Saligt i mitt gammelmansminne Folkets Hus i lilla brukssamhället Gestrike/Hammarby några mil väster om Sandviken. I det idylliska Hammarby, som urinvånarna säger, älskade jag att vistas som barn, hos Irma och Brynolf. De lät mig vara ifred med mig och mitt.
Som man skall göra med pysslingar! Särskilt en verklighetsupptäckare och ensamströvare som undertecknad.
Åsa-Nisse visades som matiné om söndagseftermiddagarna i ett Folkets Hus som jag inte vet om det längre står kvar. Borta de röda brukslängorna där man inte behövde låsa ytterdörren. Den fränt luktande fabriken. Ett typiskt working class community, skattat åt förgängelsen.
På väg till Folkets Hus först passera kiosken för att inhandla femöresgodis i vit papperspåse att prassla med i mörkret. Sedan fotbollsplanen, där min svåger Birger inledde sin karriär. Så småningom blev det faktiskt allsvenska SIF.
Men han, den tekniske liraren, lyckades inte ta någon ordinarie plats som vänsterytter.
Däremot hans kompis Kurt, från Eltebo på andra sidan Eltebosjön, vänsterinnern som man ser på lagbilder från 50-talet.
När SIF "öppnat Norrlandsfönstret". Sveriges Arsenal i flott rödvit dress. Farsan köpte mig en sådan, drömde om att få uppleva sonen springa ut på Jernvallens gröna gräs när den förre intagit sin plats på huvudläktarens träbänkar. Så blev det aldrig.
Nå, jag red som liten grabb ängsligt där på kolstybben, med anförare nota bene som höll ordning på kusen, under en Barnens dag. Men det räknas liksom inte.
Filmerna om den oförliknelige Nisse på Åsen blev det sparsamt med under livsdecennierna efter barndomens Hammarby. Någon enstaka då och då. Inga rullar man lätt smälter. De kräver sin tittares uppmärksamhet när det går som allra galnast till. Inte sällan absurd intrig. Släng dig i väggen, Beckett!
Nisse respekterade inga gränser av något som helst slag. Elfström underordnade sig de ofta fysiskt prövande ansträngningar, kan det ha använts stand-ins?, som storyn krävde. Det skulle ramlas ner i vatten. Fallas ner från tak. Demonregissörens namn Ragnar Frisk.
Jag förundrades över denne John Elfström i huvudrollen. Fin karaktärsskådespelare. Glömmer aldrig honom som strålande bra i en uppsättning av "Swedenhielms" på TV-teatern. Ja, även Artur Rolén var mer än Klabbarparn. Sångare och förekommande i revyer.
Var det de stora pengarna som drev Elfström att göra alla dessa filmer om Nisse på Åsen som kritikerna öste sin dynga över och varnade för? Med överrumplande inslag, som att dåtida kändisar förekom. Utan att inhoppen direkt var integrerade i handlingen.
Dansbandet Sten & Stanley, med instrument och allt, plötsligt på en badbrygga. ("Åsa-Nisse slår till", 1965). Rockgruppen Hep Stars. ("Åsa-Nisse och den stora kalabaliken", 1968)
Sven Tumba på vattenskidor. ("Åsa-Nisse jubilerar", 1959). Men inte helt gripet ut luften ur ett dramaturgiskt perspektiv. Jerry Williams medverkan i "Åsa- Nisse och tjocka släkten" (1983), där Elfström även spelar Nisses bror från Amörka (Julia Caesars uttal), låter sig motiveras.
Men i en scen har Jerka svårt att hålla sig för skratt. Hans minspel är underbart. Jag undrar i mitt stilla sinne hur många omtagningar som krävdes innan scenen satt. Inspelningarna var för övrigt, enligt en dotter till Elfström, alltid mycket trevliga. Alla glada och snälla.
Gustaf Lövås, jag menar förstås den inbitne snåljåpen, en "äkta" smålänning, handlare Sjökvist, vars hjärta värkte för den ouppnåeliga "fröken Britta", stod vid spisen.
Nisse och Klabbarparn var inga Helan och Halvan som Stan och Ollie döptes om till på svenska. Inga fumliga snubbelkusar. Heller inga misslyckade lantisar. Nisse är den borne uppfinnaren och innovativ som få. ("Åsa-Nisse flyger i luften", 1956)
Med hjälp av vardaglig utrustning åstadkommer han de mest häpnadsväckande , rena trollkarlen. Klabbarparn hans, i alla väder och under alla äventyr, trogna sidekick.
Dialogen välsmord. De matchar varann, dessa två. Som ler och långhalm. Småländska höglandets Don Quijote och Sancho Panzas. Klabbarparn är den försiktiga och tillbakahållande, försöker att dämpa Nisses vilda påhitt. Men lyckas inte.
Två godhjärtade smålänningar med äkta huskors som de fruktar mest av allt och vill vara till lags.
Nisses Eulalia, "Sarons lilja" enligt maken, pratar inte småländska, förresten. Men det går bra ändå. Vem hågar väl inte med rodnande kinder Wollters "småländska" i "Raskens"?
Och det där med att upphovsmannen, Stig Cederholm, till entreprenören och Ingvar Kamprads [1] föregångare Nisse skulle varit nazist och att det framgår i filmerna, det fnyser jag bara åt.
Nå, hur var det med gaget? Jag frågade nyfiket en filmvetare jag kände, licensierad expert på svensk film. Jag ville inte ha något teoretiskt utsvävande, inget moderiktigt mumbojumbo. Kalla siffror. Men han visste inte besked.
PS. Som kuriosa kan nämnas att jag, länge sedan i Vetlanda för att föreläsa om medborgarlön, passade på att smita in på Stadshotellet. Det såg precis ut som på filmerna. Jag frågade en av deltagarna på föreläsningen om Åsa-Nisse. "Han bodde en bit här utanför."
[1] Dennes nazisympatier ingen hemlighet. Se Thomas Sjöbergs "Ingvar Kamprad och hans IKEA: En svensk saga" (1998). Även Elisabeth Åsbrinks "Och i Wienerwald står träden kvar" (2011).
Bild: FILMITCH
Även publicerad på lindelof.nu 2025-02-25
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar