Jag läser en starkt berörande recension av en dansk bok som handlar om en man som av kvinnan berövas sina barn. (https://www.expressen.se/kultur/har-ar-en-smabarnspappas-stora-mardrom/)
Han anklagas för saker han är oskyldig till. Men hjälp av skickliga advokater - jag tänker på de där man brukar se i svensk tv som försvarar imamer och andra figurer, advokater som älskar spektakulära, medieuppmärksammade rättsfall - lyckas modern driva igenom att han skall hållas borta från barnen.
Ingen rök utan eld, som det brukar heta i dessa samanhang. Eller: i de lugnaste vatten. Man blir aldrig frikänd. Man kan inte bli det, ligger i sakens natur.
Som i den danska filmen Jakten där en oskyldig man döms av folkdomstolen på basis av falska rykten om barnövergrepp. Och får det oförskyllt mycket svårt.
Vi vet ju från flera fall i Sverige, bland dem da Costa samt fallet Kevin, att man kan få barn att vittna som man vill. Bara man är tillräckligt ihärdig och manipulativ. Inte ger sig.
I det första fallet hängde medierna på och dömde de misstänkta, en obducent och en allmänläkare, på förhand. Till och med en sansad och klok person som P O Enquist lät sig ryckas med.
Någon skrev: "Man kan ju se på dem att de är skyldiga."
Att inte låta barnen få tillgång till fadern, som i den recenserade boken, blir ett sätt för modern att hämnas oförätter hon ansett sig utsatt för av mannen. Barnen används som ett verktyg. Det har ingenting med kärlek till barnen att göra.
Grymt mot dem. Och grymt mot fadern.
Det kan pågå i många år. Ett straff hårdare än en lång fängelsedom som man avtjänar. Eftersom sedan är det klart. Man har sonat. Men hämnden sätter ingen punkt. Den kan vara livslång.
Jag känner personligen till flera fall. Män som lever sina liv olyckliga. Utan sina barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar