Legendariska äro Ludwig Wittgensteins vredesutbrott. Ibland magnifika. Kunde ske under en föreläsning på Cambridge när en student försökte visa sig på styva linan. För att imponera, läs: ställa sig in, på föreläsaren. Glöm det! Smicker bet inte.
Eller under ett föredrag av Karl Popper på samma universitet. Inför ett slutet, celebert sällskap. Wittgenstein hytte plötsligt otåligt med eldgaffel mot denne uppburne samhällsfilosof: Du står ju bara och citerar! Har du inga egna tankar?!
Popper kunde aldrig smälta det försmädliga.
Sant eller inte. Spelar roll. God skröna.
Sant är att Wittgenstein förargade sig på tröga skolbarn när han lämnat elituniversitetet Cambridge för att tjänstgöra som lärare i en byskola i Norge. När skolstyrelsens ordförande, eller vem det nu var, förebrådde honom för att handgripligt givit sig på de små liven: Men de är ju så dumma i huvudet!
Det skulle varit Sverige i dag, det. Ock, ock. Bums anmälan till DO. Skadestånd från skolan. Avsked. Eller obligatorisk närvaro på kurs i värdegrund eller något annat trams. Kanske pedagogik, i en tid när den galna pedagogiksjukan rasar.
Sant är också att Wittenstein förlorade humöret under sin disputation, som kollegerna i Cambridge, Moore och Russell, maskerat till en tesittning. Man ville smyga på honom den doktorsgrad österrikaren inte var ett dugg intresserad av. Rasande bröt Wittgenstein upp från sittningen, när det gick upp för honom vad som var på gång.
Alltmedan han grymtade högt att de två i sällskapet, välkända filosofer internationellt, aldrig skulle fatta ett jota av vad han skrev.
Tractatus lär de heller aldrig begripit sig på. Denna enigmatiska text. Var det poesi? Filosofi? En hybrid? Själva kunde de inte åstadkomma något dylikt.
Wittgenstein ägde den integritet som fullständigt saknas, bortsett från att de lirar i en helt annan intellektuell division, hos de flesta så kallade "intellektuella" i Sverige. De säljer sig glatt och villigt. Munkavle på, när så krävs. Maktens papegojor. Rabblande mumbojumbo.
Jag läser och har förskräckligt svårt att lägga bort Carl Seeligs bok om hans vandringar i Schweiz tillsammans med Robert Walser. Denne författarnas författare. Kafka tillhörde hans beundrare. En bland flera riktigt namnkunniga som höll Walser högt, för att inte säga högst.
Seelig och Walser samflanerar såsom jag brukar göra med brodern och astrologen Hasse. Alltmedan diverse ämnen avhandlas. Samflanera kan man sannerligen inte göra med vem som helst. En intellektuell gemenskap måste föreligga.
Den mycket egensinnige Walser, som spenderade mer än tjugo år på sinnessjukhus när han inte skrev en rad, i besittning av samma integritet som Wittgenstein. Därvidlag jämbördiga.
En fröjd att ta del av denna lärda vandring i ett betagande landskap. Man roas. Njuter. Jublar. Läs!
Önskar man för egen del besatt mer av integritet. Bakom Radikalpessimisten Ekstrand ett yrkesliv där vredesutbrotten mot korkad överhet och tjattrande handgångare alltför sällan förekommande. Ett krypande för pygméer.
Min vän Gunnar Adler-Karlsson brukade förmana mig: Om du inte är ekonomiskt oberoende, kan du inte ta bladet från munnen i Sverige. Han visste av egen erfarenhet vad han talade om. Och ekonomiskt oberoende blev ju aldrig Radikalpessimisten.
Fotnot. Wittgenstein föddes in i en av de rikaste österrikiska familjerna. Men såg nogsamt till så att han inte var ekonomiskt oberoende. Inte hade tllgång till några stora pengar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar