Vila i frid, Lars Ragnar!

Foto: Hudiksvalls Tidning

Onda aningar. Jag kände det på mig. När han under en längre tid inte synts till på Facebook. Jag letade för någon timme sedan upp bekräftelsen på nätet. 

I augusti detta år gick han bort.

Han brukade dyka upp med små fina anteckningar på Facebook, jag tvekade inte att kalla dem dagsedlar, om sitt liv invid Hudiksvallsfjärden. 

Nej, det fick mig inte att associera till Thoreau och hans Walden.

LR var bördig från Hudiksvall. Glada Hudik. Där tog han tidigt sina första stapplande steg som journalist. Men gjorde karriär i huvudstaden. Bodde i Söderreservatet. 

Tillsammans med de övriga i medieetablissemanget.

Men jag tror att han trivdes som allra bäst i barndomens Helsingland, i huset han ärvt. På strövtåg i naturen med kloka kungspudeln Stella. Vill jag minnas att hon hette.

För många år sen var vi grannar i Upsala. Då kände vi inte varann. Nå, det gjorde vi väl inte nu heller. Egentligen. Träffades aldrig IRL

Jag fick hans bok om Lennart Hyland. Tranås store son stötte han ofta ihop med när de båda jobbade på Radiotjänst. Harry Isakssons uttryck.

Hyland spottade inte i glaset. Om man säger så. Kritiserade Lars Ragnar när han upptäckte att denne satt och filade på ett manus. 

Sånt använder man aldrig, fräste Hyland. Man kör på inspiration.

Lars Ragnar var diagnostiserad med Alzheimer. Om det ledde eller bidrog till hans död 81 år gammal, vet jag inte. Vill heller inte veta. Nu är han borta.

Vi hade kontakt från och till. Han titulerade mig "radikalpessimist". Det skulle enligt LR vara jag det Jag tror han tyckte jag var rolig också. 

Radikalkonservativ har jag hört. Men aldrig radikalpessimist.

Ganska tufft.

Vila i frid, Lars Ragnar!