Tidig morgon i det smukke Vendsyssel. Paradiset på jorden, mand. Klockan ännu inte 0700. Drar upp rullgardinen, plirar ut. Koltrastar och sädesärlor påbörjat sin dagliga jakt efter föda. Hjortar flyr. Glittrande dagg i gräset. Änglahår sa min svärmor om en särskild gräsart, gracil och vanligt förekommande här.
En skimrande morgon som bara finns i Krøyerland.
Sträcker trött på mig, sovit illa. Jag kan inte minnas att jag sovit gott en enda natt sedan den där gången, kanske gick jag i andra ring i gymnasiet, nattsömnen plötsligt började krångla. Eller vad det nu var som krånglade. Jag kan inte koppla det till någon påtaglig, yttre omständighet.
Min pappas leukemi, all oro och ängslan i dess spår, hade ännu inte manifesterat sig. Det inträffade senare. Och sedan varade hans sjukdomsperiod fyra år innan döden befriade honom från plågorna. Den kroppsliga nedbrytningen. Han som varit så vältränad. Gjorde ont tvingas bevittna för oss närstående.
Livet igenom trasslig sömn. Inget hjälpt. Fysisk aktivitet före sänggåendet. Alkohol. Definitivt inte alkohol. Akademiska avhandlingar på svenska. Insomningstabletter. Mogadon. Men jag tyckte jag blev så knasig, knasigare, dagen efter. Så det slutade jag med.
Jag stressar inte upp mig. Gör det inte till ett stort problem. Tänker: jag vilar när jag kan. Tar igen vad som nu skall tagas igen. Några minuters slummer på eftermiddagen gör underverk. Mikrosömn.
Allra bäst lura till framför dumburken. Och jag som i unga dagar tyst svor dyrt och heligt på det: Aldrig att jag skall sitta framför teven och sova! Som mina föräldrar. Och nu gör jag det. Skönt är det.
En gång slumrade jag sött i mitt tjänsterum på högskolan. En kollega, öknamn "Honecker" efter en riktigt usel period som chäf, bröt in: - Sitter du och sover?! Moraliserande. Förebrående. Jag ilsket tillbaka: - Vad angår det dig?! Dörren stängdes raskt.
Ska jag söka en yttersta förklaring till sömnsvårigheterna? Med risk för att de blir ett problem, görs till ett sådant. Rädsla för att dö? Rädsla för att somna in? Rädsla för att förlora kontrollen? Sjunka under medvetandets radar?
Min pappa, alltid utrustad med god nattsömn, brukade yttra på väg till sängkammaren: - Nu ska jag gå och titta in i huvudet.
Minns en trivsam och rolig arbetskamrat, flintskallig finne som inte kunde öppna munnen utan att en svordom smet ut, från en sommar på Verket när jag råkade berätta om min dåliga sömn för honom vid en kaffepaus under ett förmiddagsskift, efter att han reagerat på att jag gäspade hela tiden:
- Perkele! Det är väl bara att snarka, poika!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar