Det du, Dadgostar!

Jag och min dyre vän, Åkersbergabaserade H, vårdar en stark vänskap som går tillbaka till mitten på 90-talet när mina medborgarlönsböcker kom ut. Och H skrev på en uppsats om utopister vid Stockholms universitet. Med en träskalle till kursansvarig, namnet en hemlighet.

Vi träffas IRL (in real life), som det heter i den digitaliserade samtiden, minst en gång per år. 

Vi förlägger helst sammanstrålandet till vårens ljusa tid i Vitabergsparken uppe på Söder i Stockholm. En frizon. Även om vi varje gång ondgör oss över att scenen där Carl Anton och hans gäster höll till revs av kulturvandalerna. Inte ens minsta skylt om vad som sig tilldrog.

Legendariska Anglais, nära KB, där H:s och även min favorit Hjalmar Söderberg [1] brukade häcka, duger också för våra träffar. Hjalle står, som alla vet, staty utanför KB. Prudentligt kostymerad. Spatserkäpp, flotta handskar och allt. Som vore han på väg att uppvakta Lydia.

Intensiva samtal förs mellan H och mig. De förtjänar att, i ordets bästa mening, betecknas som "gränslösa". Ingen på förhand upprättad dagordning. Ämnena skiftar. Samtalet öppet och fritt. Inga hämskor på från något håll.

"Gränsen måste hållas", apropå gränser, upprepar Torbjörn Fälldin i Roffe Lassgårds piprökande gestaltning, i SVT-serien "Whiskey on the rocks". En hårt skruvad och av tv-kritiker nedsablad serie som jag, inom parentes, inte vet vad jag egentligen ska tycka om. 

Men skrattade gott när jag såg den.

Jag vet inte varför associationen löper i väg till Vänsterpartiet. Men ostyrigt nog gör den det. Kanske för att de, också apropå gränser, måste klara sig över 4 procent i riksdagsval. Detta parti som har kallats socialdemokratins dörrmatta. Men som försökt morska upp sig gentemot S. 

Stefan "Vi såg det inte komma" Löfven fälldes nesligt i riksdagen. Att stödpartiet V - "kamrat 4 procent" - skulle fälla honom, det såg han nog inte komma. Dörrmattan rycktes bort under hans fötter.

I aktualitetens stund har V reducerats till ett parti som suktar efter statsrådspositioner i en kommande Magdaregering. Och vrids alltmer skamlöst i opportunistisk riktning. Ja till Nato, EU och Ukrainastöd. 

Ingen V-ko för helig att inte ta till slakt. Pinsamt att bevittna för en utomstående? Tja. Men knappast förvånande. Makten frestar.

Släpp fram oss ännu närmare köttgrytorna och vi offrar allt vi trott på.

Svärmorsdrömmen och förre partiledaren Jonte Sjöstedt, skäggprydd på äldre dagar, glider med. Hade jag trott något annat om denne man?

När jag extrajobbade på Ulleråker lärde jag känna sjuksköterskan A. Tyvärr sedan länge död. Hon ingick ett tag i V:s partistyrelse. En stridbar kvinna med det röda ordet i sin makt och hjärtat bergfast till vänster. 

Hon delgav mig historier, vissa av dem rent hårresande, inifrån samma styrelse. Behövde kanske lätta sitt hjärta. I styrelsen gick alltid diskussionens vågor höga och heta. Som om oenigheten hade ett egenvärde. Hela havet stormade, enligt henne, på varje sammanträde.

C-H Hermansson, som jag alltid uppfattade som vek och timid [2], kanske en image för att locka väljare, till skillnad från en tidigare mer brysk partiordförande som Norrbottens burduse Hilding Hagberg eller CH:s efterföljare Murar-Lasse Werner, hade det inte lätt.

När han skulle få ihop kamraternas uppfattningar till en ståndpunkt som alla kunde ställa sig bakom, utan reservationer och avhopp.

En gång, berättade A, tog han till och med till lipen och vädjade tårögd till styrelsen om att gå på hans linje. Det du, Dadgostar! Där har du något att lära. Kanske härma. Kläm fram en tår, vetja! När kamraterna tredskas. Det fungerar alltid i skuldens tycka synd om-land.

Något vänsterparti kan jag naturligtvis inte anse att V är. Fast i en politik som fjärmar partiet från de växande klassklyftorna och miljardärernas Tidö-Sverige. Och jag skulle naturligtvis aldrig drömma om att rösta på dem. 

Däremot den kloka och vackra och vänsterkonservativa, en etikett som även kunde klistras på mig, Sahra Wagenknecht (fotot) i Tyskland.[3] Det är grejer, det! Kanske skulle hon till och med få mig att börja rösta igen, efter alla år. 

[1] Det ska tillstås att Johan Cullberg och Björn Sahlins "Märta och Hjalmar Söderberg: en äktenskapskatastrof" (2014) solkar bilden av den senare.

[2] CH:s böcker om storfinans och monopolkapital är klart läsvärda. En, för ovanlighetens skull, intellektuellt lagd yrkespolitiker.

[3] Läs gärna Charlotta Sella Brylla: "Ska en kommunist i Chanel-dräkt hålla AFD från makten?" SvD 250212.

Foto: FAZ