På Helsingfors gator bland alla utsmyckade byggnader, raskt, nåja, traskande mot Sandgrunds kyrkogård, och alla hjältegravarna från krig som Finland dragits in i, kommer jag osökt att tänka på Jörn Donner.
Jag är inte särskilt förtrogen med vare sig hans böcker (förutom en om Berlin), filmer eller bravader som det offentliga Finlands gossen Ruda. En hårt bevakad kändis som det varit svårt att undgå även för den massmedialt måttligt orienterade. Alltid i strålkastarljuset.
Donner hann även med att vara riksdagsman och ledamot av EU-parlamentet. En brokig livshistoria. Kännetecknande för en rastlös personlighet?
Jag köpte en bok om honom och hans son. Men minns inte mycket av den. Kanske stod båda som författare. Och boken ett slags uppgörelse i dialogens form.
Även i Sverige förekom Donner, i filmproduktionssammanhang, tillika gift med skådespelerskan Harriet Andersson. Programledare i SVT. Upprörde populasen genom att röka i rutan och dricka snaps. Men det var visst bara vanligt vatten i glaset.
MA Numminen gäst i ett av programmen. Denne högst originella figur som gjorde musik, nåja, på Ludwig Wittgensteins Tractatus.
Donner gav ofta ett smått buttert och vresigt intryck - typiskt urmanligt finskt för att låna mig till en kliché ? Eller en utstuderad pose i personligt varumärkessyfte? I en dokumentärfilm från slutet av hans liv framstod han som rejält butter och vresig. Och skröplig.
Rörde sig långsamt och försiktigt med stel kropp. Utsände åldrandets fysiska signaler .
Som på färska videoupptagningar med Paul McCartney. Inte sjunger den senare, åttioplussaren, med samma kraftfulla stämma som förr. Eller rör sig lika vigt. Men knappast att den devota konsertpubliken bryr sig.
De hör och ser det de bestämt sig för genom Beatlesfiltret.
Att knalla omkring och fundera, som jag gör, på skröplighetens fenomen när jag snart kommer att stå vid de många stupades gravar, kan förefalla lite, ja, jag vet inte vad. Även för att vara jag. Men jag styr inte över mina plötsliga, nästan överrumplande, infall.
Liksom Donner blir jag allt skröpligare, fast jag kämpar på som bara den. Gata upp och gata ner i ett kuperat Helsinki. Jag hade glömt dess topografi från mitt senaste besök.
Färja till Sveaborgs fästning för att sedan kämpa mig fram på kullerstensbelagda stråk till Krigsmuseet. Som om jag vägrade acceptera att jag blivit en gammal man.
Kroppen liksom anropar mig och ber om ett varsamt hänsynstagande gentemot försämrade somatiska villkor, men jag slår dövörat till. Inte sloka nu, Ekstrand!
Jämnåriga vänner och bekanta till höger och vänster blir gaggiga, som man sade förr, eller går hädan. Snart vågar jag inte läsa dödsannonser. Vill inte reagera som jag gör när blicken studsar till inför välbekanta namn. "Inte han (hon), också!"Med ens tickar existensklockan allt fortare.
Alternativet till att bli gammal är värre, kan jag få höra av de förment visa. Men vad i herrans namn ska de säga till tröst och uppmuntran? Inte är det roligt att vara ett skröppel.
Undrar, förresten, var Donner ligger begravd. Om i Helsinki eller annorstädes. Av någon anledning känner jag inte för att med hjälp av Google ta reda på det.
Foto: Yle
Även publicerad på lindelof.nu 250402
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar