Häromdagen deltog jag i en lunch, ytterst vällagad ska genast tilläggas, på klassiska Gavlerinken, som jag och många andra med mig envist fortsätter att kalla hockeyarenan i Gefle. Fast den numera bär namn efter ett med stora pengar sponsrande företag.
Från lunchrestaurangen kan man blicka ut över isen, följa Brynäs när de tränar.
Vi var sju gentlemen vid bordet. Sex bekanta med varandra sedan tidigare. Jag ny i gänget. Men ingen Benjamin. När vi kortfattat var och en presenterade oss, slog det mig att jag var äldst.
Jag som alltid, nåja, har varit yngst! På arbetsplatser och i andra sociala sammanhang. Ingen rolig insikt att plötsligt vara ålderman.
En runt bordet kastade plötsligt upprört ur sig om SD: "Vet ni att vi i Sverige har det största främlingsfientliga partiet i Europa!" Eftersom jag inte kände någon av de övriga, och en viss avvaktande stämning rådde, sa jag ingenting.
Kanske också för att jag, som den väluppfostrade person jag är, inte ville förstöra samvaron genom att ta bladet från munnen.
Vad jag borde ha sagt var att hur ska vi se på att så många i valmanskåren, drygt tjugo procent, röstar på detta parti? Och inte så få av de tidigare socialdemokratiska kärnväljarna. Det vill säga arbetarklassen. ”Vanliga” medborgare. Folket.
Är alla dessa främlingsfientliga? Eller måste en annan förklaring sökas? Förslagsvis i en sociologisk riktning. Det verkar vara ideologi mer än fakta som spelar in när just det här partiets stabila position bland de röstande ska förstås.
En kvinna från SD har utnämnts till ny landshövding i Gävleborg. Det har blivit ett herrans liv redan innan hon hunnit flytta in på slottet beläget i residensstaden.
Det har nämligen grävts fram att hon oförsiktigt nog har uttryckt sig nedlåtande om judar, homosexuella, nunnor och andra. I ett mejl, som hon själv anser vara ett skämtsamt sådant. Och tillhörande det förflutna.
Men det hjälper inte. Namnkunniga, regionala politiker från olika partier protesterar mot utnämningen. De framhåller i ett gemensamt upprop fina saker om vår region, vad som utmärker den, och som de anser hotade av den nya landshövdingen.
Jag känner mig inte igen. Lever vi i samma region? Med de gamla brukssamhällenas hårda, oförsonliga grundton. Skildrad av regionens författare. Karl Rune Nordkvist, Per Gunnar Evander, Stig Sjödin, Anna Westberg och andra.
En region där knappast allas lika värde försvaras. Ett bistrare samhällsklimat som en reaktion på alla migranter med låg självförsörjningsgrad.
Men, nejdå, solidaritet och gemenskap bär upp länet. Hävdar politikerna. Ett värdegrundsbaserat homogent och fredligt län som välkomnar och öppnar famnen för vem det än är. Rena Bullerbyn. Fram till nu och den tillträdande SD-landshövdingen.
Om man nu ska mota Olle, jag menar den nya landshövdingen, i grind, får man nog ta till bättre skäl än alarmistiska. Det låter ju som om vi kan vänta oss en massiv utflyttning från länet om den nya landshövdingen intar sitt ämbete.
I dag förbundsval i Tyskland. Främlingsfientliga, skulle mannen vid lunchbordet säga, AFD förväntas flytta fram sina positioner och det rejält. Kanske, som i tyska medier, skulle samme man addera högerextrema till etiketteringen
Starkast är AFD i det forna DDR. Och där har vi nyckeln till partiets framgångar. Östra Tyskland är klart i ekonomiskt underläge gentemot väst.
Sådan är verkligheten. Trettiofem år efter att realsocialismen kastades på sophögen. Frustration och besvikelse härskar. Bortom alla löften och fagra ord från makthavarna. Det skulle ju bli så bra efter återföreningen, lovade dåvarande förbundskansler Kohl.
Det är verkligheten som styr. Liksom dem som röstar på SD i Sverige. Vill man göra det lätt för sig, avfärdar man väljarna som högerextrema och främlingsfientliga. Att de helt enkelt tänker "fel". Men verkligheten ändras inte för det. Den främsta pedagogen, som man brukar säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar