Doktor Mengeles tankefigur lever

Den landsflyktige Auschwitzdoktorn Josef Mengele, även känd som Dödsängeln, undkom sina förföljare och därmed sitt straff. Men det var ytterst nära flera gånger att de tagit honom. Filmen Den tyske läkaren gestaltar hur mycket nära det var. 

Men han hade hjälp och rönte beskydd av honom lojala hela tiden. Drunknade 1979 efter en hjärtattack, undgick rannsakning och rättvisa.

Man borde ha kunnat knipa honom. Enligt obekräftade rykten var han vid ett par tillfällen inom räckhåll för israeliska agenter utan att de lade beslag på honom. Fråga mig inte varför.

Minst en gång dök han upp i Tyskland efter krigsslutet. 

Jag vill minnas att det är Claudio Magris som skildrar hur Mengele närvarar vid faderns begravning. Håller sig diskret i bakgrunden, alla övriga närvarande vet att det är han förstås, men ingen tipsar polisen om den efterspanade krigsförbrytaren. 

I Den tyske läkaren möter vi inte en ondskefull sadist, ingen djävul i människohamn. Snarare en proper, vänlig och tillmötesgående läkare som erbjuder sig att hjälpa en flicka med växtproblem. Först i slutet av filmen tappar han den artiga masken, när han indirekt hotar en kvinnlig journalist som är honom på spåret.

Dagen efter hans brådstörtade flykt i ett litet flygplan, mördas hon. Ögonen har mördarna arrangerat så att de står öppna. Mengele hade förebådande, utan att hon förstod det, frågat henne: - Har ni någonsin sett en död människa med öppna ögon?

I Berlin fanns in på 1970-talet kvarlevor efter koncentrationslägerfångar, kroppsfragment som användes vid forskning. 

Och nyss uppdagades vid sjukhuset Charité i Östberlin att flera hundra avrättade kvinnor i Tredje Rikets fängelser och läger, det vill säga resterna efter dem, fanns där. (En anhörig tipsade myndigheterna.) Nu vilar de i helgad jord på Dorotheenstädtischer Friedhof inte långt från Charité.

När jag läser om psykiatrin i dagens Skåne och hur vitrockarna planerar att ta i användning för patientbehandling något slags maskin som kan "bygga om" deprimerade människors hjärnor, elchocker är tydligen inte tillräckligt, tänker jag genast samma vitrockars kollega Mengele. 

Stora samhällsvinster kan göras på på detta, jublar man. Deprimerade människor är kostsamma.

Vad blir nästa steg? Samhällsnyttiga maskiner som spar pengar åt det offentliga genom att minska, snarare eliminera helt, de stigande kostnaderna för alla äldre? Vad med alla som behöver personlig assistans. Någon kostnadsreducerande maskin lämplig för dessa? Den som lever får se. 

Mengele småmyser därnere i hettan. Tankefiguren lever.

Bild: Josef Mengeles kranium. Benresterna efter honom används för forskning i Brasilien. 

Jag börjar tvivla på om jag är vid mina sinnens fulla bruk

"Vi har alltid velat och kommer alltid att vela", som man sa inom partiet förr. Slut med det. Raka rör nuförtiden. Dock med bestående tendens att böja sig mot höger. 

Ordföranden för Bondeförbundet, eller vad de numera kallar sig, utseendemässigt en dubbelgångare till Alfred E Neuman, dyker upp i tv-rutan. Frenetiskt agiterande, som alltid. Lyssnar inte. Besserwisser. RUT-avdraget bör enligt henne höjas till 75 000. I dag 50 000.

Efter att förre fackpampen, jag tror jag framledes skall kalla honom Cynikern eftersom han struntar blankt i alla de medborgare som har det svårt, i sin maktberusning gått med på det. Statsminister vill han vara - till varje pris. Om så med Neuman i den osköna JÖK-båten. (Sjöstedt i liten jolle på släp.)

Varför 75 000? Ett skäl som anges är att man skall kunna skicka i väg sin tvätt och få dra av kostnaden, eller om det nu är hälften. Vältra över solkighetens benkläder och linne på skattebetalarna. Vem i h-e, värre svordomar kunde tas till, gör det? Tvättar inte själv. Kärringarna på Östermalm? Den politiska kasten? De rättänkande på Söder?

Knappast Löfvens adoptivmorsa en gång i tiden. Hon tog hand om sin egen smutstvätt som alla ordentliga människor. Skulle väl aldrig kommit på tanken - även om hon haft råd lämna bort.

Overklighetskänslor inför den samhällsförstörelse som pågår. Tillbaka till det Sverige som var? Det de enorma klasskillnadernas land som tecknaren OA satiriskt fångade i sina teckningar. Fattig, utsliten arbetarkvinna hos doktorn: Jag ordinerar Båstad, bad och ordentliga biffar. Fritt återgivet. 

Lever jag i ett återuppståndet OA-land? När började återuppståndelsen? Varför blev jag inte tillfrågad? Jag vill ju inte ha det så här.

Verklighetssinnet hotas allvarligt. När en figur som Greta Thunberg blir allas - ja, inte mitt - klimathelgon. Och när en missfosterpolitiker och supernolla som Helene "Gucci" Fritzon skickas till Bryssel. Tillsammans med den osammanhängande, förvirrat babblande Bah Kuhnke. 

Fattar hon ens själv vad hon säger? När jag jobbade på Ulleråker stötte jag på patienter som lät lika förvirrade och desorienterade som hon. Men de hade ju diagnos, var såtillvida ursäktade. 

Häromdagen utgöt sig Jens Liljestrand (Expressen 5 juni) ohöljt föraktfullt, lägg till extremt okunnigt, över verklighetens (sic!) folk i samband med ett föredrag han hållit i ett landsortsbibibliotek. I det här fallet inte jag utan Liljestrand som fullkomligt tappat realitetssinnet. För att inte säga spårat ur.  Han som skrivit om Vilhelm Moberg, småfolkets man. 

Vad är det för instängande bubbla de lever i, de där huvudstadsjournalisterna? Varför detta förakt för vanliga människor som inte bor innanför tullarna och talar pk-språk?

Dagens Gefle Dagblad. Socialdemokratiskt kommunalråd kommenterar den fallande kommunekonomin och alla UTMANINGAR. Inte ett ord om dem som tär på samma ekonomi, utan att ha rätt att vistas i Gefle överhuvudtaget. 

Mer än 50 procent av dem som tagit sig till Sverige saknar asylrätt enligt FN:s definition. Men lik förbannat är de här. Tillåts stanna kvar och skjuta ekonomin i sank. 

Jag tror inte längre mina ögon och öron. Är jag vaken?

Bild: SvD/TT

Nationaldag i Roslagens famn

Östhammar förknippar jag med den rastlöst hyperproduktive Lasse Molin som gick bort på tok för tidigt. Hans tv-film Badjävlar med en frustande Ernst Günther och andra lysande skådespelare i rollbesättningen. Badjävlar, sommargäster på ett finare språk. Gör mer skada än nytta. 

Köper upp fiskarstugor och båthus. Driver upp priserna till astronomiska höjder. Sedan tillbringar de i bästa fall några futtiga sommarveckor där med sina dry martinis och joggingrundor. Resten av året lurar husen övergivna och tomma.

Minns med en rysning, kan det ha varit Klädesholmen i Bohuslän. Som vi besökte i samband med att jag en vår för några år sedan föreläste vid ett seminarium arrangerat av Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn. På det Tjörn där Pentti Saarikoski bodde med sin Mia Berner. Och som han ägnat konstfärdig poesi, som på ytan kan förefalla så enkel. 

Vi passade på att begå en studietur ut till holmen. Tomma gator. Spöklikt. Allt uppköpt av på holmen semesterfirande välbeställda oljenorrbaggare, förtäljde ryktet. 

Öregrund, inte långt från Östhammar. Där tillbringade jag många somrar för länge sedan. I dåvarande svärföräldrarnas hus. Svärfarsan för snål dra in varmvatten. Sedermera med utsikt mot Forsmarks kärnkraftverk borta vid horisonten. 

Förfulade det karga men ändock vackra kustlandskapet. Betongmonstret spred svårdefinierbar ängslan. Men skapade förstås sysselsättning - detta heliga sossefenomen - under uppförandet. 

Omöjligt röra sig i Öregrund utan att tänka Konsten att angöra en brygga som spelades in där. Med Hasse Alfredson som den oförglömlige, obegripligt muttrande och argsinte Garbo. 

Efter inspelningsdagens slut kopplade filmgänget av på klassiska restaurang Hasselbacken nere vid hamnen. Och då spottades det, enligt hörsägen, sannerligen inte i glaset!

Jag kan inte besöka en plats utan att associationer till filmer eller böcker smyger sig på. Jag beter mig precis som Rob Brydan och Steve Coogan i underbart underhållande The Trip och The Trip to Italy. Se bums om du inte redan gjort det! 

Detta påsmygande berikar platsen, levandegör den. Färgsätter. Ibland tonsätter. Som Jernvallen i Sandviken. Jag hör i bakgrunden Jimi Hendrix vildsinta gitarrslingor och John Mayalls bluestoner. 

Att ägna en del av nationaldagen åt Adas Kaffestuga med Dagnys hörna, 50-talsatmosfär och härliga bakverk, i Östhammar är inte fy skam!

Ett fyrfaldigt leve för det Sverige som var! Det leve! Hurra, hurra, hurra - hurra!

Det gör mig så ont

Sommaren står för dörren. Eller är redan här. Semestertider med roliga resor och utflykter. Dock inte för alla.

Jag läser ett reportage om fattiga barn i Sverige. Man kunde gråta för mindre. Föräldrar som har svårt att få ihop till mat på bordet eller till kläder. Inga missbrukarfamiljer, nota bene. Fattiga genom den cyniska politik som förs i Löfvenland. Och jag kan bara ana mig till hur det känns att neka sina barn det dessa ser andra barn få. Den psykologiska förnedringen. 

Cynism och likgiltighet icke minst från de socialdemokrater som förr, åtminstone retoriskt, satte en ära i att förespråka fördelningspolitik,  jämlikhet och solidaritet. Nu som bortblåst med vinden. 

Man ska inte ställa grupp mot grupp, heter det uppfordrande i den officiella retoriken som upprätthåller den officiella lögnen. Men det är ju exakt det politikerna i Löfvenland gör! Miljarder till gruppen afghanska unga män som illegalt vistas i landet. Då finns det pengar, ta mig tusan.  Men inte till behövande, svenska barn. Glöm dem! 

Förtur till bostäder. Det till och med byggs bostäder reserverade enkom för migranter. Vad säger kommunallagen om detta? Vad med likabehandling och rättssäkerhet? Vad med alla hemlösa svenskar? (Över 30 000.) Alla som inte har råd?

Jag har kompisar vars vuxna barn inte kan flytta hemifrån. Familjen har inte de pengar som krävs på en sjuk bostadsmarknad, i detta fall Stockholm. Bostad som en social rättighet - glöm det! 

Ute på stan i Gefle kan jag inte låta bli att notera migranter från Nordafrika och annorstädes med sprillans nya, svindyra Emmaljunga-barnvagnar och märkeskläder. Nya Iphones. Vad med ursprungsbefolkningen, vad måste den nöja sig med? Även de som arbetar och gör rätt för sig. Och som ofrivilligt försörjer andra. 

Kalla mig rasist och främlingsfientlig, om du vill. Äh. Jag är ju inte blind inför verkligheten. Och tiger gör jag inte.

Varje månad skänker jag pengar till Frälsningsarmén. Det är en självklarhet för mig. Och jag har gjort så i många år. Men det skulle inte behöva vara så: allmosor. Det känns inte hundra procent bra. 

Någon inflytande över vart mina skattepengar går har jag inte - och vad jag skulle vilja att de användes till. Åtskilliga skillingar förslösas på tok och meningslösheter, "genusprojekt" och liknande. Liksom till flyktingar som enligt FN:s definition inte är några, om det inte sätts ut ett "ekonomiska" framför. 

Så mycket vet jag. Och jag vet ännu mer till vad eller vem skattepengar inte går.

I Stockholm, även på andra platser, gör Stadsmissionen - heder åt dem! - sitt bästa för fattiga barn och behövande familjer. Det gör så ont att läsa om hur de har det. Och deras situation är ju egentligen så förbannat onödig. 

En annan, solidarisk och human, politik skulle snabbt innebära att de utsatta får det bättre. Men så blir det inte. För de fattiga svenskarna öppnas inga hjärtan. Glöm dem!

Löfven och kompani, skäms! Men det vet jag att dessa osolidariska, självberikande cyniker inte gör. 

Swishnummer till Frälsningsarmén: 123 900 48 05
Swishnummer till Stockholms Stadsmission: 9003518

Glöm Thailand, mot Åmål!

Simsalabim! Nu kan skatten höjas! Lovad vare klimatkris och koldioxidutsläpp. Ropen skalla: Klimatskatt åt alla!

Att höja inkomstskatten, redan provocerande hög ställt mot vad vi egentligen får för den - den där direktören, eller vad han var, som öppet inför tv-kamerorna svor i kyrkan och bums hamnade ute i kylan - låter sig näppeligen göras. 

Det riskerar i längden ha kontraproduktiva effekter. Det vet den ekonomi-utbildade Magdalena Andersson. Även om det kliar svårt i skattehöjarfingrarna. Det är ju löneslavarna, och vi tidigare löneslavar, som alltid skall stå för fiolerna. 

Och nu har det släppts in en massa människor som inte betalar skatt. På kommunal nivå håller det på att balla ur fullkomligt, med alla mer eller mindre nyanlända som skall försörjas. 

När det gäller att klämma åt skattebetalarna har S lojalt stöd från det alltmer patetiska V som snurrat in sig i identitetspolitik. 

Sänka den absurt orättvisa pensionärsskatten, vilket Löfven med darr på stämman lovade i senaste valkampanjen. Inte har jag märkt något sådant. Ljug och bluff. Vem hade, förresten, trott något annat?! Någon?

Nå, de indirekta skatterna, då? 

Då öppnar sig, till det politiska frälsets ohöljda förtjusning, den stora möjligheten: Klimatskatter. Här är det fritt fram. Först skrämma upp populasen med klimatkris och att klockan står på en minut i tolv. Planeten är i fara. Glaciärerna smälter, öknarna växer. Helgonförklaring av ett barn vid namn Greta Thunberg hjälper frälset på traven. 

"Bevis" och "fakta", med hjälp av statsmediernas papegojor, som inte håller för kritisk, vetenskaplig granskning kastas fram. Inga alternativa teorier eller förklaringar. Klimatet som ideologi. Sedan bara brassa på med skatt. Utan bortre gräns. 

Med risk för negativa konsekvenser för den sysselsättning som arbetslinjens företrädare alltid pläderar för. (https://www.svd.se/brodjatte-ville-expandera--stoppas-av-elbrist)

SVT, i sin tjänande maktvänlighet, kan alltid hitta några vanliga dödliga med huvudet under armen som säger ja och amen till höjda klimatskatter. Att uppvisa i Rapport eller Aktuellt. Titta, folket stödjer ökad klimatskatt! Nyttiga idioter behövs. Och det råder aldrig brist på sådana. 

Häromdagen i tv infrastrukturministern, mannen inte med en flygande (sic!) utan undflyende haka, som antydde kraftiga höjningar av flygskatten. Vi måste ju alla ta vårt ansvar. Alla stackars satar med vanliga inkomster och som varje år njuter av välförtjänt semester Thailand kan, i det värsta scenariot, glömma det. Man kommer helt enkelt inte att ha råd med flygbiljetterna. 

Tänk mormor Asta i Åmål i stället. Och vad glad hon skall bli att på heltid få rå om de sina några veckor! 

Men, för gud skull, ta tåget! Ingen bil. Går det inget tåg? Oj då, makthavarna har visst i sin klimatkramande iver glömt bort vissa små besvärliga detaljer.

Infrastrukturministern, liksom de andra inom S, verkar nuförtiden helt ha släppt alla fördelningspolitiska perspektiv eller överväganden. Mot vilka slår höjd flygskatt? Höjd bensinskatt? Deras egna väljare. 

Om än inte så länge till. När samma väljare tar sitt förnuft till fånga och överger S. Som i Tyskland och andra länder. Stunden kommer, lita på det Löfven. Bara senare i vårt med sävliga medborgare försedda land. 

Fotnot. Martin Ljung i den klassiska monologen Ester kan höras på YouTube.

Sommaren för kort för självömkan

I sittande stund har jag läst ganska många recensioner av böcker av två, åtminstone i snäva 08-kretsar med särskilt fokus på Söderreservatet, mycket omskrivna personer. En tidigare ledamot av den omskakade Svenska Akademien. En som fortfarande är det.

Katarina Frostenson skriver, på den svarta gallans vreda tangentbord, av sig sin ohejdade frustration över hur hon och framförallt sambon, just nu och ett bra tag framöver bakom lås och bom, behandlats. Använder så konstiga ord att till och med recensenterna på de stora tidningarnas kultursidor måste slå upp dem i SAOL.

Ord en arbetarpojk från provinsen aldrig hört förut. Inte visste fanns. Det är till att vara dryg!

Boken K lockar inte till läsning. Hon får hålla på, bittert älta det hon uppfattar som oförrätter och avundsjuka. En förlorad sak kan inte vinnas. Den bistra sanningen. Hennes poesi har för övrigt alltid tyckts mig anemisk och oläsbar. 

Horace Engdahl, finkulturens egen Goodfather som någon kallat honom, är den andre som valsat runt i strålkastarljuset men försökt gömma sig bakom solglasögon. Han som fixade en jättepension av Svenska Akademien. Privilegierad. 

Boken, i hans fall, heter något med obekymrad. Ja - det kan ju han vara, med den pensionen. Men leker ändå en utanför etablissemanget stående. En salongernas och perukstockarnas koketterande rebell. 

Skriva kan han i sina bästa stunder. Det måste man ändå ge honom. 

Det vilar något unket och instängt över dessa två finkulturella personer. Ett ord smyger sig osökt på: ointressanta. Båda måhända offer för den romantiska myten om det konstnärliga, ensamma geniet. Oförstått och upphöjdt. I en värld och samtid som står i brand. 

Men trist att yngre recensenter, som snart själva är där, inte kan låta bli att klistra gammal eller åldrad på Engdahl. Åldersfascismens Sverige. Tröttsamt. 

Lundells Vardagar i två tjocka, direktskrivna volymer kommer jag heller inte att ta mig an i sommar. Saknar ett ord i det som skrivits om "insändarromanerna" som någon elakt benämnde dem: självömkan. 

Vad kanske värre är, som någon annan påpekade: han bygger sin verklighetsbild uteslutande på mainstreammedier. Missar, eller underskattar, den underifrån växande folkrörelse som SD ändå är. Vad man än tycker om Åkesson, Peter Lundgren och kompani. 

Lundell läser dagligdags Dagens Nonsens, Aftonsnaskan och Excessen, kikar på maktvänlighetens nyhetssändningar i tv. Sitter enögt fast, politiskt ofarlig, i den diskurs han hånar. Han som vill vara en folkets röst. 

Men avundsjuk på hans boende där på Österlen. Jo - det är jag. Finns ju ingen vackrare plats i Sverige. Njut för guds skull, Lundell! Men låt bli sponken. 

I stället för dessa tre läser jag i sommar min favoritförfattare framför alla andra: Thomas Bernhard. Den mannen! Jag säger bara det. Ingen klår honom.

Även Duras skall med i Danmarkspackningen. Om den förre bygger meningar långa som hela sidor, struntar dessutom i allt vad indragningar heter, texten väller fram likt en ohejdbar flod, är Duras det koncisas mästarinna. 

Rena industrispionaget, om man skriver själv, att läsa henne. 

Aldrig ointressanta. Aldrig självömkande, dessa två centraleuropéer. De övriga uppräknade får vara för min del. Sommaren för kort för självömkan. 

Bild: Egmont

Livets känsla

Var före varje avsked,
som vore det bakom dig
Som den vinter som just går.
Ty bland vintrar finnes en så ändlös vinter
att ditt hjärta, om det övervintrar den, 
                                                              kan allting överstå


Ovanstående rader vill jag ha i min dödsannons. Men det brådskar inte, om man säger så. Den eviga sömnen kan vänta ett tag till. Någonstans, glömt var, har jag tecknat ned raderna för mina efterlevande att se och beakta.

Rainer Maria Rilke, Sonetterna till Orfeus (i suverän tolkning av Lars Gustafsson). Den store 1900-talspoeten tog alla som lider av vardagsleda i kragen genom att beskt säga, att om du har tråkigt, är det för att du är en för skral poet på att framkalla det vardagliga livets mysterium och under. 

En vardagens poesi. Osökt tänker jag Walt Whitman, han var skicklig på det. Skrev enkelt men bra. Om jag förstått det rätt har han en epigon i Ulf Lundell, den senare utan Whitmans poetiska begåvning. 

Eller varför inte en av mina verkliga favoriter: Pentti Saarikoski. 

Jag har alltid haft förskräckligt svårt att leva vardagsliv. Det började tidigt. Under uppväxten i brukssamhället, i skuggan av det aldrig tystnande Verket. Strävsamheten. Det inrutade. Alternativlöshetens själsliga fängelse. 

Det uppbrott som ställts in. Människors liv som bara gick. I de insomnades ansikten: - Det var det, det. 

Bara att stämpla ut en sista gång och så är det klart, så som man efter varje skift stämplade ut från den långsamt livsförintande fabriken. 

I många år tog jag hjälp, trodde jag eller så gjorde jag det inte, av Bacchus. Denne svajige följeslagare. Som lämnar en med svårhanterliga konsekvenser. Andra människor görs illa. 

Det har blivit bättre. Jag har blivit bättre på att leva vardagsliv. Framkalla en vardagens poesi. Starkt kopplat till sjukdom, icke minst under denna besvärliga vår, som färgsatt vardagarna i riktning mot vara rädd om dem. Ta vara på dem. Vårda. 

Ett liv har vi, ett enda. Det får inte bara gå.

Men jag älskar när det inte är vardag! Födelsedagar. Och andra bortom vardagens till synes ofrånkomliga rutiner. När det finns något att fira. Utan att Bacchus därför behöver sitta med vid bordet. Livet är en fest som di där från Göteborg sjunger. 

I sommar är tanken att skriva klart boken med arbetsnamnet Livets känsla. En antites till boken Döden som kom förra året. Det skall ske i det varje sommar hyrda blå husets annex. Nära Vesterhavet. I det skimrande Vendsyssel i Nordjylland. 

Drygt tre mil bort vilar Søren Krøyer som kanske bättre än någon annan fångat det magiska ljuset över trakten. Också han en som hade svårt att leva vardagsliv, diagnostiserades av en psykiater med melankoli. 

Men inte enbart en festprisse som många tror. En mycket flitig och disciplinerad konstnär.