Jag beskylldes, nog fel ord i sammanhanget, en gång av en psykoterapeut i Upsala, för att inte "bara" leva, utan meta-leva. Det vill säga att jag ständigt reflekterar över mitt liv, framförallt hur det kunde ha varit. Som i filmen Sliding Doors, där alternativ presenteras.
Om si, blir det så. Men om så, si. Alternativ som kanske först i eftertankens bleka ljus blir tydliga. När det är för sent att välja mellan dem - de förblir hypotetiska. Som i Monthy Python om det snabbt övergående livet: Could I have another one, please? Sorry!
Det kanske bör nämnas att jag inte gick i terapi hos nämnda terapeut. Utan samtalet skedde på en strikt vänskaplig basis. Men det födde en tankeställare. Och samtalets essens återkommer inte så sällan.
Inte minst nu, när jag på nytt läser, och uppfylls av, Peter Handke. Österrikaren som bor utanför Paris. Kanske inte delar samma aversion som landsmannen Thomas Bernhard gentemot sitt fosterland. Men hyser nog heller ingen större kärlek till det. Därför frivillig exil.
Även på ett litterärt plan. Förutsättningen för ett originellt författarskap som inte erkänner några av andra stipulerade gränser. Jag kan inte låta bli att erinra mig de upprörda protesterna mot att Handke tilldelades Nobelpriset i litteratur. En vän till Slobodan Milošević i Serbien!
Det som slår mig med Handke, framför allt i hans Kort brev till långt farväl (1975) är att momentet av, vad jag skulle kalla, metaskrivande är påfallande.
Boken är i långa stycken mycket detaljerad och konkret. Nästan uppräknande. Djävulen bor i detaljen, eller hur Brecht uttryckte det.
Men det är som att Handke noga prövar varje formulering, väger på guldvåg. Som om han med skarp, estetisk blick står och tittar över axeln på sig själv under arbetet.
Jag glömmer snart handlingen, fascineras däremot av hans stil, hans metod. I den en imponerande pregnans, fullödighet. Jag skulle säga hantverkskunnande, om det inte lät så tråkigt.
Han inte "bara" ställer skrift. Hela tiden en implicit, men även explicit, undran inför om han funnit den rätta formuleringen. Eller om det blir, som i den i långa stycken totalt osentimentala boken om modern, Berättelse om ett liv (1972).
Och som han också medvetet tematiserar: att formuleringen tar över gentemot det upplevda och skaffar sig något av en autonom existens. Minnet hamnar i underläge mot försöket att fånga det. Vad är "rent" minne, vad är ord och efterkonstruktion som lämnar minnet i sticket?
Låter det konstigt? Kanske är det varje författares predikament. Att tjäna sina formuleringar. Mer än de tjänar författaren. Språket föregår oss, bara att inse. Det föreligger redan "färdigt". Och inväntar oss när vi rör oss in i det, från den språksökande livsinledningen som barn.
Psykoanalytikerna Jacques Lacan talade om den symboliska ordningen som vi träder in i. Vi kan inte stanna utanför den. Den är såtillvida ett tvång och en plikt - bokstävlarna fängelseväktare. Upproret blir i bästa fall ett syntaxens sådant och intet mer (Birger Sjöberg).
Osökt kommer Lars Gustafsson för mig. Hans hisnande formuleringar, hans oförutsägbara vändningar och infall. Hans fyndiga associativitet som kanske var hästen som red honom, och inte tvärtom.
Var han, den särdeles begåvade västeråssonen, ett offer för sitt eget skapande, sin sprudlande begåvning? En gudarnas gåva, samtidigt en förväntan att infria.
Åh, vad jag ofta har längtat i mitt liv efter att kunna slippa "metandet". Bara vara i den stund som är, utan att omedelbart börja granska och dekonstruera den. Det spontana livets lätthet (jo, jag vet, Milan Kundera).
Som det heter från den gamla ladyn, underbart spelad av Maggie Smith, i Downton Abbey: det var bättre före kriget, när det inte tänktes så mycket.
När vi börjar efter-tänka (utsatt bindestreck i Martin Heideggers neologistiska smak), måste vi lämna spontanitetens orörda paradis. Grinden går för gott igen bakom oss. Autenticiteten bor i det otänkta och ingen annanstans? Svårt att acceptera. En tänkandets tragik.
Även publicerad på lindelof.nu 2025-04-09
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar