Att inte känna sig gammal fast man är det

Det är då till att vara kaxig, grabben, när du redan har hunnit fylla sjuttiofem solvarv (snablar, vad fort det gick!) och är inne på det sjuttiosjätte. Men jag känner mig ju inte gammal. Jag är för det första inte det minsta gaggig. Om jag får säga det själv. 

Jag är tjatig och upprepar mig gärna, men jag är därför inte gaggig. 

Jaha, och vilken är den avgörande skillnaden? Vem försöker du övertyga genom att dribbla med distinktioner som endast är av ett akademiskt intresse? Kanske någon ondsint person genast muttrar. Men jag vet om att jag tjatar. 

Jag förmår inte att låta bli. Men det är ingen tvångshandling. Jag kan sluta med det om jag vill.

Jag ser inte gammal ut. Det hävdar jag bestämt. Men instämmer därför inte i det fånigt klämkäcka "sjuttio är det nya femtio". Jag vägrar, i ålderfascismens diskriminerande Sverige, att sticka under stol med mina ihopsamlade år. Jag undviker dock speglar för säkerhets skull. 

Lärde mig det av en distingerad, engelsk gentleman. I sober tweedkavaj och utrustad med de grå tinningarnas charm.  Jag stötte ihop med honom på Alicantes flygplats, under väntan på departure med Arlanda som slutmål, för ett antal år sedan. 

Sanningen att säga så har mustaschen och håret på Ekstrand tappat färg, som om ymnig snö fallit på honom och sedan dröjt sig kvar. Jag hann inte uppfatta när så skedde. Snacka om att överrumplas av den lömiga Gammeln. 

Inte är det som på baksidan till boken "Själens revolt" från 1988. Upptäcker det när jag i sökandet efter en referens plockar fram den ur hyllan. En svartmuskig typ bligar stumt mot betraktaren. 

Han ser inte svensk ut. Snarare påminner han om en asylsökande från Mellanöstern. 

I min uppväxtstad Sandviken såg de gamla invånarna gamla ut. De var ledbrutna, hade uppenbara svårigheter med att gå och röra sig. Efter ett nedbrytande kneg i Verket, eller inom vården med tunga lyft. Jobbet tog deras kroppar.

Jag har aldrig haft något riktigt arbete. Förutom korta inhopp som blästrare i Verket (en helvetesnedstigning) och på Akademiska sjukhusets vaktmästeri (en sammanhållning hos vaktisarna som jag aldrig förr eller senare upplevt). 

Jag har därigenom klarat mig från fysiska men. Jag har föreläst om det som intresserat och roat mig, frilansskrivit. Det har varit bra för kroppen. Chäfsallergin, som aldrig erkändes som arbetsmiljöskada, bortser jag från.

Grannar i bostadsrättsföreningen på holmen i Gefle opererar höfterna. Det är som med gamla bilar. Delar förslits och måste bytas ut. Årligen rör sig de opererade med stavar bort till bilbesiktningen, jag menar hälsocentralen, för i bästa fall ett godkännande u a.

Andra grannar, tyvärr dem som det har varit trevligt att växla ett och annat ord med, försvinner längre och längre in i dimman. Åldersdemens. [1] Återstår bara för dem, när tappra anhöriga inte orkar längre, att hamna på institution och snabbt bli ännu dimmigare. 

Sedan slockna. För så fungerar det. Utan undantag. Det är så de totala, sociologen Erving Goffmans begrepp, institutionerna obönhörligt opererar. Dödens väntrum.

Varje arla morgon ligger jag i sängen, sträcker på min långa lekamen som jag ärvde efter morfar och farfar (fassan kort i rocken, genetiken ibland nyckfull), noterar ljuset som strömmar in genom persiennerna. 

Jag lyssnar till billjuden från de flitiga arbetsmyrorna på väg till stacken. Tackar för en ny dag som jag och ingen annan disponerar och innehållsbestämmer. En gåva. Känner efter. Och gör det en gång till. (Jag avslöjade ju, att jag är tjatig!)

Är jag redo? För att upp och stå? Äntra livsdagen, den flyktiga? Ännu har inte den situationen uppstått, att jag svarar nej. Jag kan heller  inte föreställa mig vad det egentligen skulle innebära.

Jag är vanligtvis ingen munter, kvittrande figur. Tvärtom snarare en dystergök, försjunken i djupa, existentiella tankar. I sällskap med döda, vilket inte utmärker deras simulerande texter, tyska filosofer. Men jag lever! Och jag fortsätter att skriva om hur jag gör det.  

Till, förhoppningsvis, åtminstone någons glädje.

[1] Obehagligt att läsa Agnes Wold, även om hon är klok som en bok, om "demensboomen" i Expressen 250201. 

Bild: PNGegg