 |
| Skriftställaren och arkivet |
Jag minns när vi uppsökte Auschwitz-Birkenau på den polska landsbygden. Dödslägret. Rester av en söndersprängd gaskammare. Baracker som föreföll anmärkningsvärt välbehållna.
Långt senare fick jag veta att museiledningen - det forna lägret är numera ett museum som besöks av människor från hela världen - hade låtit rekonstruera baracker för att inge besökaren en känsla av autenticitet. Hur det var den gången när lägret var i drift.
Men nog kände jag mig lite snopen, om sanningen skall fram. Och frågan är om inte dylika rekonstruktioner ger förintelseförnekarna vatten på sin kvarn. Även om ledningen garanterar att rekonstruktionen är genomförd med material från de ursprungliga barackerna.
Och handlar mer om konservering än rekonstruktion.
Jag är inte helt övertygad om att rekonstruktionen hedrar de dödades minne på det sätt som jag tycker det borde.
Min dominerande känsla efter att vi gått genom den från så många foton välbekanta porten, därefter följande spåren som bar godstågen med deporterade fram till selektionen, var en av tomhet. De som med tvång fördes hit till denna helvetesplats är spårlöst borta.
Det är som om de aldrig varit här. Askan efter brända lik osynlig under jorden. Höstgräset vajade ödsligt när vi rörde oss på platsen, förstärkte min tomhetskänsla.
Jag blir plötsligt varse mina ord. Vilka kan användas för att beskriva detta uppsökande? Försiktighet är påbjuden. För att inte hemfalla till patetik och falsk sentimentalitet.
Adorno undrade hur skriva poesi efter Auschwitz. En undran som inte saknar befogenhet. Auschwitz som mänsklighetens slutstation.
Koncentrationslägrets verklighet kan inte jämföras med någon annan. Den är unik. Dess logik kan bara begripas immanent.
Det hävdar författaren och översättaren Daniel Pedersen i ”Natt och aska” (2024), efter en systematisk genomgång av överlevare som i böcker försökt förmedla till oss efterkommande sina erfarenheter av Auschwitz. Primo Levi en av dem, med sin ”Är detta en människa?” (1947).
Pedersens konklusion: det är omöjligt att berätta om hur det var i Auschwitz för den som inte själv var fånge där och upplevde helvetet inifrån. Vi andra kan inte förstå, omöjligt sätta oss in i hur fruktansvärt det var.
Och därigenom väcker ett museum som lägermuseet frågor. Vem dokumenterar och hur? Med vilket syfte? Svårt att bortse från alla, nära jag skrev katastrofturister, som stryker runt, spenderar pengar på souvenirer i shopen.
Ravensbrückarkivet i Lunds Universitetsbibliotek, en ståtlig byggnad med efter väggarna klättrande murgröna, bygger på djupintervjuer med över 500 överlevande från lägret Ravensbrück, i huvudsak, som ankom Sverige med de vita bussarna våren 1945.
Även personliga ägodelar ingår i samma arkiv.
Vi söker arkivet, som ingår i Unescos världsminnesprogram, i tron att få uppleva mer av verklighetsnärhet än i Auschwitz. Vittnesmål från människor som svårt åtgångna, ändå och mot alla odds, lyckades överleva.
Allt det de efterlämnat av vittnesmål, brev och annat. Fotspår efter liv under nazismen.
Men alla de som inte gjorde det, de som inte kunde ta sig till Sverige med de vita bussarna? Sorgen över dessa, och sorgen över hur människor, nazisterna, på det mest djävulska sätt kan bete sig mot medmänniskor, intar mig.
Efter att museet digitaliserats besöks det på nätet av tiotusentals människor varje år. Det efterlämnade, fysiskt påtagliga, kan endast beställas fram. Det är inte omedelbart tillgängligt. Vilket blir lite av en besvikelse. Men det förtar inte sorgen.
Efteråt växlar vi ett par ord med två kvinnliga studenter som läser ide´- och lärdomshistoria. De undrar vad vi gör i biblioteket. Arkivet har de aldrig hört talas om.
FOTNOT Historien bakom Ravensbrückarkivet: https://www.svtplay.se/video/jmL9YwB/vittnena-som-fallde-bodlarna
Ohyggligt vad människor kan begå för handlingar mot andra, vad får någon att tänka att den är mera värd, att den har mera rätt. En liten gnista tänder en stor präriebrand. Och om den inte blir stoppad skulle den inte bara öka i storlek och styrka?
SvaraRaderaDu beskrev en plats där det blev stoppat, tack och lov, men först så småningom, ohyggligheterna var ändå kända ett tag av en maktlös(?) omvärld. Den benämns ofta förintelsen med stort F, ofattbar och oåterkallelig, men också en i raden av andra förintelser. Människor tycks ha haft, och har, en besynnerlig böjelse i att ta kål på andra med annat utseende, tyckande eller troende. Ju mer avvikande, avlägsna eller avgudadyrkande de man vill ha bort är desto lättare att genomföra avlägsnandet eller tyst acceptera det som av nödvändighet. Förintelserna bleknar något av tiden som passerar, men den värsta torde ändå vara den som pågår, för den kan vi fortfarande stoppa.
Just nu har jag läst ut "Jacaranda" av Gaël Faye som försöker närma sig helvetet de genomlevde i Rwanda, för inte allt för länge sedan. Hur kan man leva vidare utan att glömma, men också utan att hata? Hur kan man återvända till sitt hus där grannen var förövare, utan att fatta besinningen och själv bli förövare? Hur kan vi få tillit till varandra igen?
"Om detta må ni berätta", en antagligen viktig inrättning för att inte förglömma en historisk tragedi - ett högst avsiktligt, och med precision planerat massmord - med den förmodade intentionen att inte upprepa sådana bestialiteter, behöver få nya tillagda kapitel. I detta nu pågår ett nytt folkmord. För tillfället är inte samtiden i takt med förnuftet dock, så det kallas för självförsvar (sic!). Men historien kommer att döma oss: "hur kunde ni låta det ske?" Tveksam om det är någon tröst för de som inte längre får bo i sina hus, och bruka sin jord.
En tidigare utrikesminister, tillika verksam i FN mm., Jan Eliasson, erinrade om en känd sanning: att vi människor bara är några middagar ifrån att bete oss som en apflock. Är det där vi är nu, så sofistikerade och utvecklingstillvända som vi tror oss vara, förberedda för framtiden med våra ständiga följeslagare, våra smarta rådgivare i fickformat, uppkopplade dygnet runt och omedelbart mot all världslig kunskap? Somliga av oss är hungrigare än någonsin, som det verkar!
Johan, du uttrycker dig väl. Jag kan bara säga, att vissa saker som människor gör mot varandra är bortom min förklaringshorisont.
Radera