Peter Handke och tänkandets tragik

Jag beskylldes, nog fel ord i sammanhanget, en gång av en psykoterapeut i Upsala, för att inte "bara" leva, utan meta-leva. Det vill säga att jag ständigt reflekterar över mitt liv, framförallt hur det kunde ha varit. Som i filmen Sliding Doors, där alternativ presenteras. 

Om si, blir det så. Men om så, si. Alternativ som kanske först i eftertankens bleka ljus blir tydliga. När det är för sent att välja mellan dem - de förblir hypotetiska. Som i Monthy Python om det snabbt övergående livet: Could I have another one, please? Sorry!

Det kanske bör nämnas att jag inte gick i terapi hos nämnda terapeut. Utan samtalet skedde på en strikt vänskaplig basis. Men det födde en tankeställare. Och samtalets essens återkommer inte så sällan.

Inte minst nu, när jag på nytt läser, och uppfylls av, Peter Handke. Österrikaren som bor utanför Paris. Kanske inte delar samma aversion som landsmannen Thomas Bernhard gentemot sitt fosterland. Men hyser nog heller ingen större kärlek till det. Därför frivillig exil. 

Även på ett litterärt plan. Förutsättningen för ett originellt författarskap som inte erkänner några av andra stipulerade gränser. Jag kan inte låta bli att erinra mig de upprörda protesterna mot att Handke tilldelades Nobelpriset i litteratur. En vän till Slobodan Milošević i Serbien! 

Det som slår mig med Handke, framför allt i hans Kort brev till långt farväl (1975) är att momentet av, vad jag skulle kalla, metaskrivande är påfallande. 

Boken är i långa stycken mycket detaljerad och konkret. Nästan uppräknande. Djävulen bor i detaljen, eller hur Brecht uttryckte det.

Men det är som att Handke noga prövar varje formulering, väger på guldvåg. Som om han med skarp, estetisk blick står och tittar över axeln på sig själv under arbetet. 

Jag glömmer snart handlingen, fascineras däremot av hans stil, hans metod. I den en imponerande pregnans, fullödighet. Jag skulle säga hantverkskunnande, om det inte lät så tråkigt.

Han inte "bara" ställer skrift. Hela tiden en implicit, men även explicit, undran inför om han funnit den rätta formuleringen. Eller om det blir, som i den i långa stycken totalt osentimentala boken om modern, Berättelse om ett liv (1972).

Och som han också medvetet tematiserar: att formuleringen tar över gentemot det upplevda och skaffar sig något av en autonom existens. Minnet hamnar i underläge mot försöket att fånga det. Vad är "rent" minne, vad är ord och efterkonstruktion som lämnar minnet i sticket?

Låter det konstigt? Kanske är det varje författares predikament. Att tjäna sina formuleringar. Mer än de tjänar författaren. Språket föregår oss, bara att inse. Det föreligger redan "färdigt". Och inväntar oss när vi rör oss in i det, från den språksökande livsinledningen som barn.

Psykoanalytikerna Jacques Lacan talade om den symboliska ordningen som vi träder in i. Vi kan inte stanna utanför den. Den är såtillvida ett tvång och en plikt - bokstävlarna fängelseväktare. Upproret blir i bästa fall ett syntaxens sådant och intet mer (Birger Sjöberg).

Osökt kommer Lars Gustafsson för mig. Hans hisnande formuleringar, hans oförutsägbara vändningar och infall. Hans fyndiga associativitet som kanske var hästen som red honom, och inte tvärtom. 

Var han, den särdeles begåvade västeråssonen, ett offer för sitt eget skapande, sin sprudlande begåvning? En gudarnas gåva, samtidigt en förväntan att infria.

Åh, vad jag ofta har längtat i mitt liv efter att kunna slippa "metandet". Bara vara i den stund som är, utan att omedelbart börja granska och dekonstruera den. Det spontana livets lätthet (jo, jag vet, Milan Kundera). 

Som det heter från den gamla ladyn, underbart spelad av Maggie Smith, i Downton Abbey: det var bättre före kriget, när det inte tänktes så mycket.

När vi börjar efter-tänka (utsatt bindestreck i Martin Heideggers neologistiska smak), måste vi lämna spontanitetens orörda paradis. Grinden går för gott igen bakom oss. Autenticiteten bor i det otänkta och ingen annanstans? Svårt att acceptera. En tänkandets tragik.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-04-09

Vad hände med dig, Åsa?

"A working class hero is something to be" (John Lennon)

När Åsa Linderborg, påläst historiker och filosofie doktor från Upsala, dök upp i medströmsmediernas spalter var det som om en frisk fläkt drog genom dessa. Radikal, välformulerad, kul att läsa - om än mer sporadiskt än systematiskt från mitt hörn.

Kanske fick den frispråkiga hållas i den repressiva toleransens namn. För att myter om journalistrollen skulle kunna reproduceras av medie-etablissemanget. Främst för att gagna de makten tjänande ideologiproducenterna själva, hjälpa dem att upprätthålla en falsk självbild.

Så befordrades hon till kulturchef på Schibsteds Aftonbladet, där en sådan som högste smakdomare Anders Lindberg huserar. Kanske något i och med detta började att förändras i henne. Karriärgiftet, farligare än det från en skallerorm, spreds i de intellektuella ådrorna? 

"Man får inte vara dum, för då kan man bli bas." Jag citerar min morfar Alfred, vigde sitt liv åt Verket, från vilken jag ärvt min obotliga chäfsallergi.

Linderborg sparkades snett uppåt efter att hätskt ha attackerat östeuropaforskaren Martin Kragh. Efter vad jag kan förstå var hon ute i ogjort väder med långtgående anklagelser om Kragh som informationslämnare. Utnämndes därefter till senior reporter. 

Vilket ju kan betyda vad som helst. En avstjälpningsplats, ärligt talat. Om än med gyllene förtecken. En dold fallskärm.

Linderborg kvistade snabbt i sin nya roll ner till Västkusten och porträtterade i helbild Horace Engdahl, numera bosatt i Göteborg på fin adress. En fullkomligt ointressant, okritiskt och smickrande, fursteporträtt. 

Och det senare fortsätter hon med. Kommer ut med en tjock, jag tror den är på över 600 sidor, bok om kungen av Svea Rike. Bjuds in till TV4:s morgonprogram (250406) för att sälja in boken. 

Får generöst utrymme i tv-soffan för att sitta och marknadsföra produkten, utan att några som helst besvärligt vinklade frågor ställs av programledaren. Lägger boken till något nytt? Bjuder Linderborg på några nya avslöjanden? Varför skriva - och varför läsa denna bok? 

Utgivning därför att förlagen vet att böcker om kungahusen, framförallt det engelska och det svenska, säljer som smör i solsken?

Förlaget i fråga torde ha gnuggat händerna. Gratis reklam på utmärkt sändningstid. Vad kan man mer önska sig? Viktigt nu hålla nere priset så att "vanliga" monarkister har råd att införskaffa volymen. 

Kanske finns den snart som ljudbok, så att samma monarkister slipper anstränga ögonen med att läsa?

Vad hände med henne, arbetardottern från Västerås, som skrev en bra bok om fadern och deras kärleksfulla men trasiga relation? Gick hon vilse i Stockholms medströmsmedier, har hon påverkats i negativ riktning av att vara en av de privilegierade i Söderreservatet? 

Det är inte utan risker att klassklättra, lyssna på Lennons Working Class Hero.

Saknar hon en djävulens advokat, livspartner, vid sin sida som kan få henne på rätt köl när hon vinglar och tappar fotfästet? Sambo är hon med Bengt Ohlsson på DN. Jag vet inte hur han är som ovannämnda advokat.

Språket slafsigt under samtalet i tv, Linderborg använder ord som "funka", exekverar tillika diverse anglifieringar, populära i samtidssvenskan. Dömer ut mig och andra republikaner som "elitister" som påstås se ned på och förakta dem som dyrkar kungen och hans familj. 

Varför i hela friden skulle det vara elitism att kritisera hängivna, döva och blinda, monarkister? Oförtjänt? Lägg av, Åsa. Du pratar strunt. Har du blivit mjuk i bollen? Förlåt den elaka frågan.

Jag fattar inte vad hon menar när hon påstår att debatten om monarkin i Sverige är "korkad" och borde bli intelligentare. Det mest intelligenta vore väl att avveckla samma pinsamt föråldrade monarki, skicka den sig ständigt tilltrasslande knugen i pension? 

Och stänga debatten, som jag inte vet var någonstans hon menar att den förs. 

Intervjun avslutas med att Linderborg - i hastigheten skrev jag först "Lindberg", freudiansk felskrivning - där i tv-soffan fnissande yrar om att kärlek och lojalitet måste till för att man ska kunna skriva en biografi om kungen. Då får jag nog. Bort med ljudet från tv-apparaten. Usch.

Långt till Västerås och den arbetarklass du en gång tillhörde, Åsa! 

Foto: Wikipedia

 

Den vita staden

Den vita staden hörde jag för länge sedan någon kalla Helsingfors. Därmed inte syftande på inbördeskriget 1918 mellan röda och vita. Utan på vita byggnader, främst Helsingfors domkyrka. 

Vars uppstickande, vita torn är något av det första man som inseglande gäst får i blickfånget. 

När man med en av de monstruösa kryssningsbåtarna, som inger en den egendomliga känslan av att inte befinna sig på en båt utan snarare i ett välsorterat varuhus eller överdådigt nöjespalats, ankommer Helsinki. 

Och så presidentens slott med fasaden vänd mot inloppet, som jag räknar in bland de vita byggnaderna, men det är nog snarare ljusblått. 

Ett ståtligt välkomnande på min ära. Fast det kanske är att ta i och önsketänka.  Jag vet inte hur pass välkomna vi, vid detta tillfälle influgna med SAS,  från "svenskjävlarnas land" är. Men kanske gammal ost är glömd. 

Högerpopulistiska, som de skulle benämnas i svenska medier, chauvinistiska partier är dock starkt på frammarsch. Drömmen om ett Storfinland lever. 

Det är inte min första resa till Finlands huvudstad. Naturligtvis söker vi upp mytomspunna Kosmos. Där höll en av mina favoritpoeter, Pentti Saarikoski, hov när det begav sig. 

Jag bad vid mitt förra nedslag i Helsingfors hovmästaren peka ut var han satt. 

Och det gjorde han. Om än tämligen avmätt. Kanske är vi många PS-beundrare som söker oss till Kosmos och nyfikna frågar efter stambordet.

Saarikoski, som jag tappert försökte att läsa på originalspråket i början på 70-talet, ett dåraktigt försök som avstyrdes av en finsk patient jag kom i kontakt med på Ulleråker, avled innan han hunnit fylla femtio. 

Efter ett oavbrutet skrivande, icke minst de herostratiska översättningarna från grekiskan. Jag fattar inte hur han, med sitt kontinuerliga drickande, rodde det i land. 

Men han skrev, vart han än befann sig på jordklotet. Om så i Reykjavik, Bretagne eller på Tjörn. Dokumenterat i en rad böcker. Min favorit reseberättelsen från Island: Jag blickar ut över huvudet på Stalin. 

Han ligger begravd vid Valamo kloster i Savolax. Jag har länge velat besöka det poetiska geniets grav. Men även längtat efter att få uppleva Karelens skogar och sjöar. 

Min första svärfar åkte som ung från Los som Finlandsfrivillig. Med, som jag förstod det, placering i just Karelen.

För mig avslöjade han att han i närstrid dödat en rysk soldat med bajonett. Kom aldrig över det och kriget. Traumat plågade honom. Tog till spriten. Ödelade karriär och äktenskap. Han och jag kom bra överens. 

Jag var den ende han talade med om hemskheterna från Finland. På Krigsmuseet ute på Sveaborg, med allt som påminner om fasorna, känns han plötsligt nära.

Det som slår en är att många yngre i den kreativa klassen, Richard Floridas uttryck, inte verkar behöva något annat kontor än kafébordets. Där kan de sitta med laptop och mobiltelefon. Odla sociala relationer. Sköta sitt jobb.

Mycket tilltalande för en kaféintellektuell som undertecknad. Och kaféerna är många i Helsingfors, ergo "arbetsplatserna". Rena Paris eller Wien.

Överhuvudtaget har Helsinki, får jag för mig, genomgått en rejäl urban make over. Intrycket man får är av en i högsta grad modern huvudstad. Fjärran det dystert sovjetgrå som tidigare kunde trycka ned staden och påminna om den stora grannens närvaro. 

Det är numera en pulserande, livfull stad. Kunde platsa mitt i Europa. Bland de andra metropolerna.

Alla våra resor styrs av temat Makt - motstånd. Om så till Barcelona, Amsterdam, Wien, Bilbao eller Oslo. Vi söker spår i Helsinki efter det blodiga inbördeskriget mellan röda och vita. Även vinterkriget och fortsättningskriget. Andra världskriget. 

Vi uppsöker den monumentala Sandudds kyrkogård. Med sitt hjältegravsområde. Krigsgravar i led på led. Ett de dödas tysta hav. Påminner om Verdun. Finnar. Okända svenskar som i likhet med min svärfar åkte som frivilliga. 

Marskalk Mannerheim. Arkitekt Alvar Aalto. ”Fåfängans marknad”, skrev Strindberg om. Och där han inte ville vila.

Jag kommer osökt att tänka på Väinö Linnas böcker. Krig, detta människors obegripliga vansinne. Och nu rustas det på nytt i Europa. För många miljarder. Sverige hänger på. Till Oksanen och andra krigshetsares ohöljda förtjusning. 

Som någon sade och jag instämmer: Varför rustas det inte för fred istället för krig?

När kvällsmörkret sänker sig över Helsingfors, denna ljumma aprilmånad, försjunker jag i tankar svåra att mota bort. Det är inte bara mörkt här där vi just nu befinner oss. Det är mörkt i hela Europa. Förkrigsstämning. Obehagligt.

Även publicerad på lindelof.nu 250406

Önskan att göra en Sartre

Proffsskvallraren på Upper East Side i New York, tillika författaren till lustfyllda Breakfast at Tiffany´s och hårdkokta In Cold Blood, Truman Capote avrådde från att söka efter sanningshalten i en bra historia. 

Den sistnämnda riskerar att gå förlorad om verifiering eller falsifiering, den i vetenskaplig metod skolade Upsalaakademikern har talat, ska tillämpas. Låt det som är bra förbli det! Utan att i onödan gräva efter dess proveniens.  

Så jag tänker så sjutton heller söka efter sanningshalten i att jag till min belåtenhet snappade upp att Sartre hela livet bodde på hotell. Däremot vet jag från säker källa, hemlig förstås, att han brukade knalla upp på Fina Förlaget (Gallimard) när de likvida medlen var slut. 

Kvitterade ut ett förskott, utan att någon nitisk ekonomiansvarig satte käppar i hjulet. Stoppade pengarna direkt i fickan. Och så bums i väg till närmaste pariserkafé för att dricka vin och skriva. 

Tom ficka, på nytt upp på Fina Förlaget för ett förskott. Jag har för mig att Evert Taube betedde sig snarlika på Bonniers. En fena på att fixa förskott.

Sartres oförsiktiga, skulle min mor ha sagt, förhållande till pengar är inte mitt. Och att jämföra mig med honom som författare vore mig naturligtvis fjärran. Även om jag inte tycker att hans stilistik imponerar. Albert Camus, om vi ska nämna honom i samma andetag, skrev bättre.

Men i relation till hur man ska eller borde bo, där närmar jag mig utan vidare Sartre. Och det är kopplat till ett alltmer intensivt resande för min del, med ett åtföljande hotellinkvarterande.

Tidigare i mitt liv reste jag inte mycket. Kanske genetiskt betingat. Min mormors far, martinsmältaren Edvard, lämnade aldrig Sandviken. Inte ens för en kortare utflykt. Förstod inte varför han överhuvudtaget skulle göra det. Fanns ingen vettig anledning. Som han såg det.

Jag har kommit att älska att bo på hotell! I skrivande stund på alldeles utmärkta Scandic i Helsinki. Stora fönster. Utsikt mot träd i en park och en kyrka. Fina fisken att betala för att slippa bäddning och städning. Slippa fundera på inventarier. Damma böcker. 

Nå, det senare gör jag väl inte i vanliga fall heller så att det stör. Böckerna har nämligen en masse  tagit över i vår bostad, de måste ut. Även om det smärtar en gammal bookaholic.

Tankebefrämjande detta hotelliv, dess främsta förtjänst. Inget som låser fast eller klibbar (Sartre i Äcklet om tingen). Jag förstår fullt ut varför existentialisten Sartre valde hotellboendet som sin livsform. Medvetet valde han, intellektuellt en nomad, bort att vara bofast. 

Om höstarna, med våra veckor i ett hyrt hus i Tversted i Nordjylland, njuter jag av att samma hus inte är överdrivet inrett. Trivs med det spartanska livet - det tanken frigörande. Sådan är jag. 

Fotot på Sartre: Wikipedia

Jörn Donner och vår delade skröplighet

På Helsingfors gator bland alla utsmyckade byggnader, raskt, nåja, traskande mot Sandgrunds kyrkogård, och alla hjältegravarna från krig som Finland dragits in i, kommer jag osökt att tänka på Jörn Donner. 

Jag är inte särskilt förtrogen med vare sig hans böcker (förutom en om Berlin), filmer eller bravader som det offentliga Finlands gossen Ruda. En hårt bevakad kändis som det varit svårt att undgå även för den massmedialt måttligt orienterade. Alltid i strålkastarljuset. 

Donner hann även med att vara riksdagsman och ledamot av EU-parlamentet. En brokig livshistoria. Kännetecknande för en rastlös personlighet?

Jag köpte en bok om honom och hans son. Men minns inte mycket av den. Kanske stod båda som författare. Och boken ett slags uppgörelse i dialogens form.

Även i Sverige förekom Donner, i filmproduktionssammanhang, tillika gift med skådespelerskan Harriet Andersson. Programledare i SVT. Upprörde populasen genom att röka i rutan och dricka snaps. Men det var visst bara vanligt vatten i glaset. 

MA Numminen gäst i ett av programmen. Denne högst originella figur som gjorde musik, nåja, på Ludwig Wittgensteins Tractatus.

Donner gav ofta ett smått buttert och vresigt intryck - typiskt urmanligt finskt för att låna mig till en kliché ? Eller en utstuderad pose i personligt varumärkessyfte? I en dokumentärfilm från slutet av hans liv framstod han som rejält butter och vresig. Och skröplig. 

Rörde sig långsamt och försiktigt med stel kropp. Utsände åldrandets fysiska signaler .

Som på färska videoupptagningar med Paul McCartney. Inte sjunger den senare, åttioplussaren, med samma kraftfulla stämma som förr. Eller rör sig lika vigt. Men knappast att den devota konsertpubliken bryr sig. 

De hör och ser det de bestämt sig för genom Beatlesfiltret.

Att knalla omkring och fundera, som jag gör, på skröplighetens fenomen när jag snart kommer att stå vid de många stupades gravar, kan förefalla lite, ja, jag vet inte vad. Även för att vara jag. Men jag styr inte över mina plötsliga, nästan överrumplande, infall. 

Liksom Donner blir jag allt skröpligare, fast jag kämpar på som bara den. Gata upp och gata ner i ett kuperat Helsinki. Jag hade glömt dess topografi från mitt senaste besök. 

Färja till Sveaborgs fästning för att sedan kämpa mig fram på kullerstensbelagda stråk till Krigsmuseet. Som om jag vägrade acceptera att jag blivit en gammal man. 

Kroppen liksom anropar mig och ber om ett  varsamt hänsynstagande gentemot försämrade somatiska villkor, men jag slår dövörat till. Inte sloka nu, Ekstrand!

Jämnåriga vänner och bekanta till höger och vänster blir gaggiga, som man sade förr, eller går hädan. Snart vågar jag inte läsa dödsannonser. Vill inte reagera som jag gör när blicken studsar till inför välbekanta namn. "Inte han (hon), också!"Med ens tickar existensklockan allt fortare.

Alternativet till att bli gammal är värre, kan jag få höra av de förment visa. Men vad i herrans namn ska de säga till tröst och uppmuntran? Inte är det roligt att vara ett skröppel. 

Undrar, förresten, var Donner ligger begravd. Om i Helsinki eller annorstädes. Av någon anledning känner jag inte för att med hjälp av Google ta reda på det. 

Foto: Yle

Även publicerad på lindelof.nu 250402

Ett folk utan ett heligt raseri

Jag läser om Henrik Landerholm, mannen som "slarvade" med hemliga dokument och hotade därigenom rikets säkerhet. Inte första gången karln får sparken (med fallskärm, säkert, vad annars?). Han har tidigare figurerat i obskyra sammanhang, får jag veta. 

Men det borde jag ha kunnat räkna ut. En av de obotliga återfallarna. Vilket hans nästa "toppjobb" som kompisen fixar åt honom? Elefantkyrkogården i Rosenbad annars ett alternativ. Som för Kindberg Batra och andra höjdare som gjort bort sig.

I Strängnäs, kompisens hemort (hm) förr, hamnade (sic!) Landerholm i betänkliga (sic!) skolaffärer med trådar till hustrun. En skön juvel. Även hon. 

Korruption är inte enbart en manlig historia, utan könsgränsöverskridande (långt ord utgående från en binär premiss).

Jag inhämtar uppgifterna om Landerholm i en recension av böcker om lobbying i Expressen (250331). Sverige har inte "bara" världens mest privatiserade skola. Vi har även förmodligen den mest generösa inställningen till fenomenet lobbying. 

Även vänsterpartister numera, glömt namnet på den kvinnliga "socialisten", ägnar sig åt det. Sedan länge lobbar socialdemokrater. I det senare fallet bland andra de välkända Göran "Godsägarn" Persson och Stefan "Vi såg det inte komma" Löfven.

Jag blir heligt förbannad. Glömmer att blodtrycket måste vårdas, medicinerar ju. Har de ingen skam i kroppen, dessa jeppar? Det värsta är att de tar med sig det de förvärvat inom politiken till de byråer som städslar dem. 

Sedan kan de använda lärdomarna mot aktuella beslutsfattare. Till en mycket fet lön. Springpojkar åt kapitalet. I Löfvens fall, genom den byrå han sålt sig till, dessutom åt Saudiarabien och Israel i strävan att putsa upp skamfilmade internationella rykten.

Persson, som storstilat lovade både det ena och det andra när han var statsminister utan att infria något som helst av det, är från Katrineholm. Arbetargrabb, liksom Löfven. De borde ha inbyggda spärrar med sin klassbakgrund. Men har det inte.

Ingen inre röst, inget politiskt samvete, som dikterar: "Så gör man bara inte." 

Kanske säger det mer, det gör det nog, om dagens förfallna socialdemokrati än om överlöparna som personer. Jag vet att mamma, S-märkt in i det allra sista, skulle bli mycket ledsen om hon fortfarande levde och hörde om dessa penningsugna partikamrater.

Ledsen, men inte förbannad. Det låg inte för henne. 

Men alla ni övriga, vart gör ni av den heliga ilska ni borde känna mot Landerholm och kompani? Arma, svenska folk av undersåtar! En fröjd att vara makthavare i detta land med ett sovande folk. Eller kanske jag ska säga likgiltigt? 

Jag gör som de korrupta, tvår mina händer. Men utan fallskärm.

Bild: Internationalen

En gång hade jag en ängel som student

Heja grabbar, friskt humör, skjortan hänger utanför!

Jag läser om en sprillans ny dokumentärfilm, tillägnad fotbollens mest hängivna supportrar.

Ultras filmens titel, upphovskvinna Ragnhild Ekner från Göteborg. Hon håller själv på IFK från samma stad. "Blåvitt", säger hon. "Änglarna", säger jag. 

Varför hon valt Änglarna och inte de grönsvartklädda "makrillarna", GAIS, framgår inte helt klart för mig. Eller Häcken från underklassens Hisingen. Fina ÖIS från en av stans noblaste delar sjunker i divisionerna, så det är inget alternativ. 

Men varför man älskar och håller på ett lag har nog egentligen ingenting med resultat eller förnuft att göra. Som jag förstår hängivenheten. Det bara är så. [1] I vått och torrt. Så min undran faller platt som en misslyckad straffspark.

En gång hade jag en ängel som student, Håkan Sandberg, som värvats av giffarna i Sundsvall. Studerade på dåvarande ekonomlinjen vid högskolan i SCA town. En sympatisk man på alla vis. Studiemotiverad som få.

Underbart när han inför hundra studenter sporde varför de inte fick läsa Människan under kapitalismen av Ottomeyer. Varför den utmärkta boken inte var obligatorisk kurslitteratur. De övriga studenterna skruvade på sig. Aldrig hört talas om boken ifråga. 

Men titeln indikerade något de inte kände sig befryndade med. 

Aha, tänkte föreläsare Ekstrand, log i mjugg. Då stämmer alltså bilden av det vänsterorienterade IFK Göteborg med "Röde" Ruben Svensson och kompani. Ett arbetarklassens radikala fotbollslag. 

I varvens (icke längre) och bilfabrikens (såld till Kina) arbetarstad på Bästkusten. 

Sandberg kontaktade jag förresten för ett tag sedan. För att nyfiket fråga om forna lagkamraten Glenn "Har ni de gött, gubbar" Hysén är fullt så töntig som han framställdes i en reality som jag älskade att följa i TV. Svaret avslöjar jag inte.

Inte bara tifos och allsång, trevligt i största allmänhet på dagens fotbollsmatcher. Bengaler och inbördeskrigsliknande sammandrabbningar mellan lagens supportrar. Slagsmål med polisen. 

Tuffa tag när massan - Gustave Le Bon skrev redan på 1800-talet en uppmärksammad bok om massans psykologi - anonymiserar den enskilda individen. Maskerade, aggressiva män som hämningslöst tar ut svängarna. 

Ekner kritiseras av somliga recensenter som tycker att hon våldsromantiserar och bortser från hur avskyvärt en "toxisk manlighet" uttrycker sig på arenorna. Skrämmer bort barnfamiljerna. Vad vet jag. Filmen ska jag se. Att läsa om den väcker minnen.

Ett från Antonio Gramscis, arbetarrådens, Turin när jag, i samband med att jag gästföreläste på handelshögskolan, såg Juventus möta ett bottenlag i ligan på Delle Alpi. Jag hängde på hemmasupportrar vid insläpp, hamnade därför högt upp på en hörnläktare. 

Med usel utblick. Långt därnere, i den dimmiga råa novemberkvällen, tyckte jag mig vagt urskilja en högrest Zlatan. 

Matchen slutade 1-0. Juve trillade boll, "fisklirade", på det typiskt italienska sätt som jag i dagsläget känner igen hos mitt favoritlag SIF. 

En känd fotbollstränare som försvarade en markant defensiv, mållös spelstil deklarerade: "Man har en poäng när man går ut på planen. Viktigt att försvara den." 

En annat minne är från San Siro i Milano. Den arena där "Nacka" Skoglund och GreNoLi spelade efter kriget. Stort komma till denna plats. Vi passade på att fråga en taxichaufför om "Nacka". Klart han mindes, trots att många år förflutit, "den vajande majskolven". Sken upp. 

Milan mot Juventus. Åttiotusen åskådare. En minst sagt imponerande logistik. Tog inte många minuter att tömma arenan efter matchens slut. Men tillresande Juventusanhängare, flera tusen, tvingades stanna kvar för att undvika gurgel med hemmafansen.

Nå, så kära gamla Jernvallen i Sandviken, förstås! VM-arena 1958. Barn- och ungdomsläktaren, där jag stod och trängdes med likasinnade vid varje allsvensk hemmamatch. 

Det gick lugnt till, förutom busvisslingar och kollektiva stönanden när en sif:are gjorde bort sig på planen. 

Inte som nu. Ekner hyllar det som sker på läktarna, och som väckt politikers intresse att åtgärda, man undrar genast hur, som olydnad mot ordning och stat. I ett samhälle som disciplinerar och strömlinjeformar oss. En berusande, befriande olydnad. 

Åtminstone en gång i veckan.

Klart det inte var särskilt stökigt på Jernvallen! Närvarande poliser kunde njuta av spelet med armarna i kors. Alldenstund fabriksslavarna och deras barn befann sig på fotbollsmatch. Lydiga även på läktarna de förstnämnda, i vardagslag bihang till det döda kapitalet (Marx) nere i Verket.

Fotbollen speglar samhället, enligt den framlidne argentinske bolltrollaren Maradona. Kanske så. Men hur kommer då olydnaden in? 

Följande Ekner - som i SvD 250328 yttrar "det är skitviktigt att olydiga människor finns" - skulle jag snarare tala om fotbollen som framkallande en motkraft. En sista motståndsficka när makten alltmer rör sig i en totalitär riktning. Kanske även jag romantiserar ultras?

[1] Med viss reservation för detta "bara". I Glasgow, till exempel, anses Celtic vara katolikernas lag. Och Rangers protestanternas. Religion avgör vilket lag man håller på.

Foto Digitalmuseum: Jernvallen 

Publicerad även på lindelof.nu 250331

"Babsan" som landshövding?

Det var då ett förskräckligt kackalorum det blev efter att det tillkännagivits att den nya landshövdingen i Gävleborg är en SD:are! Som om Belsebub själv, i egen låg person, inbjudits intaga det pampiga slottet i Gefle. 

Granne med det forna fängelset, "Hotell Hamilton" i folkmun. Folket tyckte de inspärrade busarna hade det för bra. Därav öknamnet. Kurran låg på Hamiltongatan.

Snart inflöt i lokala aviser långa debattartiklar i högstämd protest, undertecknade av lokalt kända politiker. Bland dem Ulla Andersson från V. 

En annan vänsterpartist, åtminstone förr, numera ordföranden för Gävle Pride, Lotta Lagnander är mäkta förgrymmad över regeringens tilltag. Välja en SD:are! Nu går skam på torra gävleborgsland!

Hur blir det, i och med denna utnämning, med HBTQi-certifieringen av länsstyrelsen? Lagnander befarar dess försvinnande. Inte länsstyrelsen, certifieringen. [1]

Vad sjuttsingen är det för något tok, denna certifiering? Nära att heteronormative Elakstrand ocensurerat utbrister. Ska inte länsstyrelserna, i sin oväld, stå fria från ideologisk påverkan? Vad hände med den svenska ämbetsmannastaten? CJ Boström torde vända sig i sin grav. [2] 

Vem hade gjort Lagnander nöjd? "Babsan" från Furuvik? 

Då slår man minst två flugor i en smäll, om jag fattat saken rätt. En homosexuell i kvinnokläder. Peruk och högklackat. Kan det bli bättre, Lagnander? Förmodligen skulle det dock inte räcka med "Babsan" för att hon ska känna sig tillfreds.

Vad är det den nya landshövdingen har gjort, förutom att hon representerar ett som de rättrogna kallar "främlingsfientligt" parti (som en femtedel av väljarna röstar på)? Ägnat sig åt plumpa skämt, eller vad det ska kallas, i en mejlväxling. Om judar, zigenare och andra. Fy, fy. 

När jag läser inläggen och hör kritiken mot landshövdingen får jag för mig att de som protesterar och jag lever i två helt olika verkligheter. De förra lever inte i bruken och de bolmande fabriksskorstenarnas län, med ett minst sagt hårt språkbruk människorna emellan. 

Utan i ett idealiserat sådant där alla behandlas lika och alla är goa och snälla mot  varann, oavsett kön och hudfärg, etnicitet och bakgrund (Torsåker eller Somalia går på ett ut).

Landshövdingen utgör uppenbarligen, på basis av mejlen och partitillhörigheten, ett hot mot de korrektas omhuldade myt om X-län. En myt som inget med verkligheten utanför kommunhus och partikanslier har att skaffa. 

Vad jag vet är SD starka på flera av de gamla bruksorterna. S backar och SD tar deras kärnväljare. Så i det avseendet kunde inte landshövdingen komma till ett mer SD-vänligt län. Bortsett från en vänsterminoritet, då.

Jag röstar inte på SD. Jag är inte part i målet. Men jag finner drevet mot landshövdingen smått löjeväckande. Bill, som hon efterträder, han visste hur bli omtyckt i alla läger. En opportunist som inte ägde mitt förtroende. 

Opportunister är farliga. För man vet aldrig var man egentligen har dem. 

Det blåste upp till storm i vattenglaset. Men välkommen, för all del, landshövdingen! I eftermiddag ses vi väl när Gävle Handikappteater har premiär på sin nya pjäs? Jag vet från säker källa att du är inbjuden. Ulla Andersson också,  tror jag mig veta. Kan bli kul i foajén. 

[1] Samtidigt som jag skriver detta läser jag (GD 250328) att region Gävleborg upphör med sin certifiering som kostar åtskilliga miljoner. Genast startar upprördhetsmaskineriet.

[2] Den som mot all förmodan inte är förtrogen med denne man, uppmanas googla. Eller vända sig till AI-chatten. Kanske rentav inspireras läsa Liedmans bok.

Foto: Gefle Dagblad

Flamman för en livsstilsvänster utan klasskamp

 

Jag prenumererar på Flamman. Den heter så numera. Inte som tidigare Norrskensflamman. (I folkmun dock alltid bara Flamman.) Betecknar sig "oberoende socialistisk". Men inte är det någon särskilt röd tidning längre. Trots det eldfängda namnet. 

Chefredaktören Leonidas Aretakis formulerar sig stilistiskt moget, men utan att sticka ut. I veckobreven närmast förbindlig. Rör sig bekvämt i huvudstadens politiska innekretsar. Dyker upp i tv-rutan bland Göran Greider och andra inringda tyckare. 

Ingen rabulistisk, radikal redaktör som med spetsiga inlägg retar de härskande. Ingen "skandalskrivare i nattrock och kalsonger", för att citera Strindberg.

Apropå makten och de härskande. Var är klassamhället i Flamman? För inte handlar det så att det stör om arbetsplatser och vanliga människors liv. Om ekonomi och produktionsförhållanden.

Det är mer åt identitet och queer-hållet. Populära woke-ämnen i tiden. Men viktiga för en tidning som borde vara ett språkrör för de undertryckta? 

Proletären, som jag också prenumererar på,  håller konkurrenten (?) Flamman för att vara en vänsterliberal kulturtidning. Enligt en ledarskribent. Och nog ligger det något i det. Varför i himlens namn prenumererar jag då? Och har till och med nyligen förnyat prenumerationen. 

I ett svagt ögonblick - när jag förstod vad mediestödsutredningen gick ut på, att tysta kontroversiella röster - kände jag det nästan som en plikt att försvara dem som riskerade att förlora statliga bidrag. Flamman, även Prollen. 

Den fortsatta utgivningen måste räddas. Till varje pris. Utan att jag gjorde det helhjärtat övertygad.

Göteborgsbaserade Proletären kan jag lättare motivera att jag lägger pengar på, plockade från en låg pension. Reportagen från arbetslivet och hyreskampen - ingen annan i den samtida pressen bevakar dessa två områden som Proletären. Fylligt och kritiskt.  

Dessutom kan jag läsa om Palestina och Kuba ur ett solidariskt perspektiv. En nödvändig motvikt till hur det skrivs i övrig press. Onyanserat och ensidigt. Palestina är blott Hamas och Kuba är ingenting annat en diktatur värd USA:s bojkott.

Jag saknar friskusen Frank Baude, för mig r:aren framför alla andra. Och vassa chefredaktörer som lämnade sin post. Robert Mathiasson. Jenny Tedjeza. Offer för en arbetarromantisk linje som lett partiet ut i en ökenvandring.

Jag har förresten för mig att läkaren Nils Littorin, Malmölistan, är en före detta r:are. Det är en bra påg! Irriterar säkert en hel del "rättrogna" genom att medverka i "alternativmedier". Men med ett hjärta rött och hett. 

En socialist i praktiken. Driver frågor som vardagligen upptar Malmöborna.

När jag tänker på gamla Norrskensflamman, träder Josef Stalin och Hilding Hagberg fram i förgrunden. Och okuvliga, Moskvatrogna som man sa förr, Norrbottenskommunister. Trosvissa: "Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende." 

"Socialfascisterna" enligt kommunisternas analys i 20-talets Tyskland av socialdemokraterna. Därmed blockerande en enhetsfront med SPD som kanske kunde ha stoppat nazisterna.

Jag är inte kommunist och saknar inte Norrskensflamman. Men det är för lite stake i avkomman Flamman. Berör inte. Utmanar inte. Provocerar inte. Alldeles för tam.

En tidning för en livsstilsvänster som inte vill påminnas om någon klasskamp.

Även på lindelof.nu 250328

Varför äter ni inte gröt?

Enligt Björn Werner i GP 250324 har tydligen Alex Schulman, vars kolumner jag aldrig läser, ondgjort sig över att kaffet blivit så dyrt i hans Östermalmsbutik. Han får väl dra in mer pengar genom skriva en till skitbok typ den där om morfadern, tänker Elakstrand tyst för sig själv. 

Syftande på boken om Sven Stolpe. En av de färgstarkaste profiler vi haft i svensk offentlighet. Schulman fabulerade om sin morfar, slog ifrån sig genom att hävda att han skrivit en roman när det påpekades. Kyss mig där solen inte skiner, säger jag. 

Nå, nog har han väl sitt på det torra den där Schulman. Råd att köpa den dyra javan. Välintegrerad, för att prata Migrationsverkets språk, i den uppblåsta stockholmska PK-eliten. 

Werner nämner Schulman, i förbifarten, i en recension av en nyutgiven bok av Elina Pahnke som behandlar de ruskigt höga matpriserna. Och att alltfler har det riktigt ekonomiskt svårt i vårt land. [1]

Werner är inte nådig i sin recension. Avfärdar Pahnkes bok som politiskt överdriven vänsterlektyr för de redan frälsta. Vad vet jag, tänker hursomhelst inte skaffa den. Men Pahnke brukar jag läsa på de skånska kultursidorna, i HD eller Sydsvenskan. 

Alltid med behållning. Bosatt i Malmö är hon, gräbban.

Jag reagerar på att Pahnke, enligt Werner, har inspirerats av Stig Dagerman och hans oslagbara reportagebok Tysk höst  om Tyskland efter andra världskrigets slut. En fruktansvärd misär rådde i bakvattnet efter Hitler och hans totala krig. 

Knappast att jämföra med dagens Sverige. Så erbarmligt eländigt har vi det trots allt ännu inte. Men det är illa nog, som det är.

Jag swishar pengar varje månad till Frälsningsarmén. Det de gör tycker jag är behjärtansvärt och viktigt att stödja. Till russofoben Kristersson och hans vansinniga rustningsprojekt önskar jag att jag slapp ge en enda krona. Men som skattebetalare kommer jag inte undan.

Plötsligt minns jag Nils Ferlins dikt: "Dessa de mycket fattiga, dem gör det mig ont att se. De får aldrig ett bröd från Frälsningsarmén. Aldrig ett ord i Clarté." Nå, det stämmer inte vad gäller Armén. Kanske däremot Clarté en gång i tiden. 

Krigsgalne Kristersson har heller inga ord till övers för de fattiga. Vid behov får väl den högavlönade yrkespolitikern apostrofera författaren Lena Andersson: varför äter ni inte gröt? Billigt och nyttigt.

[1] Bekräftas av en färsk undersökning redovisad i SVT Nyheter 250326. Särskilt svårt har ensamstående, trots heltidsjobb.

Men vad ska folk säga!

Det ska vara ett utropstecken och inget frågetecken i rubriken! För det var ingen öppen fråga som formulerades. Utan det som förmedlades var inlindad oro kombinerad med en underförstådd förebråelse, för att inte säga varning eller åthutning. 

Så där gör man bara inte! Vad ska folk säga! 

Jag kan inte räkna alla de gånger jag tvingades att höra detta. Särskilt i tonåren när jag på vingliga, existentiella ben försökte att skapa mig ett jag att psykiskt överleva i den bistra världen med. Min mor kunde förstärka varningen: "Sätt inte en ära i din egen skam!"

Bruket var konformismens hemma-arena. En oskriven förutsättning för att Bruket skulle fungera var att infödingarna höll tummen i ögat på varandra. Sådan är förtryckets grundmekanism. De förtryckta hjälper förtryckaren på traven. Utan att vilja fatta det själva. 

I den historiskt eviga (?) förnedringsdansen beter vi oss som blinda höns. Hackar med vass näbb efter varann.

Hör och häpna! Jag har börjat titta på Downtown Abbey på Netflix. (Barnmorskan i East End och I vår herres hage kan jag utantill vid det här laget. Efter flera omtag.) Nästan i smyg.  En serie i sex säsonger som egentligen inte handlar om någonting. Inte något viktigt i alla fall. 

Den är platt från början till slut. En reality på det svenska kungahuset, förfärliga tanke och varför for den in i republikanen, skulle förmodligen vara minst lika platt. Efter att åsnan på tronen slutat frottera sig med kaffeflickor.

Jag skulle kunna sno ihop något långsökt för att försvara detta tittande på sipp överklass med sina fjantiga manér på engelsk landsbygd. Men jag ids inte ens försöka. Dock kan jag inte undgå att notera att klassamhället börjar i köket. Eller på golvet, om man så vill.

De längst ner på hierarkins stege förtrycker varann och blockerar effektivt en samfälld aktion mot de sippa, lorden och hans lättjefulla familj. Elak och missunsam är personalen, med något enstaka undantag. Bra på att intrigera bakom ryggen på varann.

Nå, det var inte det som det skulle handla om. Utan: vilket var det "folk" som skulle förtrytas över mitt hemska agerande? Var det den generaliserade andre, som  det heter på akademiska? Eller den allmänna opionen? 

Denna metafysiska entitet, för att ännu en gång låna ett akademiskt språkbruk, som det snackas om i tv vad gäller diverse ämnen. Och mäts av olika opinionsinstitut, framförallt inför riksdagsval. 

I Upsala på Sociologen fanns kolleger som vi revolutionära marxister, som koncentrerade oss på makt- och klassfrågor, fördömde för att de ägnade sig åt trivial bindestreckssociologi. Handikapp-sociologi. Familje-sociologi. Sex-sociologi (sexologi). You name it. 

Och på den smala vägen kunde de bli professorer. 

Den normala karriärvägen var stängd för de kunskapsteoretiskt klena. Tillika tystlåtna, aldrig ställningstagande, för att enklast möjligt glida igenom. En och annan verbal smocka riktades mot dessa konfliktundvikande glidare på vindränkta institutionsfester.

Jag minns särskilt en, som var en fena på enketer (enkäter, men han uttalade det på stockholmska). Menade att utskickade frågeformulär, som förhoppningsvis besvarades utan alltför stort bortfall, det var Vetenskap, det. 

Han var utredare, ingen forskare. Skrev en doktorsavhandling om hur svenskarna, ett urval nota bene men generella slutsatser drogs, såg på u-hjälpen. En totalt ointressant historia. Hyllvärmare i bästa fall. Men professor blev han. 

Mina gästprofessurer på Freie Universität i Berlin och Kunstakademiet i Trondheim räknas väl inte i den blågula ankdammen. Eller tiden som visiting professor på Harvard Business School. Inga bindestreck inblandade. 

Jag borde förstås ha blivit utredare av opinioner! "Vad tycker ni om klimatet? Är ni för eller mot?" Jag hade gjort karriär och tjänat fina klöver, gosse. Jag lovar.

Jag känner en stigande oro

Och då inte i främsta hand för den vansinniga, jag finner inget bättre ord, upprustning som Europas politiska ledare (det tar emot att använda det positivt laddade ordet) bestämt sig för.  Storleken på de pengar man anser behövs, alla tusentals miljarder, framkallar nästan svindel. 

Det är som att förflyttas tillbaka till det kalla kriget under femtiotalet. Russofobin har dammats av eller väckts till liv på nytt. Inga tveksamma eller avvikande röster hörs i vårt land. Konsensus råder i maktens boningar. 

SD och S nästan omfamnar varandra i ett krigshetsande samförstånd.

Till och med Jonas Sjöstedt, vänsterpartiets svärmorsdröm, nå i ovårdat skägg och uppåt krypande hårfäste kanske inte lika mycket en sådan, förespråkar kärnvapen i kampen mot Ryssland.

Som Stefan Lindgren häromdagen uttryckte det: tomma tunnor bullrar mest.

Ändå inte upprustningen eller russofobin som oroar mig mest. Även om det förstås är illa nog. När jag läser om ett lagförslag att det ska bli brottsligt att filma och förolämpa - anser förslagsställarna att det är samma sak, eller olika? - myndigheter går det kalla kårar efter ryggen.

Vem ska stoppa ett dylikt förslag med alla dess riskabla implikationer? Hur riskerar det att inkräkta på vår grundlagsfästa åsikts - och yttrandefrihet? När är en förolämpning eller förolämpning? 

För att ta ett exempel: Om jag kritiskt yttrar mig om skatteverket efter en underkänd deklaration, riskerar jag därigenom åtal?

Orwells 1984 - Sverige 2025?

Lagrådet får förslaget på remiss. Och?

Omedelbart minns man den så kallade "gymnasielagen". När regeringen körde över lagrådet, för att ensamkommande "barn" (inom citat på grund av osäkerhet om uppgiven ålder) från Afghanistan skulle få stanna. Det blev en flopp. 

Inte många som tog sig igenom de gymnasiestudier som lagen skulle möjliggöra. Men det kunde man förstås räkna ut på förhand.

Om lagförslaget kommit till som en följd av påskkravallerna, när poliser angreps och måste backa, kan jag hysa viss förståelse. Men jag kan inte läsa ut om det är den speciella bakgrunden till förslaget. Och hur kommer "förolämpningar" in i bilden?

Karl Popper, som skrev The Open Society and Its Enemies, varnade för de små stegens tyranni. Är det inte detta som just nu sker i Sverige? Inskränkning i små steg, tja, små och små, av våra grundläggande rättigheter.

Och inte bryr sig folket. Som jag härom morgonen svarade en av mina läsare som undrade vad jag tyckte om vice president Vance när han läste lusen av europeiska politiker och generaler. 

Jag svarade: i sak har jag inget att invända. Det Vance påtalade är ju det som skett i Sverige efter 2015. 

Men, det är inte politikernas advokatyr som är problemet. Utan folket. Den medborgerliga medvetenheten är pinsamt låg. 

Undersåteriet och lydnaden, däremot, är utbredda fenomen i folkdjupen. 

Hur låta bli att känna stigande oro i denna galna samtid?

Arnstbergs sista försök?

Språkforskaren Victor Klemperer överlevde på plats de allierades terrorbombningar av hemstaden Dresden i andra världskrigets slutskede. 

I egenskap av tränad filolog besatt han instrumenten för att lyhört analysera hur tvåspråkighet kom att prägla vardagen i Tredje riket. (I avhandlingen Lingua tertii imperii, på svenska: Tredje rikets språk, 1947.)

Den goebbelskt högstämda retoriken, det officiella språket, syftade till att försköna den bistra verkligheten och slå blå dunster i ögonen på undersåtarna. Särskilt när krigslyckan definitivt vänt efter det fatala nederlaget i Stalingrad.

 
Efterhand lärde sig alla Volksgenossen att genomskåda de vackra orden och vaska fram vad som dolde sig bakom dem. 

Inget man dock vågade prata högt om i ett angivarsamhälle. Sanningens icke-officiella och otillåtna språk måste man vara ytterst försiktig med att bruka. 

Det stämplades som defaitism att ocensurerat tala om hur saker och ting egentligen låg till. Att insinuera att slaget var förlorat för Hitler och hans anhang.

Risk för dödsstraff som påföljd. Ända in i det sista jagade bödlarna flyende från det sjunkande naziskeppet. (Tydliggörs i filmen Der Untergang, på svenska: Undergången - Hitler och Tredje rikets fall, 2004.)

Tidigare professorn i etnologi vid Stockholms universitet, Karl-Olov Arnstberg, har inte velat begränsa sig till att skriva endast för akademin. 

Populärvetenskapligt inriktad har han länge betraktats som ett svart får i det offentliga samtalet, snarast portförbjuden och utestängd. 

Ända sedan han dristade sig till att undersöka ”zigenarnas”, romernas skall det numera heta, avvikande levnadssätt. ( Svenskar och zigenare, 1998).

Arnstberg har vägrat att anpassa sig, rätta in sig i ledet, kompromissa med sin integritet. Han har förblivit kontroversiell och utanförstående i de välanpassades ögon. 

I samarbete med journalisten Gunnar Sandelin har han publicerat sig invandringskritiskt. Därmed ännu mer framstått som det svarta fåret och ”omöjlig”. Böckerna har, såvitt jag vet, inte recenserats i gammelmedia. (Två delar: Invandring och mörkläggning, 2013 och 2014)

Det har inte hjälpt att han, tillsammans med den nitiske Sandelin, baserat sitt resonemang på offentligt material som låter sig källkritiskt granskas om man så vill. Tillgängligt för alla och envar.  Inga påhittade ”fake news”.

Författarna har helt enkelt tyckt ”fel” och kommit på tvärs med hur det skulle tyckas i det nya Sverige. 

Efter att vi av en moderat statsminister uppmanats att okritiskt och reservationslöst öppna våra hjärtan. Genom detta förvärva benämningen ”humanitär stormakt”.

Åsiktskorridorens, ett begrepp myntat av en statsvetare, dörr drogs igen för Arnstberg och Sandelin. Tyck som vi, var konform eller stanna ute i kylan. 

Arnstbergs, med en ironisk (?) huvudtitel försedda bok, Ordet är fritt. Ett försök att diskutera svåra samhällsfrågor (Karneval förlag 2025), som sammanfattar debatten, eller kanske snarare den i väsentliga drag uteblivna dylika, om massinvandringen till vårt land och dess konsekvenser, leder mig osökt in på Klemperer. 

Från och med 2015, med migrationsströmmarna in i Sverige, har vi hamnat i en tudelad verklighetsbeskrivning. 

Dels maktens ideologiskt färgade och normativa, uppbackad av tongivande medier. Särskilt DN och Aftonbladet. Därtill i flera fall av domstolarna som beivrat konsekvenserna av att inte respektera det från centralt håll påbjudna. 

Inlägg på sociala medier har definierats som ”främlingsfientliga” och ”hets mot folkgrupp”. Därefter har den som delat detta på nätet tagits till tinget och domar utfärdats.

Som en kontrast till maktens har vi så den verklighetsbild som förtjänar att kallas den realistiska och som kommer sanningen närmast. Samtidigt den mest kontroversiella. 

Besynnerligt nog. Som om verkligheten måste beslöjas, liksom i Tredje riket. Och vi medborgare skyddas från sanningen.

Även om en svängning håller på att ske. Med vilka konsekvenser? Det återstår att se. 
Alltmedan vi fortsätter att tvingas leva i ett samhälle där våld och kriminalitet är förhärskande. Närmast vardagsmat och ett normaliserat tillstånd.

Arnstberg och Sandelin har inte i ensamt majestät försökt att ställa diskussionen på en mer saklig grund. Skrämmande att inse hur alla dessa som gjort detta har behandlats. Visste de vad de satte på spel? Har jag undrat många gånger. 

Hur har de orkat? Kostnaderna har ju varit höga.

Deplattformeras, berövas anställning och utkomst, påhängas ett skamfilat rykte, förtalas och avfärdas, nätmobbas genom att drev kickas igång. 

Människor har i beröringsskräck brutit med sanningssägarna. Även vänner, i flera fall till och med barnen till dem som vägrat tiga.

För den samhällsengagerade bjuder inte Arnstbergs fullmatade bok, där bland mycket annat nationalism, kulturarv, kön, intelligens men även Sveriges Nato-anslutning avhandlas, direkt på något nytt. 

Men boken, med nyckelordet försök i undertiteln, utgör en värdefull sammanfattning och sammanställning av hur illa - och fort - det kan gå i ett land som envisas med att kalla sig ”demokratiskt”. (Arnstberg föredrar benämningen ”värdegrundsdemokrati”.) 

Med en alltmer beskuren yttrandefrihet. Ett land där islamkritiska Koranenbrännare döms till fängelse. 

Allt mindre värnas de fri- och rättigheter som vi inbillade oss var orubbliga och självklara. Det universella synsättet trängs undan av ett partikulärt. Den egna gruppen prioriteras på bekostnad av det allmänna och gemensamma. 

En följd av att tillämpa den mångkulturella ideologi som enligt Arnstberg fragmenterar och bryter ned samhället.

Lätt att känna sig uppgiven. Känna att vi befinner oss beyond the point of no return. Även om Arnstberg vädrar en förhoppning om att han och de övriga dissidenterna ska få rätt till slut, gentemot det ”normativa vansinnet”. 

Fa´n trot. Flyger Minervas uggla fortfarande i skymningen?

Vad hände med det land som vi en gång var så stolta över? Och som tjänade som en internationell förebild, ett ideal för andra länder? 

Arnstberg och hans gelikar, som tidigt såg vartåt det barkade, förtjänar retroaktivt ett erkännande och en upprättelse. Det lär de knappast få.  

Även publicerad på lindelof.nu 2025-03-21