Jag hade en gång en klok, kreativ och påhittig kollega som uttalade den dåvarande ständige - hur kunde han då avträda, undrar genast vän av ordning - sekreteraren i Svenska Akademiens förnamn "Hor-as".
Jag behöver nog inte tillägga, att det var menat nedlåtande. Ett, enligt kollegan, fjantigt förnamn som signalerar aristokrati och "skitnödig" (förlåt bruksmålet) bakgrund. Det är väl ingen vettig människa på denna jord som döper sin son till Horace!
Kollegan var finne, nota bene. Finnar, jag vägrar att ersätta det med finländare, håller som bekant inte på med något joll. Pekka och Pentti går an. Hannu. Lassi. Definitivt inte Horace.
Men jag är inte så säker på att det är fallet, det vill säga att bakgrunden ifråga var så speciellt aristokratisk. Säker är jag dock på att en hel del retar sig på Horace Engdahls högdragna uppsyn och framtoning, han är osvensk i sin image.
Utstickande - med Konformistans trånga mått mätt. Där infösning i opinionsledet är legio. "Åsiktskorridoren" har blivit ett vedertaget begrepp som speglar ovillkorliga anpassningskrav.
Inte minst irriterade Engdahl feminister och andra, efter att han försvarade, och fortsätter till råga på allt att försvara, sin vän, den fängelsedömde "kulturprofilen".
När alla rasade mot fransosen, som inte kunde hålla puppen kvar i byxorna i närheten av ett kjoltyg, så vägrade Engdahl blankt att stämma in. Vänskapslojaliteten en hedersfråga för honom, den otidsenlige gentlemannen.
Engdahl är ingen flockens man. Han vägrar att "ta ställning" för att behaga någon eller några.
En solitär. Och, självklart, en intellektets elitist. Obekväm i ankdammen Sverige. Kanske önskar han att han vore född någon annanstans och i ett annat århundrade, förslagsvis 1700-talet.
Ödmjukhet häftar inte vid Engdahl, till skillnad från den nyligen bortgångna författarkollegan Carl-Göran Ekerwald och som Knut Lindelöf häromdagen mindes från en intervju (lindelof.nu 250410).
Kompis är Engdahl med Umeåpojken Stig Larsson (inte han med bästsäljarna, stavar förnamnet "Stieg"). Denne förundrade sig över att när Engdahl gifte sig med litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström slog de, ritsch ratsch filibombom bom, ihop sina respektive privatbibliotek.
Vilket gav som en konsekvens, enligt en djupt chockerad Larsson, att böcker som naturligtvis inte hörde samman ändå hamnade bredvid varandra på hyllan. Läckberg bredvid Horatius, för att visualisera tokigheterna.
Nu tror jag dock att varken Witt-Brattström eller Engdahl skulle läsa den förra, inte ens under pistolhot. Det var bara ett exempel.
De är inte gifta längre, finkulturens kung och drottning som de utnämndes till i en tidskrift, uppbrottet blev strindbergskt, trasigt med rejäla efterslängar som nådde offentligheten.
Som utomstående är det naturligtvis omöjligt att ha annat än en mycket spekulativ uppfattning om varför äktenskapet sprack.
Och som kloka familjeterapeuter vet: det är inte ens fel om två träter. Eller som min förra, framlidna, hustru, KBT-terapeut, en gång yttrade om vårt inte särskilt harmoniska förhållande: det krävs två för en tango. Och då avsåg hon inte dansen.
Jag har inte läst särskilt mycket av Engdahl. Men alltid hyst uppfattningen att vad man än tycker om honom i olika avseenden, är han strong som stilist.
Signifikativt det tal han skrev för att ära Ulf Linde i anslutning till en prisutdelning, vilket föranledde den sistnämnde att berömmande utbrista: Jag skulle inte ändra på ett enda ord.
Och då ska man veta att Linde var ingen oäven stilist, han heller. Smickrad, men imponerad.
Nuförtiden läser jag så gott som uteslutande e-böcker. Men jag har bytt från att läsa dem på mobilen till i datorn. För skumögonens skull. Hur det nu blir om aftonen vid sänggåendet, om datorn skall med eller icke i bingen, det är en empirisk fråga, som jag brukar säga.
Kanske får jag låta bli att krypa till kojs. Lika bra det, med min usla sömn. Skrattet är bra, men sömnen en gudagåva, visste Ferlin. Den gåvan har uteblivit i mitt liv. Ända sedan tonåren. Mina nätter har förblivit vita, som di poetiskt anstuckna säger i "kulturprofilens" hemland.
Nyss läst om Handke (ojojoj, vilken författare!), även Piraten (väcker svår längtan att återse Österlen!), därtill Anders Carlbergs bok om den klassiska musiken i Tredje riket (viktig om medlöperi versus integritet, konstnärerna under en diktatur). Söker ny läsning.
Det landar, efter sondering på Bokus, i Horace Engdahls Spårvagnsresor med Mr Hume (2023). Billig som e-bok, tja relativt. Den får det bli!
Jag hoppar på, utan biljett, och slår följe med Engdahl på linje 10. Det tar bara en hållplats, förlåt jag menar sida, att än en gång konstatera att skriva kan han, intelligensaristokraten.
Numera bosatt i Göteborg på flott adress, tydligen nära Vasaplatsen enligt hållplatsuppgift från honom, tillsammans med ett nytt fruntimmer efter Witt-Brattström.
Kanske återkommer jag med en längre kommentar. Kanske inte. Det senare skulle Engdahl uppskatta. Inte läsa för att "göra något" av det. Inte instrumentalisera sin läsning. Lusten, lusten! Leva och läsa under onyttans ledstjärna.
Som en existensens spårvagnsflanör. Eller hur, Horace?
Även publicerad på lindelof.nu 2025-04-14
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar