Vi måste förbereda oss - måste vi?

Michel Foucault fanns i lärdomen och den eviga ungdomens stad innan jag hann dit. Enligt ryktet hängde han ofta på legendariska Ofvandahls på Sysslomansgatan. Ett favorithak under min student- och doktorandtid. Alltid ett bord vid fönster ut mot gatan. Att röka var tillåtet. 

Om vi varit samtida, hade jag kikat efter honom inne på brunmurriga Ofvandahls. Men jag upptäckte ju inte, och började läsa, Foucault förrän på 70-talet. Då bodde han redan i Paris. 

Efter den pinsamma historien att professorerna på Upsala universitet inte förmått att tillägna sig det originella i hans epokgörande avhandling om vansinnets historia. En avhandling med praktiska konsekvenser. Och inte, som annars brukligt är, endast nådde en trängre krets.

Det riskerade inte Foucaults avhandling. Eftersom den påverkade antipsykiatrikerna, Ronald Laing et consortes, i deras paradigmskiftande syn på vad psykisk sjukdom (det tar emot att sätta det undanglidande, amorfa fenomenet på pränt) är. 

Hur det som förr betecknades vansinne, frestande byta mot "egensinne", så småningom blev föremål för biokemiskt färgade diagnoser och tung medicinering. 

Inget står orubbligt skrivet i sten. Kultur och samhälle determinerar, och relativiserar, uppfattningarna om vad själens (o)hälsa är.

Nå, den akademiska ordningens grindvakter kunde inte godkänna Foucaults text som doktorsavhandling. Hur, ur fyrkantighetens inskränkta perspektiv, bedöma en avhandling som inte såg ut [1] som dylika normalt brukar göra på ett svenskt universitet? 

Så det blev Paris för fransmannens del. En tjänst vid prestigefyllda Collège de France. Ett andningshål för de allra främsta intellektuella. Ljusår från en upsalaprofessors  undervisningsskyldighet och begränsade forskningstid. 

Lägg till administration och meningslösa sammanträden. Ointresserade disciplar. Foucaults offentliga föreläsningar, de ingick i tjänsten, drog masspublik. Och, hör och häpna, han valde själv helt fritt ämne, vad han ville forska om och sedan presentera under föreläsningarna. 

När jag började att läsa Foucault, blev han omedelbart viktig för mig i min fördjupade samhällsförståelse. Framförallt tanken upplysande begrepp som disciplinering och normalisering. Deskriptiva begrepp att observera verkligheten med, samtidigt kritiskt laddade.

Under mina uppväxtår förundrades jag över mina släktingar och förvisso alla andra, företrädesvis manliga, sandvikare som lydigt cyklade ned i Verket och offrade sina sammantaget relativt få livsdagar på produktionens rörbelamrade altare. 

Bakom taggtrådskrönt stängsel som omgärdade fabriken och förhindrade spontana flyktförsök, som om det behövdes. Kollektivanställda som under arbetet övervakade av basar, samtidigt infösta i uppgifterna hårt reglerade ackordssystem.

Plikttrogna och skötsamma, enligt de gängse samhällsbevarande kriterierna. Till gagn för arbetsköparen och den heliga profiten. 

Varför gjorde de inte något annat, lät bli att sätta sig på cyklarna? Frågan kan förefalla väl naiv från en man som borde veta bättre. Men existentiellt är den det inte. Jag fattar förstås (sic!) att försörjningsbördan fordrar att man böjer sig. (Morfar stämplade in som trettonåring.)

Kanske fattar jag, utan att spela dum. Men inte bara så där. I fattandet ett stort inslag av halsstarrig vägran att göra det. Den dagen jag fullt ut fattar, orkar jag inte möta min egen spegelbild. Acceptans stavas resignation. [3]

Foucaults, i hastigheten höll jag på att skriva Freuds (!), teorier om självdisciplinering hjälpte mig att inse hur cyklandet kunde fortgå, liksom andra former av individuell och gemensam underkastelse. Utan att därför lugna det teoretiska sinnet. 

Eller tysta den inre, anarkistiska rösten. Självdisciplinering är ett kroniskt, politiskt problem. På det biter inga "förnuftiga" argument eller simpla övertalningsförsök. 

Hand i hand med disciplinering går normalisering. Vi måste finna oss i hur det är med saker och ting, därför att det "kan" inte vara på något annat sätt. En det nödvändiga motståndet knäckande normaliseringsprocess pågår oavbrutet. Och vi flyter med, följer mängden.

Jag läser om hur man på olika håll i landet efter skjutningarna i Örebro tränar på hur man ska skydda sig mot liknande dåd. Bara att anpassa sig efter det som numera anses normalt i Sverige. Och i svenska skolor. Frestande utbrista: det skulle varit på min tid! Men jag låter bli.

Det anses vidare normalt att man riskerar bli skjuten, om man råkar befinna sig på fel plats och vid fel tidpunkt. Hur sjutton vet man med säkerhet (sic!) vad som är rätt plats och rätt tidpunkt? Vet justitieminister Strömmer eller någon annan i "knatteregeringen"?

Jag vill vända på kuttingen. Det är inte normalt att dag ut och och dag in trampa ned till Grottekvarnen. Som om alla alternativ a priori vore uteslutna och per definition otänkbara. 

Förära, hoppsan, fabriken och maskinerna, det döda kapitalet enligt Karl Marx, det enda liv man har till sitt förfogande. 

Och - det är inte normalt att vara rädd för att plötsligt bli skjuten. Eller utsättas för explosioner i bostadsområden. Det onormala har blivit det onormala. Sverige år 2025. En fasan och skräckens nation. 

Och, ännu värre, vi måste förbereda oss på krig. Tutas det i oss från generaler, "experter" och politiker vareviga dag. Med benäget stöd från gammelmedierna som generöst bereder krigshetsarna utrymme. I mina ögon liknar det hjärntvätt. 

Normaliseringen är vårt fängelse, för att travestera monsieur Foucault. Ingen annan än vi själva kan slita upp celldörren.

[1] Om den "förbjudna" essäformen har jag skrivit i "Hucks flotte på upptäckarvatten" (2024).

[2] Lättillgänglig eller "pedagogisk" var han sannerligen inte, se https://www.fria.nu/artikel/86847.

[3] Här finns nyckeln till att jag på 90-talet förfäktande började skriva om medborgarlön.

Foto: Min far synar rör. I uppkavlade ärmar, nota bene! Fotograf okänd.