". [1] Slut på elevifiering och gymnasifiering! 

Frihet under ansvar. En krävande utbildning för den som sökte sig till den. Men personlighetsutvecklande vågar jag påstå. Dock är det upp till deltagarna att lämna ett omdöme. Mejla mig! Eller skicka blommor.

Nå, tanken var att under USA-vistelsen försöka komma i kontakt med Christopher Lasch [2], som jag läst och inspirerats (sic!) av. Om någon var Lasch en influencer i mitt professionella liv. Hans narcissismbegrepp dyker osökt upp när jag sitter och löst funderar på denna Ingrosso.

Små barn skall vara narcissister! Det ingår i deras utveckling. Men vad säga om oss som vuxna? Hos Lasch, som jag minns det, värderas inte fenomenet. Begreppet används snarare i ett syfte att fördjupande förstå dåvarande amerikansk, kulturell samtid.  

Vad med det som inte syns och som andra inte bekräftar? Vilka är vi i egna och andras ögon? Vilka vill vi vara för att komma till vår rätt?

Summa summarum. Hur mår den "vuxna" (?) narcissisten Bianca Ingrosso egentligen?

[1] Tankarna bakom utvecklas i min bok Hucks flotte på upptäckarflotten. En roligare bok i samhällsvetenskaplig metod (2024). 

[2] Det lyckades inte mig att träffa Lasch IRL. 1994 gick han sedan bort. 

Tomas Bresky in memoriam

Fotot på Tomas Bresky: Journalisten

Det går knappt en dag utan att jag utbrister ”nej, inte ännu en”, syftande på att en efter en av generationskamraterna, fyrtiotalisterna, går hädan. Ja, mer än så. En efter en av dem som påverkat mitt tänkande om samhälle och politik.

Nu senast Tomas Bresky (född 1944), som efter vad jag kan förstå aldrig lämnade sin utkikspost i norr. Utan förblev Luleå troget. Men född i Värmland, uppvuxen i Göteborg.

I en dödsruna heter det om honom att han tidigt utmärkte sig som en grävande journalist. Och att hans grävande föregick Uppdrag Granskning och liknande, korrupta förhållanden skärskådande, tv-program.

Jag minns främst två böcker som han skrev tillsammans med Ingemar Schmid och Janne Scherman. Dels Med SAF vid rodret; granskning av en kamporganisation (1981). SAF drog i gång en påkostad satsa på dig själv-kampanj i nyliberal anda. 

Ett hemligt strategidokument gick ut till medlemmarna, någon läckte innehållet.

I samma veva utkom Henri Lepage med sin bok I morgon kapitalism. Till synes slutade vänstervindarna att blåsa över landet. Med dem upphörde kollektivets primat framför individen.

Också tillsammans med Schmid och Scherman skrev Bresky den MBL-kritiska boken Medbestämmande, mera dröm än verklighet (1978). 

Efter Kirunastrejken, som tog LO på sängen, initierade S en arbetsrättslig lagstiftning för att försöka förhindra fler okontrollerade, vilda strejker. Boken gav bränsle till min mot arbetsrätten kritiska avhandling Från Konsul Göransson till MBL (1979).

Scherman gjorde som andra rödskägg, Aschberg med flera, och lät sig enrolleras av det privata näringslivet. Men inte Bresky. Visserligen grånade mustaschen men ett rödskägg förblev han.

Må han vila i frid.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-11-27

Kärlek på papper

Vad ska man ut i kylan och göra?

 

Skidan hon slinter, i bukter och finter. Nä, jag är ingen vintermänniska. Inte på långa vägar. Apropå långa vägar. Till Skagen är det från Gefle en bra bit, med bil och sedan Stena Lines färja på böljan den blå. 

Och i samma Skagen, som vi nyss lämnade, rådde grön vinter, gräsmattan pudrades med det lättaste snötäcke, plusgrader, och så det skimrande ljuset över landskapet. Som att beskåda ett konstverk, ett stilleben.

Klart man borde slå ned sina bopålar i dansk mark! Om det inte vore så förbaskat dyrt, zlotyn, jag menar svenska kronan, är ju inte värd någonting. Varje inköp framkallar kvidanden från den magra pensionärspluskan.

I folkskolan tvingades vi, av omutliga lärare som fått för sig något under utbildningen på seminariet, kallaste vinterdag ut på naturis för att åka skridskor. Jag åkte som en kratta. Fröken, annars den vänligaste människan på Murrgårn (skolan)  hade svårt att hålla sig för skratt, så som jag skruttade fram.

Den eventuella drömmen om att bli hockeyproffs i NHL, och mångmiljonär med pensionering vid trettiofem, sedan njuta av det goda livet söderut någonstans med en paraplydrink i näven, smälte bort som snödrivor i marssol. Notera metaforiken.

Inte ens i bandylagets juniorlag kunde jag, med min eländiga skridskoåkning, knipa en plats. Lika bra det. För ville man framkalla det onda ögat hos farsan, då skulle man viska SAIK. För honom var det SIF, rödvästarna, som gällde och inget annat. 

Även om de inte hade något bandylag att aspirera på en plats i. Det hände att fotbollspelare från SIF dök upp i SAIK:s dress om vintern uppe på Norra IP. 

Holger, grannen på samma avsats på Barrsätragatan, var saikare i själ och hjärta. Han och farsan hälsade inte på varann, om SAIK vunnit eller om SIF förlorat. Iskyla rådde dem emellan. Än en gång: lägg märke till metaforiken.

Om jag inte är helt ute och cyklar, alltid risk för det med min otyglade skalle, hette SAIK från början Käglan. [1] Målvakten Oskar ingick i en barnaskara på Bruket som kunde räknas till en elva, tolv glyttar. Man kan säga att hans föräldrar legat i. Om ni fattar vad jag menar. Blink, blink.

När hans mor en gång i Linders kiosk vid Kanalen inhandlade Min värld med alla romantiska noveller, ofta utspelande sig på herrgårdar, fattig flicka gifter sig med rik, stilig ungtupp, undslapp sig kioskbiträdet: - Det där behöver väl inte du!

Oskars mamma blev inte svaret skyldig: - Å, jo, man kan behöva lite kärlek på papper också!

Farsan, denna utpräglade utomhusvarelse som inomhus knappt kunde sitta stilla fem minuter utan att det kröp i honom, var aktiv inom Skid- och friluftsfrämjandet. Utsågs till stugfogde i främjandets stuga uppe vid Kungsberget. Ofta fanns han på plats där i skuggan av berget, pysslade med något. 

Morsan, däremot, var en typisk stugsittare. Aldrig långt till kaffekoppen och telefonsamtal som behövde ringas. När maken försökte locka med henne till Kungsberget, blev beskedet: - Jag lugnar mig, jag.

Så, du Kung Bore, om du försöker få ut mig att halka omkring i kylan med långkalsingar och Kalmarjackan, tjock och varm, på blir mitt svar: - Jag lugnar mig, jag.

[1] Jag var ute och cyklade. En uppmärksam läsare från Viken rättar till IK Stjärnan. Det tackar vi för. Jag blir alltmer lika tankspridd som Lars Gustafsson.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-11-27.

Blir du aldrig trött i munnen?

Alexei Stakhanov (Foto: BBC World News)

1945, under den omfattande metallarbetarstrejken i Sverige, den största arbetsnedläggelsen sedan storstrejken 1909, men som nog måste utvärderas som att den inte gav särskilt mycket mer i lönekuvertet än om man hade undvikit konflikt, skickades en ombudsman från förbundskansliet i Stockholm till Sandviken med uppdraget att tala de strejkande till rätta. 

Han lade an en mjuk, vädjande, för att inte säga inställsam ton: - Tänk på era [underförstått stackars] familjer som har det svårt att få mat på bordet. Syftande på de små summor som kunde utbetalas från strejkfonderna.

Han påminde i sin retorik om en bårlärka. En sådan där som gråter mer än gärna på begravningar. När min morfars bror jordfästes dök det upp en sådan figur och höll ett långt tal vid hans kista. Tårarna flödade efter en stund ur ögonen, rösten bar nästan inte. 

Änkan  hade aldrig träffat mannen. Berättade hon, överrumplad och bestört, efteråt. Vem i hela friden var han?

Jag fick för mig att mannen berördes av sina egna ord, sin vältalighet. Och de hade intet med den döde i kistan hade att göra. Det kunde ha varit vem som helst.

Nå, apropå min morfar. När ombudsmannen äntligen tystnade och uppmanade de församlade: - Varsågod att fråga om något ni har på hjärtat, kom det genast från morfar: - Blir du aldrig trött i munnen? Kunde en replik ha varit mer dräpande? Det var min morfar, det. Som inte kröp för någon.

Jag har ofta citerat det. Jag har ju i yrket umgåtts med dem i den "snackande klassen", som de säger i Danmark. Akademiker och andra som mer än gärna tar till orda. Utan att ha något viktigt att förtälja.

Jag härstammar från metallarbetare. Och det går tillbaka ända till 1880-talet, när morfars far och hans farfar ankom Sandviken för att jobba nere i Verket. (Morfar föddes 1890, som trettonåring stämplade han in.) Tidigare kallade jag dem "jordens utvalda folk". 

Nämligen så stolta över sig själva och sin samhällsinsats. Alla andra bar de ju på sina axlar genom sin mervärdesproduktion.

En av mina kompisar tjänade ihop till sitt levebröd som tråddragare på Sandvik. Han försummade aldrig att med retsam stämma upplysa mig om att han hade ett riktigt jobb, till skillnad från mitt.

Jobbet som högskolelärare var enligt honom, stachanoviten, snäppet över "lektanternas", förskolelärarna, men inte mycket mer än så. 

Jag tröttnade på att ständigt få höra om hur tärande jag var och gensköt honom: - Jag kan visa dig med statistik, svart på vitt, att du tillhör en krympande samhällsklass. Industriarbetarna ersätts av robotar, produktionen automatiseras.

Där fick han väl så han teg, tänkte jag i min enfald. Men icke: - Där ser du, vi blir allt färre som måste försörja allt fler.

Jordens utvalda folk, som, sagt.

Min äldsta vän och jag

Two Good Reasons in action

                                                                                                                                                  

                

                                                                                                                                                  

                                                                                                                                                     

                                                                                                                                                         Those were the days, my friend

Min äldsta vän C har genomgått en krävande behandling på sjukhuset. Kroppen har tagit mycket stryk. 

Men han låter, till min glädje, ändå som att han är vid gott mod och full av kamplust när vi talas vid. 

Sandvikare är gjorda av stål, som min morfar, karlakarln, brukade säga.

Äldsta vän? Jo, så är det. Vi har känt varandra ända sedan början på 1960-talet, våra vägar korsades efter att vår familj flyttat ”upp på stan” som man sade i Sandviken. Till en större lägenhet. Ett par stenkast från läroverket. Nära att jag stavade den tuktande inrättningen med ett till ä.

Det började med den gröna mattans schack, även om vi lirade på en grå grusplan bakom skolan. Vi ingick i samma kvarterslag. Samtidigt startade mitt skrivande. Med matchreferat. Nedtecknade med kulspetspenna i blå skrivböcker som jag har ingen aning om vart de tog vägen.

C minns det väl, för jag läste upp mina referat för honom. (Tilläggas bör att han till skillnad från mig äger ett mycket gott minne.) Jag härmade sportjournalistprosan. Nyttig övning inför fortsättningen på det som kom att bli mitt grafomaniska liv. 

Skriva kortfattat och enkelt. Rakt på. Inga kringelkrokar. Lennart Hyland-estetik. 

En stil jag tog med mig till akademins högdragenhet och det förment vetenskapliga skrivandet. Där är den inte populär. För på universitetet förväntas man skriva krångligt och svårläsligt. Det delas inte ut några stilpoäng. Ju krångligare man får till det, desto bättre. 

Efter fotbollen var det musiken - Beatles gruppen i alla tonåringars öron, och grabbarna måste bara låta håret växa till föräldrarnas förtrytelse - som förenade oss. Hemma hos mig i mitt pojkrum kunde vi lyssna på Tio i topp med det smattrande leksaksgeväret vid omröstning. Men det stannade inte därvid. 

Fram med de akustiska gitarrerna, min Levin med ett förflutet i Frälsningsarmén, och i gång med det gemensamma musicerandet som ledde till bildandet av ett band tillsammans med ett par andra grabbar.

Samma år som vi fyllde fjorton. Det känns overkligt. Att vi var så fjunigt unga. Låttexter och ackord togs ut genom att lyssna på grammofonskivor. Inte vet jag om engelskan alltid satt så perfekt som vi trodde.

Inga ordentliga förstärkare fanns det pengar till, som kunde brukats hos Bäckströms klassiska musikaffär på Hyttgatan, granne med Glasbanken, när det skulle elektrifieras. 

Jag använde en vanlig radio modell större att förstärka ljudet med, som jag transporterade till replokalen surrad på baksmällan till min cykel. Gömd under ett lakan. 

Jag måste ha smugit mig ut med den otympliga apparaten i ett obevakat ögonblick, medan den skarpögda modern tittade åt ett annat håll. Annars undslapp henne inget.

Vad skulle vi heta? Olika namn föreslogs. I smäktande Sunny Afternoon sjunger Kinks ”Give me two good reasons why I ought to stay”. Det blev vårt namn. Two Good Reasons. Tipsat av A, i sitt blonda midjelånga hår och slanka linje en dubbelgångare till Cher.

En hel del spelningar blev det under några år. I regionen, men även på en ungdomsgård i Stockholm och på andra ställen. Somliga bra med fläkt och fart, som på en skoldans i Alunda eller på en rockklubb i Fagersta, andra förtjänar att lämnas till den barmhärtiga glömskan. 

Vi fick också, kors i taket, agera förband till stora engelska grupper på Jernvallen i Sandviken. [1]  Fråga mig inte hur det gick till med dessa gig. På mjuka ben anträdde vi scenen inför en publik på flera tusen. 

Så gick jag ut gymnasiet och tog studenten med vit mössa och allt, lyckades med det trots mycket skolkande i tredje ring. Min äldsta vän först året efter. 

En ny fas i livet - efter Jante-åren i brukssamhället. Vad göra sedan? Upsala och universitetet blev det, en främmande lärdomsvärld med inledande, svåra acklimatiseringsmånader. Men inte för min äldsta vän. 

Våra vägar skildes åt. Han stämplade in i Verket till en tjänstemannabefattning, avancerade till hög chef med tjänsteresor utomlands, och blev kvar i konsul Göranssons skapelse till pensionering. 

Någon gång kunde vi ringa varandra. Vänskapen  bestod. Trots ödets olika riktningar. 

Åren gick, som de plägar göra, och de har blivit många. Nu har vi åter kontakt. Men den färgas oundvikligt av hans utsatta belägenhet. 

Hur med några få ord sammanfatta vår gemensamma historia? Those were the days and we thought they would never end?

[1] (Om sextiotalsmusikens omvälvande betydelse handlar min bok Måste bara kyssa himlen. En roadtrip med Jimi Hendrix i bagaget (2008).

Den forna svärmorsdrömmen lägger sig platt

Foto: Facebook

När jag fortfarande var anställd på en statlig tankedisciplineringsanstalt, som jag benämnde min arbetsplats högskolan, brukade jag minnas Jan Myrdals utsaga om de pipor som makten blåser igenom. Piporna i detta fall mina kolleger som lydigt följde alla påbud uppifrån. 

De ideologier som utbildningsdepartementet normerande prånglade ut, och som vidarebefordrades av mot centralmakten lojala högskoleledningar, anammades utan vidare diskussion i de djupa leden. 

Inga avvikande röster hördes. Inte var det så högt i tak som människor kan ha för sig om just högskolorna. Att de skulle utgöra ett undantag i en åsiktstrång samtid, en den fria tankens hägrande oas. 

Den myten borde för länge sedan ha bleknat. I och med massutbildning och genomströmningsfilosofier. Löpande band-utbildning. Fostrandet av löneslavar och undersåtar. Näringslivsanpassning. 

Högskolstyrelser med folk från det privata näringslivet som ordföranden. 

Många av mina kolleger, jag bortser från dem inom ämnet företagsekonomi, de blinda kapitalistfarare som inte ens kunde stava till ”kritiskt tänkande” utan vårdade en nyliberal, marknadsfundamentalistisk hållning, utan syftar på dem inom samhällsvetenskap och humaniora var aktiva inom vänsterpartiet eller de gröna. 

Nå, i det första fallet, ”vänster” och ”vänster”. Snarare skulle jag säga att v:et stod för 

”välanpassade”. 

I bästa fall lagom kritiska i sin yrkesmässighet. Inte så att det störde. Och den vardagliga verksamheten flöt på. Aldrig någon debatt om meningen med en högskola, vad man ska ha den till. 

Att initiera en sådan var som att försöka väcka liv i 68-andan. Och avfärdades som onödigt och mossigt. Typiskt ett övervintrande, gammalt rödskägg som undertecknad att försöka sig på det.

Högskolan i Gävle, där jag avverkade mina sista år innan den definitiva utstämplingen, var inget annat än en förlängning av arbetsmarknadsmyndigheterna. Det måste, enligt den rådande ordningen, erbjudas en utbildning som var ”nyttig” och ledde till ett ”riktigt” jobb. Inget ”flum”. 

Även de som kallade sig vänster anslöt sig till uppfattningen.

När den åsiktsmässigt välkammade svärmorsdrömmen, innan han lade sig till med skägg, Jonas Sjöstedt hyllar den russofobiske försvarsministern blir jag inte ett dugg förvånad. De där vänsterpartisterna har aldrig varit någon riktig vänster i mina ögon. 

Doften från maktens köttgrytor är för frestande.

Även publicerad på 8 dagar 2025-11-24