Varför älskar jag Nisse och Kalle?

Bild: IMBd

Lördagseftermiddag i ensamt majestät, snaskandes på vingummi, två rejäla påsar införskaffade till hyfsat extrapris (20 riksdaler för båda) från ICA. Affären belägen nära det som en gång var den legendariska Läkerolfabriken. 

   Ibland puffar godisdofter upp ur jorden under den nedlagda fabriken. Lite spöklikt. Men det doftar sött och gott. Kan det vara Ahlgrens bilar som "tutar" påminnande om det förflutna?

   "Åsa-Nisse jubilerar" (1959) på TV4 Play. Svartvit film i regi av Ragnar Frisk.

Pelle, välrenommerad filmvetare i forskarsamhället, kunde inte svara på min enkla fråga om hur mycket John Elfström tjänade på att spela in Åsa-Nissefilmerna. 

   Elfström, denne ypperlige karaktärsskådespelare, jag glömmer aldrig honom som ockrare i en uppsättning av Hjalmar Bergmans "Swedenhielms" i TV-teatern. 

   Nog måste väl ändå lusidorerna ha avgjort saken, övertygat Elfström att gestalta krumeluren Nisse från Åsen utanför Vetlanda? Med skådespelarryktet satt på spel.

   Som att trycka på en knapp. Pelle kan lägga ut texten på ett akademiskt markant sätt. Teoritunga utläggningar, krångliga på gränsen till huvudvärksframkallande. Men det intresserar inte mig. 

   Det var ersättningen jag var ute efter. Inget annat. Inga abstrakta, svårtuggade analyser. Jag är filmälskare, ingen filmvetare.

  

Jag tror mig ha sett så gott som alla Åsa-Nissefilmerna. Åtminstone nästan. På matiné tillsammans med ortens busungar i Gestrike-Hammarbys Folkets Hus, när jag vistades hos Irma och Brynolf. Sedan på tv

Många rullar blir det.

   Men om sanningen skall fram, och det skall den. Filmerna är genomgående pinsamt usla. Ihopsnickrade utan att hänga samman. Långsökta inslag med dåtidens kändisar, för att dra åskådare, antar jag. Tumba (ännu inte Sven Tumba) på vattenskidor.

   Affischen ovan säger väl allt? Filmen ska säljas med hjälp av Tumba. Fast han knappt medverkar.

   Sten och Stanley plötsligt och överrumplande musicerande på en badbrygga, snofsigt uppklädda med alla instrument till hands. 

   Hep Stars med tonårsflickornas dröm Svenne Hedlund, nytvättat glänsande hår. Bertil Boo, den skönsjungande bonden. 

   

Ändå, trots att det är så jäkla dåligt, kan jag inte låta bli att titta. Och fascineras. Liksom av Kalle Anka. Prenumerar på tidningen. Kommer varje vecka. Med stor förväntan öppnar jag postfacket när jag tror att det äntligen är dags för veckans högtidsstund. 

  Vad ska han nu hitta på, den finurliga ankan i avsaknad av benkläder?

  Voilà! Samtidigt Hemmets Veckotidning. Mest för de roliga historierna på en av de sista sidorna. Kul att gissa humorns hemmahörighet, försöka lista ut koden. 

   Insända bidrag från Lisch, Göteborg, Borlänge, Bollnäs, Malmö... En pågående mentalitetsstudie ägnar vi oss åt, utan några pretentioner. 

   Samtidigt som vi bedömer efter kriterierna "typiskt Västergötland" (antiklimax), "återanvändning" (hört den förut) och "ur barns munnar" (ärligt och fyndigt). "Otidsenlighet" (50-talsvibbar) ger höga poäng, "svar på tal" (när korkade chäfer sätts på plats av underlydande), "bruksdiskursen" (förutsätter att läsaren är uppvuxen i ett brukssamhälle).

  

Varför, Lasse, varför i himlens namn Åsa-Nisse och Kalle? Vem identifierar du dig med - och inte? Jag försöker att fatta, fast jag kunde låta bli, sluta försöka leka förklaringsterrorist som om jag fortfarande var knuten till universitetet. Bara skamlöst låta mig roas. 

   Nå, nu till pudelns kärna.

   Både Åsa-Nisse och Kalle är oförvägna. Entreprenörer. Uppfinnare. Fantasifulla. Misslyckas för det mesta med vad de impulsivt, utan att noggrant betänka konsekvenserna, drar igång, särskilt Kalle. 

   Men börjar, lika glada och aldrig nedslagna någon längre stund, ständigt om på nytt. Ger aldrig upp. Varje nytt projekt är ett obeprövat sådant. Bara att köra. Gasen i botten.

   De misströstar inte, Smålands och Ankeborgs hjältar. Livet är ett äventyr. Varje dag.

 

Jag tror mig ha funnit gåtans nyckel. Båda, Nisse och Kalle, är obekymrade till sin natur och personlighet. Inget stannar kvar som förmörkar sinnet. Till skillnad från mig.

   Jag önskar att jag vore likadan, så där härligt bekymmerslös. Det skulle göra livet lättare. Jag är en tungus, som mamma kunde ha sagt. Tillika ängslig och försiktig.