För att ta livet av människor

Mänsklighetens slutstation, har någon skrivit. Jag minns inte vem. Det låter ödesmättat. Den totala avslutningen av - ja, vilket projekt? Nazisterna, med Heydrich i spetsen, planerade för den slutgiltiga lösningen. Auschwitz som den slutgiltiga punkten? 

För vad? Förnuftet? Det instrumentella förnuftet? Det modernas projekt, som Zygmunt Bauman var inne på i sin omtalade bok Auschwitz och det moderna samhället, liksom även Sven Lindqvist i Utrota varenda jävel.

Idén om ett förnuftigt Europa? Det Europa som Ivan Klima vältaligt försvarade, boende i ett land de stalinistiska politrukerna försökte behålla bakom järnridån. Hans försvar mer aktuellt än någonsin i migrantströmmarnas orostid. Europa, kanske rättare sagt Centraleuropa, som han omhuldade. 

Något jag själv vill försvara. Inte som en geografiskt enhet. Mer en anda. Jag tillskriver den ett innehåll av intellektualitet och reflektion. Mina valfrändskaper, dem jag läser och återvänder till, är centraleuropéer. 

En kultur överlägsen den migranter i Sverige vill pracka på oss. Den islamistiska. Underkastelsens anda. Kvinnoförtryckets. Aldrig att jag jämställer den med en bättre kultur som den jag tillhör, aldrig. 

Faran med Auschwitz har inte varit att relativisera, som man från judiskt håll varnat för, enligt dem är Auschwitz unikt och kan inte jämföras med något annat. Faran ligger snarare i att använda lägret som en metafor eller bild. Järnvägsspåren har väl "alla" sett. Skylten Arbeit macht frei.  

Kanske riskerar även jag göra det i inledningsmeningen till denna betraktelse, hamna i symbolism. Utan att kunna förhindra det, orden skakar av sig min intention, jag förlorar den. Det konkreta och fysiska, plågandet och askan, transformeras till ord, lätt de sticker i väg och blir till verklighetsfjärmande poesi. 

Adorno insåg det. Hans retoriskt laddade fråga om hur kan man skriva poesi efter Auschwitz är välkänd och ofta citerad. 

Auschwitz-Birkenau, där på den frodiga polska landsbygden. Inrättat enbart för att plåga och ta livet av människor. Tjänstvilliga exekutörer. Som du och jag. En lägervakt vittnade om hur fångarna skulle dehumaniseras för att underlätta hanteringen. De skulle inte ses på som människor, utan som avfall. Exkrementer. Något man måste göra sig kvitt. 

En inrättning för att ta livet av människor. Mer eller mindre långsamt. Ta livet från människor.

Jag fixerar orden ta och från innan jag återvänder till manuset med arbetsnamnet Livets känsla. En bok till försvar för livet. 

Vad är att leva? Bokens grundfråga och utgångspunkt. Vad är att dö? Det vet vi eller kommer vi vad det lider att få veta.