Under ganska många år var jag aktiv på lokal nivå inom SACO, närmare bestämt Universitetslärarförbundet. (Medverkade dessutom under en period som krönikör i förbundstidningen Universitetsläraren.) Två år avslutningsvis som föreningsordförande på en högskola.
Ibland undrar jag, så här i efterhand, om det verkligen var värt att lägga ned tid och energi på det fackliga uppdraget. Ett resultat för egen del: ofrivillig pensionering. Ett mönster lät sig urskiljas. Jag var inte den ende bland förtroendemän som arbetsköparen strävade att göra sig kvitt, när personen i fråga fyllde 67. En förtäckt form av union busting, svår att leda i bevis.
Många inom högskolevärlden vet knappt vad en fackförening är. De är fackligt medvetslösa, därmed lättmanipulerade av arbetsköparen. Ordet solidaritet kan akademiker inte stava till.
Jag minns årsmöten som inte var särskilt välbesökta, om man säger så. Engagemanget, bättre: det snöda egenintresset, vaknade när det stundade löneförhandling. I och med införandet av personlig - officiellt hette det individuell - lönesättning försvårades det fackliga arbetet.
Vi lyckades behålla ett moment av kollektiv förhandling. Och kunde därmed korrigera de värsta förslagen från arbetsköparen.
"Illojala" medarbetare straffades i lönekuvertet. Kritiska. Trotsig uppsyn, höll jag på skriva. Vissa, ja-sägare och lismare, gavs helt orimliga, för att inte säga provocerande påslag. (De avsevärda löneskillnaderna inom samma yrkeskategori därmed totalt orättfärdiga.)
I det läget sitter facket på pottan. Att sänka lönen för medarbetare skulle ju vara rena självmordspolitiken.
Jag tar åt mig äran att jag bromsade lönesättande samtal, att lön skall sättas direkt i samtal med chäf. Med de chäfer, de missfoster med chäfsuppdrag som fanns på högskolan, hade det lett käpprätt åt skogen. Genom att listigt förhala och inte gå på konfrontation, "vi behöver utreda detta mer", infördes inte dylika samtal under min tid.
Ironiskt nog skrev jag redan på 70-talet om hur de av S instiftade arbetsrättsliga lagarna skulle komma att bakbinda facket. Så blev det. Och jag måste, snacka om ironi, själv pröva på det. Framförallt i samband med uppsägningar. Där vi i facket blev helt överkörda. Jag kunde ligga sömnlös över att jag inte bättre förmådde försvara mina medlemmar. (https://universitetslararen.se/2015/06/08/ingen-avundas-fackpampens-vardag/)
Efterhand blev jag en mästare på protokollsanteckningar (reservationer och protesterande kommentarer) efter sega MBL-sittningar. Men vad hjälpte det? En pågående dokumentation av maktlöshet. Facket inlåst i den arbetsrättsliga järnburen.
Den svenska fackföreningsrörelsen är extremt toppstyrd. Den vill inte ha någon aktiv, lokal verksamhet. I toppen sitter mycket högt avlönade, heltidsanställda funktionärer. De befinner sig ljusår från medlemmarna. Inte sällan avslöjas skandaler, missbruk av medlemsavgifterna.
LO:s ställningstaganden vad gäller strejkrätt och annat bevisar vad det är för organisation. Gruvarbetarna uppe i malmfälten jag en gång kände sa: - Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende.
Hårda ord. I skrivande stund svårt säga emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar