Genom åren har epiteten, snarare stämplarna, skiftat. Dylika drar man på sig alldenstund man inte nöjer sig med att vara ett anonymt grässtrå bland alla andra: ”negativ”, ”deprimerad”, "mår inte bra", ”kritisk”.
Det sistnämnda urhasplat från en av dessa fullkomligt onödiga typer som leker chäfer. Dessa "icke-människor", för att citera den persiske poeten.
Håhåjaja.
Min vän Lars Ragnar, en pennans man och överlägsen de flesta dylika,, benämnde mig radikalpessimist. Jag kan inte förstå det som något annat än en hedersbetygelse. I mina ögon är det fint att vara radikalpessimist! Man befinner sig i celebert sällskap: Schopenhauer, Nietzsche, Ågust, Thomas Bernhard och grabbarna.
En det becksvartas och dysterhetens individualistiska aristokrati.
Som inga illusioner eller maktens infama lögner biter på. Grabbar som inte viker undan. Inga mesar. Raka motsatsen till flockdjursbeteende och medelmåtteri. Utmärkande för gänget dessutom att de är utmärkta stilister. Svärtan slipar stilen. Optimism och snällhet tuktar.
Kanske har jag alltid varit radikalpessimist. Förr kallade jag mig katastrofteoretiker. Korta stunder glad. Till och med sprallig. Men runt hörnet väntade, det visste jag. Och det var bara en tidsfråga. Olyckan. Katastrofen. Undergången. Sjukdomen. Utan pardon.
Just nu, på den rödvita sidan om vattnet, känner jag mig mer som en klarsynt realist än en radikalpessimist. När jag på avstånd betraktar fosterlandet. Och jämför. Kanske är jag radikalrealist. Om sådana finnes. Kompromisslöst observant.
I Danmark varnas så fort man hinner för en svensk samhällsförsämring. Sverige, med tygellös invandring och dödsskjutningar, hålls fram som ett avskräckande exempel. Med all rätt. Vad finns att invända för den som har ögon att se med?
Den bisarre Löfven står på Järvafältet och bluddrar om att orättvisorna måste bekämpas. Samtidigt som hans arvode kraftigt höjs och eländet fortsätter. Sure. I praktiken bekämpar han ingenting. Landet förfaller under hans styre. Jag menar brist på styre.
Önskar jag kunde stanna här, där jag kan andas. På håll följa den arma, sjunkande skutan. Ännu bättre: vända den ryggen. Vila i min radikalpessimism. Umgås med mina döda valfrändskaper.
Bild: Fosterlandets kust sedd dagtid från den danska sidan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar