Vad hände egentligen i Akademien?

Bild: SR

Jag läser recensioner av en bok av Nobelstiftelsens förre direktör, Lars Heikensten, om turerna när Svenska Akademien höll på att spricka. Allt förorsakat av den så kallade "kulturprofilen” Jean-Claude Arnault och hans sexuella ogärningar. 

   Heikensten talar förstås i egen sak, men vad var det som egentligen hände? 

   Det är lätt att tycka illa, tror jag, om intelligensaristokraten Horace Engdahl. Det förefaller också Heikensten göra. 

   Men när det gäller såväl familjer som organisationer, dit hör Svenska Akademien, tror jag inte på något syndabockstänkande. Det är för enkelt, när det handlar om relationer och miljöer. Inte enstaka skurkar.

Jag har inte läst, tänker heller inte läsa, Heikenstens bok som redan innan publicering och recensioner dragit på sig det massmediala strålkastarljuset. Snaskigt blir det om man känner till Engdahls vänskap med Arnault. Den förre förblir obrottsligt lojal mot den senare. Det har han deklarerat. 

   Och snaskigt av att Arnault är gift med Katarina Frostensson som försvarat honom i ur och skur. 

   Som gjort för en dramatiserande tv-serie! Med busar och snälla prickar. Jag tror inte vanligt folk bryr sig. Men säkert kultureliten i 08-området.

Jag sätter på mig mina organisationsteoretiska glasögon, det var ett tag sedan, och försöker förstå vad som egentligen hände med hjälp av catchwords i recensioner och intervjuer med Heikensten: "korruption", "kåranda", "varumärke”.  

   Jag tolkar det som, inte att Engdahl konspirerade, för det gjorde han säkert, utan att det primärt var en kamp mellan Akademien och styrorganet Nobelstiftelsen. Den förelåg redan latent innan Arnaults agerande fick den att blossa upp. Kulturprofilen blev den utlösande faktorn. Vilket, naturligtvis, inte på något sätt ursäktar hans agerande. I fängelse hamnade han också.

   Låt oss för enkelhetens skull kalla dem i Akademien för "professionella" och dem i stiftelsen för "administratörer".

   Engdahl tog, som anförare, strid för Akademien och dess autonomi, för de professionella. Han förlorade kampen, sitter inte längre i prisutdelningskommittén men kvar på sin stol i Akademien. Heikensten och hans kapitalistiskt impregnerade varumärkesfilosofi vann.

Akademien är inte unik. Samma strid har kunnat konstateras på högskolor, sjukhus och andra inrättningar. Tills nu burna av de professionella. Administratörerna har segrat. ”Företagsekonomiserat” verksamheterna, berövat de professionella inflytande och självstyre, förminskat deras insats. 

   Heikensten förefaller belåten. In med de nyrikas pengar så det blir fart på ruljangsen! Sverige svämmar ju snart över av välbeställda. Har du tio miljoner över kan du bli "Nobelvän" och köpa dig en plats vid bordet under banketten på Nobelfesten. 

   Volvo kan bli sponsor, de sponsrar ju redan operan och symfoniorkestern i Göteborg. Som bekant luktar inte pengar, eller hur, Heikensten?

Organisationsteoretikern skakar på huvudet, lägger undan sina verktyg. Det är kört för de professionella. 

Även publicerad på lindelof.nu 2025-08-23