Jag har alltid haft svårt för Östermalmsbon Alex Schulman. Det är något med hans bild-by-line, hans image. En attityd. Överlägsen. Huvudstadsbubblans instängdhet. Kanske myntets andra sida är osäkerhet.
Brukar vara så. Sanningen att säga har jag inte läst mycket av honom. Det lilla jag kikat på har inte lockat till att läsa mer.
Men nu tar jag mig an hans bok om hans mormor och morfar. Karin och Sven Stolpe. Den förras affär med Olof Lagercrantz framkallade ett livslångt, glödgande hat från maken gentemot mannen som sedermera, i rollen som chefredaktör på Dagens Nonsens, jollade runt i fluga och Mao-kostym.
Ett sexuellt attentat, morrade den förorättade maken - med ordet i sin makt. Hatet svalnade aldrig. Så fort han fick chansen skar han med sina ord Lagercrantz i strimlor. Hatet var ömsesidigt.
Språket i Schulmans bok slarvigt på sina ställen. "Leverera" på en sida. Usch. Det stör. Okunnigheten. Generationstypisk. Boken genrebestäms som roman. När ord och känslor läggs, kanske borde man skriva projiceras, in i den dyrkade, för att inte säga idealiserade mormodern tenderar det mot pigroman.
Svens utfall mot Karin, hur orden hårt och hjärtlöst faller, hittar Schulman för det mesta på. Den stackars läsaren blir smått förvirrad. Tror det är dokumentärt, låter så. Men icke. Schulman fabulerar. Skickligt? Kanske. Åtminstone fantasifullt.
Den hypermaniskt produktive Stolpe framställs som en veritabel djävul. Tyrann. Självcentrerad narcissist. Lynnig och lömsk. Vardagsgrym. Karin lever, enligt Schulman, i ständig skräck för mannen och hans koleriska impulsivitet.
Han har lovat skjuta henne om hon är otrogen. Fördömer att hon var ”oren” när de gifte sig. Har satt tömmar på henne. Allt enligt Schulman som i hastigheten förbiser eller nedtonar det relationistiska perspektiv som familjeterapeuter månar om. It takes two to tango.
Varför fann hon sig? Stannade kvar? Vågade inte annat? Frågor utan givna svar. Om man inte spekulerar. Läser in. Fabulerar som Schulman.
Roman eller icke. Behöver jag veta detta om Stolpe som barnbarnet finner angeläget att offentliggöra? Allt detta privata, osympatiska och fula. Om än kvarstannande i brev som lämnat byrålåda och försegling.
Schulman “forskar”, säger han. Nej, du drar fram i ljuset. Avslöjar. Fingerar. Drar på. Anklagar. Men inte på den nivå där Stolpe höll till retoriskt.
Jämfört med den i den eländiga samtida offentligheten saknade furien Stolpe framstår barnbarnet som en mes. Undrar hur Stolpe skulle recenserat boken. Denna ensidiga partsinlaga. Detta ställningstagande, Stolpe som syndabock, rent ut sagt för djävlig. Bosch! skulle han ha sagt. Trams!
Boken skriver Schulman för att han misstänker att han ärvt svårförklarlig vrede från sin morfar (därför behöver demonisera honom?). Han är dum mot hustru och barn. Le och dum. I ambitionen att försöka förstå sig själv och sin upprepade tarvlighet känns boken faktiskt angelägen. Skapar identifikation.
Jag känner igen mig själv från förr. Le och dum mot de närmaste. Utan att, medan det pågick, fatta varför. Kanske är alla män lea och dumma mot hustru och barn? Om än inte talibaner, som knasfeministerna påstår.
Om Schulman genetiskt ärvt vreden, och postumt kan rikta, om än besynnerliga, förebråelser mot morfadern, har han inte ärvt dennes grandiositet. Han står i skuggan av Sven.
Bok: Alex Schulman, Bränn alla mina brev, Bookmark Förlag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar