Ännu ett besök i Malmö. Sex dagar i den stad vid Sundet, med frisinnets rödvita Danmark inte långt borta, som jag fallit för. Men som jag inte visste särskilt mycket om innan jag fördjupade mig i den.
I Brantevik, i mitten på 60-talet, umgicks jag och tjuvrökte röda Prince med jämnåriga boende i Malmö. På sommarlov hos far- eller morföräldrar i fiskeläget utanför Simrishamn.
Eric Perssons fotbollslag, som jag väl höll reda på, benämnde de "Iff-iff". Och syftade förstås på Malmö FF. Ignorerande gultröjade IFK Malmö, "kanariefåglarna". Glyttarna hade ingen aning om var Sandviken låg.
Att döma av min dialekt, så som de uppfattade den, i Dalarna någonstans. Den geografiska kompetensen var minst sagt begränsad. Ingen värld värd att känna till och hålla reda på.
Utanför det Skåne som enligt Landskronatösen Siw Malmkvist i en slagdänga "ingenting går upp mot".
Jag närmar mig på samma sätt Malmö som jag förhåller mig till Berlin. Uppsöker exakt samma platser vid varje besök. Som om jag måste hålla ett öga på att förändringens oförsonliga snålvind inte svept över och deformerat dem.
Som kunde jag, den borne melankolikern, hålla fast och bevara dem mot tidens onda tand. En urban fantasi i det magiskas illusoriska tecken.
Men jag bodde inte denna gång i Västra hamnen, i skuggan av Turning Torso, som jag plägar att göra, utan på anrika Kramer vid Stortorget. Högst upp under takåsarna.
Jag växlade några ord med the floor manager, som jag tror att hans anglifierade titel löd, om hotellet och dess flotta historia. Nämnde förstås Piraten som gärna häckade på Kramer. Men jag vågar inte ta gift på att chefens ögon signalerade igenkänning. Han var för ung.
Ekstrand har blivit gammal och med det följer ensamhetens minnen och skrönor.
Författaren och musikern Jacques Werup skrev, men inte besjungande som Östen Warnerbring utan tvärtom, om det Malmö vars gator han nött. Innan han emigrerade till Österlen. Tecknade, närmast avskräckande, staden som en trist, grå levnadsmiljö.
Fabrikstyngd och utan något som lyfte den ur löneslaveri-atmosfären. Men det var då, det.
Liksom klassiska industristäder som Aalborg och Göteborg har staden genomgått en makeover.
Kockums finns inte längre. Bron till Köpenhamn nedfallen på vågorna. Staden lever och pulserar. Den känns på samma gång som både en liten stad och en sjudande metropol.
Kanske det som utgör dess charm. Och att stadsnedrivningsvandalerna inte fått härja fritt med sin saneringsneuros.
Så jag får nog ta tillbaka det där med makeover.
Staden brottas med gigantiska ekonomiska och sociala problem. "Styrd" av en "solkig" socialdemokrati ljusår från Axel Danielsson och August Palms. Som Malmölistans Nils Littorin, alltid på hugget för att tjäna skattebetalarna, aldrig försummar att påpeka.
Invandringen har spelat en stor roll för de omedelbara intrycken av staden. Inte bara runt Möllan.
Jag läser Rosengård och Kastanjegården på de gröna, långa bussarna. Men skulle inte drömma om att åka dit. Misstänker att det bara skulle göra mig beklämd. Konstaterande att det Sverige jag växte upp i är borta. Här har förändringens vind obarmhärtigt blåst bort det som var.
Jag rör mig helst i centrala delar. Strosar över Davidshallsbron med kopior av kändisarnas skor utställda. Påminner om skorna på kajen tll Donau i Budapest. Tillhörande judar som tvingades ned i floden.
Köpcentrat Triangeln, kanske inte centralt beläget i och för sig. I närheten bodde Göran Skytte, med sitt pågående uppror mot den vänster han tillhört. Mikael Wiehe bor där fortfarande. Jag vet exakt var. Letat upp hans adress med hjälp av Google Maps.
Noterar att han har nyöversatt Bob Dylan för en teateruppsättning. Växlade några ord med Wiehe för ett par år sedan om "Affe", Björn Afzelius. Efter att jag hade besökt den senares grav i Göteborg. Översållad med hälsningar och gåvor från alla beundrare.
En dag med utmärkta Pågatåget, rabatterad Tillsammansbiljett för min närstående och undertecknad, från Triangeln ut till Hyllie för att inifrån beskåda den storslagna arenan. Och spisa dyr lunch för att komma nära isen.
Men Bo Widerbergs plats missade jag även denna gång. På en skylt "Korpen". Ett parkeringsgarage. Har man sett Widerbergs film "Kvarteret Korpen", har man haft förmånen att se den bästa svenska filmen någonsin.
Ensemblen - med Keve Hjelm, Tommy Berggren och Emy Storm i spetsen - inmundigade under inspelningen varje afton middag på Savoy, ett annat anrikt Malmöhotell. Ett par stenkast från Kramer.
Keve åt, till de övrigas förtjusning, samma rätt varenda kväll, enligt Berggren. Lax med stuvad potatis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar