Orden för staden ovan molnen?

"Hasta förruttnelse, min brud." (Erik Johan Stagnelius)

Dödslängtan – ett svårfångat begrepp. Hur förstå vad det, närmare bestämt. skulle kunna vara. Det ekar något essentiellt omöjligt i själva begreppet. Konstigt låter det i mina öron, när jag försöker att närmare konkretisera det. Orden bjuder genast motstånd, slår bromsande till.

Det jag lärde av Wittgenstein och hans sena språkteori [1], att man hör när det är rätt. Och att det inte är krångligare än så, får problem här. Jag vet ju inte vad det är jag egentligen "hör".

Metaforiken, allt är metaforik enligt Nietzsche, snubblar sig genast på för att "hjälpa" till. Jag försöker avvisa metaforikens frestelser, förhålla mig så bokstavligt som jag bara kan. Våga, om så krävs, misslyckas.

Längta döden medan man lever, längta upphörd andning när man andas, stänga av det hjärta som fortfarande slår, längta kall och fuktig jord, längta evig bortavaro? Längta det om man vilket man inget vet, inte kan veta? En närmast "mystisk", för att inte säga esoterisk längtan.

Och så att tala om det. Dessutom. Bortsett från francofascisternas morbida (sic!) "Viva la muerte!" Eller SS dödsfascination i Himmlers regi. Stagnelius i inledningsmottot till denna text. "Jag längtar till landet som icke är", Edith Södergrans vackra sentens.

Vad längtar man? Längtar från mer än till något? Jag märker på mig själv att jag gärna särskilt vill betona detta från. Det kan jag, måhända, ge substans. Men vad efter att han skrivit "till"?

”Alla vill till himlen, men ingen vill dö.” Timbuktu, musikern. Jag har, tror jag, aldrig hört någon säga att personen längtar till himlen, inte talat om det med just de orden. 

De "suicidala", det hette så i journalerna, patienter jag som vikarierande mentalskötare ofta kom i kontakt med på Ulleråker talade inte om det. Inget ordsökande häftade vid självmordsbenägenheten. Den föregicks inte av ordens trevande i tomma intet. 

Den bara var där. Den tysta döden.

En olycklig ung kvinna som flytt från Tjeckoslovakien svalde krossat glas. Jag satt som extravak en lång midsommarnatt vid hennes bädd, för att förhindra att hon skulle gå i land med att döda sig själv. 

Vi småpratade, medan natten föll på och solens uppgång närmade sig, om diverse ting, berörde den "socialism med ett mänskligt ansikte" som ryssarna hänsynslöst med stridsvagnar satte punkt för i kvinnans hemland. 

Nämnde Alexander Dubček och Jan Palach  (den senare brände sig till döds i protest mot invasionen). Båda hade vi läst Václav Havel som inspirerade mig, långt senare, till uttrycket "det omöjliga utanförskapet" när jag handledde en uppsats. 

När så soluppgång midsommardagens morgon inföll, en himmel (sic!) som färgades röd och framträdde molnfri, sov min patient. Till synes i lugn och ro. Och jag lämnade, försiktigt tassande på tå, rummet.

I kväll skall du vara med mig i paradiset, tröstade Jesus sin meduppspikade på Golgata. Sagt för att lugna den plågade. 

"Jag har hört om en stad ovan molnen", mammas favoritpsalm. En stad utan sorger och tårar. Uppenbarligen en bättre plats än Brukets jordbundna Sandviken. Som om vi som omgav henne inte räckte till för att få henne att trivas med livet. 

Jag kunde som barn i min infantilitet vara svartsjuk och arg på den där osynliga staden - utopia. Som framkallade tårar hos mamma varje gång hon hörde psalmen. Själv kunde jag inte göra mig någon bild av samma stad. 

En gång frågade jag elakt och spydigt: "Men när det är molnfritt, då?" Mamma skickade mig onda ögat. Det förtjänade jag.

Men att längta döden? Återigen, vad är det man längtar, kan man åskådliggöra eller operationalisera, som vetenskapen säger, det?

"Jag är så trött på att leva." Kan det heta. Men leder det automatiskt till dödslängtan? Behöver det leda till det, är kopplingen given? "Jag är så trött på detta liv, hur jag lever det." Men vilket skulle alternativet vara? Döden som ett "alternativ" till ett dåligt levt liv?

Plötsligt slår det mig, hur slarviga och oprecisa vi blir när vi ska tala om döden. Orden träffar 

inte. Döden glider försmädligt undan, gäckar oss. 

Det är som om de ord vi skulle behöva för att vara tillräckligt stringenta och tydliga, de står oss inte till buds. Vi är hänvisade till att slarva och urholka mening. Vi förskingrar redan vid första försöket. 

Kanske borde det förstås som att mitt i själva språket, i den konventionella ordhanteringen, vi har ju ingen annan [1], bor en protest mot döden. Språket och döden är inte kompatibla. 

Egentligen skriver jag inte om döden. Det är bara en förklädnad eller en bräcklig fasad. 

Jag skriver, meta-skriver, om språket och orden med det språk och de ord jag har. Jag skriver om det språkliga tillkortakommandet. Språket som ett livslångt tillkortakommande. 

I så mening befriar oss döden genom att vi slipper undan detta tillkortakommande. I det ryms en särskild barmhärtighet, en dödens mycket speciella, om än inte eftertraktade, gåva. 

Även om Lars Forssell i samlingen "Oktoberdikter" skaldade: Jag måste använda ord när jag talar till er, ni måste lära er orden. Poetens uppgift, poeten har inget annat än ord, konventionella och beprövade sådana måste man tillägga, att tillgå. 

Men det tar inte bort tillkortakommandets hälta från det mänskliga språket. 

Och att göra som dadaisterna, avskaffa den syntaktiska och semantiska ordningen, endast bekräftar detta tillkortakommande, upphäver det inte.

[1] Spegelteorin, som han brottades med i "Tractatus", övergav han, insåg dess omöjlighet. Verket är suggererande intressant att ge sig på.

[2] Den franske psykoanalytikern Jacques Lacan betonade hur vi inträder i en symbolisk ordning. Den föregår oss, föreligger redan.

Boktips: Lasse Ekstrand och Erling Öhrnell, "Döden 31 sortier", Bokvinds förlag 2018.