Motståndets olika ansikten

Fotona från rampen i Auschwitz-Birkenau. Selektionen som utfördes med ”dödsängeln" Josef Mengele i spetsen. Så många dittransporterade i godsvagnar, så få soldater, lamm till slakt

   Lät sig judarna bara förintas utan vidare, gjorde de aldrig något motstånd, fann de sig i sitt öde? 

   Den framlidne Kenneth Hermele menar, i boken Inte som lamm till slakt: Judiskt motstånd under Förintelsen (Ordfront 2023) att det är en myt att de inte gjorde motstånd. Men vad för slags motstånd, vilka olika former kan motståndet ta sig?

   Jag minns en afton på 60-talet på GH-nation i Upsala. Mododirektören Mats Carlgren, inbjuden från friidrottsförbundet efter att Sverige tävlat i Aten, tror det jag det var. Efter militärernas kupp. 

   En vaken man i salen: hur hölls den blågula fanan vid inmarschen på arenan? Markerades det på något sätt med hjälp av fanan? Gick det att läsa in antipati mot fascisterna? Nej, enligt Carlgren.

   Jag ser framför mig svenska atleter vid inmarschen på Olympiastadion i Berlin 1936. Hitler närvarande på hedersläktaren. Nog saluterade svenskarna führern, heilade?

De senaste åren har jag och min livskompanjon begivit oss till en rad städer i Europa, sökandes efter motståndet mot nazisterna när det begav sig. 

   Då har vi nog tänkt oss, vår styrande tankefigur, att motståndet som norska hjemmefronten bjöd, ett aktivt motstånd med vapen i hand - det förtjänar beteckningen motstånd. 

   Eller som i Danmark när sabotageaktioner genomfördes mot ockupanterna.

   Men måste det, exkluderande, sättas likhetstecken mellan aktivt motstånd och allt motstånd? Tömmer vi motståndsbegreppet därvidlag på betydelse? 

   Upproret i Warszawagettot, enda motståndshandlingen värd att nämna från judarna? Eller olika revolter i koncentrationslägren, för sådana förekom?

Hermele söker motståndets många olika ansikten, mer eller mindre subtila, motståndet placeras i ett kontinuum. Han inleder med att berätta att när han sökte på ”judiskt motstånd under Förintelsen” drunknade han nästan i källor och referenser. 

   Det är tilltalande att han är källkritisk på ett vetenskapligt vis, han försöker finna mer än en källa när motståndshandlingar av olika slag ska dokumenteras. Intersubjektivt, enligt de gängse metodböckerna.   

   Flitigt använder han sig av fotnoter, förankrar det han skriver.

Som berättelsen om när en underskön kvinna, på väg in i gaskammaren, tvingades klä av sig och naken dansa för SS-männen. Sliter åt sig en pistol, skjuter en SS:are i magen, en annan i ansiktet. 

   Hermele är skeptisk. Men finner till slut bevis genom förhören av Rudolf Höss i Nürnberg. 

   Den forne kommendanten minns händelsen, han bevittnade själv när kvinnan avrättades - inte i gaskammaren. Och då var det väl så, konkluderar Hermele. Händelsen är styrkt, verifierad. Ingen skröna.

   Eller ta de två judiska sjuksköterskorna som plockade av sig den gula stjärnan, begav sig till flotta hotell Adlon vid Unter den Linden, för att en afton få känna sig som vilka ariska kvinnor som helst. 

   Beställde in dryckjom, efter avslutad sittning tillbaka till sjukhuset i Wedding, på med stjärnorna igen. 

   Hermele framhåller kvinnornas betydelse som kurirer. De hade lättare än män att lura tyskarna. Männen var omskurna, det kunde avslöjas. Tillkom gjorde tyskarnas fördomar mot kvinnor, att de är svaga och fega. Så är det inte.

   Att gå under jorden måste också, enligt Hermele, räknas till motståndet. Att gömma sig, som Anne Frank och hennes familj i Amsterdam. Och att fly.

Men hur långt kan vi nyansera motståndsbegreppet utan att förlora det? Att det vi kallar motstånd borde kallas något annat, mindre hedervärt? 

   Riskerar Hermele legitimera underkastelsen genom att döpa om den? Hans ambition är icke legitimerandets, ett som är säkert. Han gräver och gräver. 

   Han är mycket kritisk mot Bruno Bettelheim, själv fånge i Dachau, som vill förklara judarnas agerande i Tredje riket med gettomentalitet. Man underkastar sig fogligt. Fostrad så, genom flera tusen år av antisemitism. 

   Hermele avfärdar Bettelheim, han såg det han ville se. Och han såg bara underkastelse, inget annat. Dessutom hade han inte tillgång till alla dokument, som vad exempelvis gäller familjen Frank i Amsterdam. Deras emigrationsförsök.

Intressant att Hermele kopplar gettomentaliteten till sionismen. Inte en gång till att vi böjer oss! Nog med det nu. Staten Israel vilar på det ideologiska fundamentet. 

   Och får världssamfundet, blint av skuld och dåliga samvete, att blunda för folkmordet i Gaza.

   Efter att ha läst Hermele är det uteslutet för mig att vara kategorisk och förenklande. Vi människor är som vi är, även som mest utsatta. Ödmjukhet anbefalles.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-08-20