Om undran inför Brynäs

Anföraren Silfverberg! (Foto: SVT Nyheter)

Brynäs brukar kallas hela folkets lag. Och nog är det så, och varit så ända sen den härliga storhetstiden (med värme i hjärtat minns jag kylslagna utomhusmatcher på Isstadion uppe på Nynäs), även om vissa "experter", framförallt dom i Fjollträsk, retar sig på det. 

   I Gefle fyller de Gavlerinken, så skall den förstås heta och inget annat, varje hemmamatch. Och vart man än kommer i det avlånga landet dyker det upp entusiastiska supportrar klädda i Brynäs färger.

   Vi konstaterade det själva på plats när Brynäs mötte Kalmar på bortaplan i Hockeyallsvenskan. I arenan med det smått lustiga namnet Hatstore Arena, granne med den klassiska fotbollsarena som tidigare hette Fredriksskans.

   Numera Guldfågel Arena eller nåt annat jolligt i den företagsekonomiserade samtiden. 

   På den rad där vi satt, nära isen, i stort sett bara Brynäspåhejare. Och Brynäs vann, med 5-2. 

Säsongen fick ett trist slut när Brynäs föll mot Växjö i kvarten. Lakers, detta i mina ögon själlösa lag från mörkaste Småland. Men bättre var de än Tigrarna, det får man ge dem. Vad man nu menar med "bättre", nyckelordet i sammanhanget.

   Varför gick inte Brynäs längre i slutspelet? Jag är och förblir skeptisk mot vad jag brukar kalla sportchefens frälsarfilosofi: att för dyra pengar köpa in stjärnor. Även slocknade sådana, föredettingar. Om än legendariska. 

   Vilket inte utgör nån som helst garanti för att det blir ett ihopsvetsat, spelskickligt lag. Minns när gloparna i collagelaget USA slog helproffsen i The Red Army, Sovjetunionen, i OS 1980. Motivation slog klass.

   

Det såg oroväckande knackigt ut i början på säsongen, långt mellan spelarna i Brynäs som inte hakade i och stöttade varann, isolerade atomer på isen. Men efterhand ett lag med en till synes fungerande gruppdynamik. Efter vad jag kunde se med egna ögon och på distans. 

   Som ledarskapsforskare var jag aldrig någon systematisk sådan, utan gick mer impressionistiskt till väga. Med ett så öppet sinne som möjligt. Utan ett styrande frågeformulär i våfflan. Våghalsigt? Tja.

   Stämningen i en organisation, atmosfären, klimatet, sökte jag fånga. Hur människor kommunicerade med och förhöll sig till varann - i tonfall och kroppsspråk. Man kan, som observatör, träna upp sin lyhördhet. [1]  Närvaro blir därvidlag nyckeln till förståelse. 

Den alltid lika teoretiskt fyndige Johan Asplund skrev en rolig liten bok, "Om undran inför samhället". Jag skulle påstå att min metod, om man pretentiöst kan tala om en sådan, var att undra inför organisationer. Vad med Brynäs förfluten säsong?

   Vad jag tyckte mig notera hos Brynäs, när de förlorade mot Lakers, var att det föreföll som om det saknades en högre växel, en intensitetsnivå. Handlade det om försvagad motivation? Mättnad? Bristande ledarskap? 

   Och då syftar jag inte på Gällstedt (med sitt roliga bildspråk i tv-intervjuerna), coachen. Ledarskapet i ett hockeylag är kollektivt.

   Vi gamlingar minns när det pratades om Brynäsandan. [2] En för alla, alla för en. Spelarna tog ett gemensamt ansvar. I båset fanns "hockeyprofessorn" Tommy Sandlin. 

Nå, pytt med det, som dansken säger. Framåt - mot nästa SHL-säsong. Först en lång trampa vatten-mellan-säsongerna-tid. En hemsk tid att uthärda i Gefle. Innan det är dags igen. Och stan lever upp. Liksom undertecknad.

[1] I tv-serien "Mordkommissionen" (på danska "Rejseholdet"), på TV4 Play, demonstrerar en utredare vid namn La Cour, lysande spelad av Lars Brygmann, en imponerande förmåga att hitta ledtrådar på brottsplatserna, på basis av dessa dra framåt ledande slutsatser.

[2] Jag skrev om det i mitt bidrag till antologin "Den samtida historien" (Carlssons förlag, 1995).