I alla år har jag trott att den heter Norra kyrkogården där i Solna. Och har, som den gravuppsökare jag är, velat ta mig dit. Dock inte i horisontell skepnad väl att märka, utan frivilligt. Men den heter Norra begravningsplatsen. Jag tycker bättre om det förra. Det andra låter i mina öron som en avstjälpningsplats.
Svåröverskådlig viloplats, breder ut sig med alla sina kvarter och numreringar över ett stort område. Vi finner inte genast den grav vi söker, efter att vi hedrat min svägerskas med blommor och stilla stund.
Jag frågar en ung man som klipper gräs. Men han meddelar att han endast ombesörjer den judiska delen. August Strindberg har han aldrig hört talas om. Det vittnar hans ointresserade blick om.
Titanen ligger lite på sidan om, i ett skyddat hörn. Tämligen obemärkt och anonymt. Då respekterade man ändå hans uttalade vilja om att inte bli placerad på vad den vise föraktfullt avfärdade som fåfängans marknad.
Ett yngre par med hund, en beagle med det klämmiga namnet Santos Jonsson, stannar till: - Här har vi gått förbi många gånger utan att se att det är Strindberg. Jag replikerar: - Den störste. Ingen reaktion hos paret som knallar vidare med sin Santos med den melankoliska blick som kännetecknar beaglar.
Medan vi irrar omkring, och utmattas av den starka junivärmen, stöter vi som en händelse på Björn Granaths grav. Skådespelaren död 2017, blott sjuttio år gammal. Jag hade tagit bort att han är död. En efter en av dem i samma generation som Skriftställaren, alla konstnärer som inspirerade och berikade, går. Granath som bättre än någon annan uttolkade Dario Fo.
Plötsligt minns jag midsommaren 1978 på Melloms festplats i Kvarnsveden utanför Borlänge. Dit för att fira midsommar med delar av ledningen för LKAB-strejken. Tältprojektet, där Granath medverkade, ger en föreställning.
När vi sitter där sent om aftonen efter ett skrovmål med renskav och hjortron , en rejäl vargtass i nypan, bryter ett förfärligt liv ut från en husvagn i närheten. I den huserar Granath, som medverkar i Tältprojektet, och hans dåvarande kvinna. Liksom Björn knuten till den fria teatergruppen Narren.
Vilken bra tid det var med de fria grupperna! Kreativa och radikala. Pistolteatern icke att förglömma. Som väl föregick Narren. I Göteborg Nationalteatern. Backateatern. Fria Pro icke att förglömma!
Kvinnan får ett raseriutbrott av okänd anledning. Slänger under svordomar kastruller och och tallrikar omkring sig så att det står härliga till. Jagar ilsket en skrattande Björn. Rena commedia dell´arte.
På väg ut från kyrkogården med sikte på buss 57 till Odenplan får jag för mig, jag vet inte varför, att googla på Mick Jagger, när han är född. 1943. Tiden rinner ut även för tuffa rockrebeller som blev välbeställda rockmiljardärer.
Allt jordiskt hans musik dragit ihop, och det är åtskilligt, måste han lämna kvar. Du kan ingenting ta med dig, som det heter i visan.
Förgängligheten färgsätter Våra liv. Strindberg visste det bättre än andra. Ta bara Ett drömspel.
Bild: Affisch av Aja Eriksson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar