I sittande stund har jag läst ganska många recensioner av böcker av två, åtminstone i snäva 08-kretsar med särskilt fokus på Söderreservatet, mycket omskrivna personer. En tidigare ledamot av den omskakade Svenska Akademien. En som fortfarande är det.
Katarina Frostenson skriver, på den svarta gallans vreda tangentbord, av sig sin ohejdade frustration över hur hon och framförallt sambon, just nu och ett bra tag framöver bakom lås och bom, behandlats. Använder så konstiga ord att till och med recensenterna på de stora tidningarnas kultursidor måste slå upp dem i SAOL.
Ord en arbetarpojk från provinsen aldrig hört förut. Inte visste fanns. Det är till att vara dryg!
Boken K lockar inte till läsning. Hon får hålla på, bittert älta det hon uppfattar som oförrätter och avundsjuka. En förlorad sak kan inte vinnas. Den bistra sanningen. Hennes poesi har för övrigt alltid tyckts mig anemisk och oläsbar.
Horace Engdahl, finkulturens egen Goodfather som någon kallat honom, är den andre som valsat runt i strålkastarljuset men försökt gömma sig bakom solglasögon. Han som fixade en jättepension av Svenska Akademien. Privilegierad.
Boken, i hans fall, heter något med obekymrad. Ja - det kan ju han vara, med den pensionen. Men leker ändå en utanför etablissemanget stående. En salongernas och perukstockarnas koketterande rebell.
Skriva kan han i sina bästa stunder. Det måste man ändå ge honom.
Det vilar något unket och instängt över dessa två finkulturella personer. Ett ord smyger sig osökt på: ointressanta. Båda måhända offer för den romantiska myten om det konstnärliga, ensamma geniet. Oförstått och upphöjdt. I en värld och samtid som står i brand.
Men trist att yngre recensenter, som snart själva är där, inte kan låta bli att klistra gammal eller åldrad på Engdahl. Åldersfascismens Sverige. Tröttsamt.
Lundells Vardagar i två tjocka, direktskrivna volymer kommer jag heller inte att ta mig an i sommar. Saknar ett ord i det som skrivits om "insändarromanerna" som någon elakt benämnde dem: självömkan.
Vad kanske värre är, som någon annan påpekade: han bygger sin verklighetsbild uteslutande på mainstreammedier. Missar, eller underskattar, den underifrån växande folkrörelse som SD ändå är. Vad man än tycker om Åkesson, Peter Lundgren och kompani.
Lundell läser dagligdags Dagens Nonsens, Aftonsnaskan och Excessen, kikar på maktvänlighetens nyhetssändningar i tv. Sitter enögt fast, politiskt ofarlig, i den diskurs han hånar. Han som vill vara en folkets röst.
Men avundsjuk på hans boende där på Österlen. Jo - det är jag. Finns ju ingen vackrare plats i Sverige. Njut för guds skull, Lundell! Men låt bli sponken.
I stället för dessa tre läser jag i sommar min favoritförfattare framför alla andra: Thomas Bernhard. Den mannen! Jag säger bara det. Ingen klår honom.
Även Duras skall med i Danmarkspackningen. Om den förre bygger meningar långa som hela sidor, struntar dessutom i allt vad indragningar heter, texten väller fram likt en ohejdbar flod, är Duras det koncisas mästarinna.
Rena industrispionaget, om man skriver själv, att läsa henne.
Aldrig ointressanta. Aldrig självömkande, dessa två centraleuropéer. De övriga uppräknade får vara för min del. Sommaren för kort för självömkan.
Bild: Egmont
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar