En inställd spelning är ingen spelning, Lundell!

En gång träläktaren på Norra IP (Bild: Byggnadsvårdsföreningen)

Det är inte ofta jag nuförtiden beger mig - jag rubricerar det "avstickare" - två och en halv mil västerut till Sandviken, där jag växte upp. Jag är, hör och häpna, inte född i Sandviken. Utan på BB "i stan", som man sade förr om länets huvudstad. "Ska vi inte ta och kvista in till stan och titta på folk?"

  Jag kan inte svara på varför jag i oktober 1949, samma år som DDR bildades och kinesiska revolutionen bröt ut, föddes där. Jag önskar det varit Västberlin. Men man kan inte få allt man önskar, upplystes jag om på barndomens julaftnar.

   Det slår mig att jag har aldrig tagit reda på varför det blev Gefle. Jag vet heller inte vilken tid på dygnet, den tredje oktober, som jag drogs ut från varma rum till kalla, för att citera Lars Gustafssons metaforik i en diktsamling. 

   Om jag skulle vilja att min förtrogne samtalsbroder Hasse, seriös astrolog, med stjärntecknen till vägledning yttrade sig om mitt liv, skulle det krävas mer exakta tidsuppgifter. Men åkersbergaren är för duktig i sitt gebit, om man säger så. 

   Jag ängslas för vad han skulle kunna komma att upptäcka och överraska mig med. Även om han försäkrar att det behöver jag absolut inte befara. Men jag är som jag är. En nervöst lagd typ.

Huset där BB var inhyst, nära nuvarande huvudingången till Gefle Sjukhus (inte längre klassificerat som länssjukhus efter att de enögt patriotiska helsingarna vildsint demonstrerat), är numera rivet. 

   Det märkliga var att min mor, 38 år när jag föddes, slutade sina dagar, innan hon hunnit fylla 75, i samma byggnad. 

   Vi hann konstatera det, innan hon gick bort. Cirkeln slöts. Inte mer än så. Ingen lång utläggning om detta med mig på hennes dödsbädd. Hennes krafter var allvarligt i avtagande. Timglasets sand rann allt fortare.

Nå, tillbaka till att alltmer sällan begå en avstickare till Sandviken. Min livskompanjon och jag tittar då och då, med ojämna mellanrum, till mina föräldrars grav. Även mammas morföräldrars, nästnästa gravplatsgranne. Det behöver vi egentligen inte. 

   Jag betalar nämligen kyrkogårdsförvaltningen på årsbasis för att hålla snyggt. Men min tillhörighet måste vårdas och påminnas om. Utan mina rötter i jorden är jag ingen. Därför till gravarna.

   Betalningen för skötseln av mammas morföräldrars grav delar vi på, jag och min favoritkusin. Bokstäverna på stenen bleknar alltmer av väder och vind. Allt svårare att läsa vad där står. I graven vilar martinsmältare Edvard Göransson (blev bara femtiotvå år) och hans hustru Katarina. 

   Intressant nog samma efternamn som Konsuln, företagsgrundaren. Sandviksbornas dyrkade avgud. Vars gudomlighet du ej må ifrågasätta. Om du vill undgå tjära och fjädrar.

På Norra IP gymnastiklektioner för plågoanden Karlsson, höst- som vårtermin. Men den klassiska bandy- och fotbollsarenan har de kommunala kulturvandalerna inte lämnat i fred. Rivit och härjat. Uppfört bostäder på den plats där is en gång spolades upp och gräset om våren växte grönt. 

   Jag har ingen som helst lust att studera ödeläggandet på närmare håll. Jag anar i ögonvrån Norra i fjärran när vi åker och handlar på Maxi ICA Stormarknad. Att ana förödelsen får räcka. 

   Att bege mig in i stadens bilförbjudna centrum, nej, det får vara. Stadsbilden är totalt förändrad. Man tror sig vara någon annanstans på jordklotet. Jag behöver nog inte utveckla det mer än så.

Under en av sina törstiga perioder ställde Ulf Lundell in en spelning. Korkat hävdade dåvarande fyllbulten att en inställd spelning också är en spelning. Korkat, som sagt. En inställd avstickare till Sandviken är en inställd sådan, därmed ingen alls. Punkt slut.