När Lars Gustafsson spelade Lars Gustafsson

Bild: Modernista

"Men låt oss inte gå händelserna i förväg." Richard Swartz i Vita lögner

Inte trodde jag att den stilistiske eleganten Richard Swartz kunde hemfalla till att metaskriva på detta sätt - som ovan. Jag förknippar det, om vi håller oss på svensk botten och enbart till mina egna favoriter, främst med Lars Gustafsson. Kanske ännu mer med Sven Delblanc. 

Den sistnämnde i den dråpliga "Hedebyserien", där Berättaren titt som tätt bryter den oskrivna överenskommelsen med läsaren om att det skall framstå som att den förre är osynlig. Håller sig diskret i bakgrunden, enligt den borgerliga romanens konventioner. 

Om än med greppet över handlingen. 

Men Delblanc drar, som den allsmäktige Berättaren, frustande i trådarna som de fiktiva personerna sprattlar i. Man inges känslan av att han stormtrivs när han rullar ut sin text.

Jag är förtjust i detta meta. 

När en författare avbryter och träder in i historien. Men det måste ske på ett snyggt sätt, som hos Delblanc. 

När Kjell Johansson upprepat dyker upp i boken Mammas gata, om Midsommarkransen, väcker det mest irritation hos mig. Perspektivet klistras på. 

Jag läste en rolig grej, dessvärre glömt var och av vem, om Lars Gustafssons bok Tennispelarna. Jag läste den för många år sen. Visste inte att den skrevs på beställning av SVT och lästes upp av honom i rutan. 

Tydligen så slog tempot den populära TV-följetongen med älgarna som på långa ben vadar över ett vattendrag. Långsamt som attan. Utdraget. Jag har inte sett det själv. Bara hört talas om det. 

Jag minns inte att jag såg Gustafssons uppläsning. När han, den tankspridde, enligt den som blickade tillbaka, tog mycket god tid på sig. Tände omsorgsfullt pipan. Efter att ha försökt göra det med flera tändstickor. En efter en dog mot plåten på asken. 

Bara en sån sak, röka i TV! Lika hemskt som när gossen Ruda, Jörn Donner, bjöd på snaps i ett program. (Det var vatten, visade det sig efter vätskeundersökning.)

Lars Gustafsson spelade Lars Gustafsson, enligt den som påminner om spektaklet. Tittare rasade. Tittarstorm. Vad i hela friden är det här för något! Vem är gubben som maler? Betalt med licenspengar!

Professor i Texas, samme herr Gustafsson. "Universitetslektor", ska det heta. Enligt en kanske avundsjuk Jan Guillou som ju är en mycket sämre stilist än Västerås store son. Och inte kan slå honom på fingrarna som författare. Måste ta till något annat. 

Två veckor tog det Gustafsson att skriva den mycket underhållande boken. Jag inbillar mig att han hade kul när han skrev den.

Jag kommer ihåg att Mats Gellerfelt, nästan lika egocentrisk som professorn själv, åkte över för Vecko-Journalens räkning och gjorde ett reportage om Gustafsson i Austin. Pratade med studenter som hänförda avslöjade att föreläsningarna med svensken ingenting annat var än intellektuella äventyr. 

Man visste aldrig vart han skulle landa. Han var fullkomligt oförutsägbar, den gode Gustafsson.

Det skulle, enligt rubriken på ett pass, handla om det moderna genombrottet inom nordisk litteratur i slutet på 1800-talet. Nietzsche dök upp. Brandes förstås. 

Gustafsson for iväg i svindlande, stimulerande associationer. Studenterna satt som fågelholkar och gapade. Aldrig varit med om nåt liknande.

FOTNOT. Vad inspirerade till denna text? Jo, häromaftonen berättade Lill Sjöström på Tisdagsklubben i Upsala om när Gustafsson i SVT recenserade en bok av Per Gahrton. De kände varann, men den förre retade upp den senare genom att gång på gång tilltala honom "ni". Den excentriske underhållaren herr G i sitt esse. Han, liksom Delblanc, är saknad i den svenska offentligheten.