Tillbaka i Krøyerland!

Tillbaka i det skimrande Krøyerland. För vilken sommar i ordningen, det kan jag inte på rak arm säga. Men det är fler än trettio. Varför for helvede mand åka någon annanstans? 

Skulle det magiska ljuset över landskapet vara en illusion, en fiktion, ett påhitt? Som en sipp akademiker, konstvetare knuten till Skagens museum, påstod i dansk tv. Äh! Man ser väl det man ser. Om man inte är en torrlagd akademiker som trasslat in sig i abstraktionerna och inte tar sig ut.

Vinden från det närliggande Vesterhavet sveper genom gräset. På ett vajande strå en liten fågel. De senaste somrarna tycker vi oss ha noterat att det inte är lika mycket småfåglar som förr. När de använde verandan som landningsbana. Kände sig så trygga att de till och med kunde lämna sina ungar där. Som om de ville visa upp dem.

I morse blev jag glad när en sädesärla plötsligt kikade in genom fönstret. Hoppas han (trodde någon jag skulle skriva hen?!), jag döper alla sädesärlor till Ärland, berättar för de andra att vi är här. Och att de kan hoppas på att snart vankas det frön. Solrosfrön. 

Djur pratar med varandra, det har jag lärt mig av den framlidne Lawrence Anthony som startade viltreservatet Thula Thula i Sydafrika.

I afton det okuvliga fruntimret Vera på tv. Kriminalkommissarie ingen sätter sig på. Jag har lite svårt för henne, hur hon matronizing behandlar medarbetarna. Men min yngsta dotter älskar henne. Liksom Vera skinn på näsan. 

Och så säsongsavslutning, snyft, på Landet runt. Ett av mina absoluta favoritprogram, Henrik Kruusval oslagbar som roande programledare. Tack för vpn som gör att det går att se programmet utanför landets gränser.

I går afton mycket i tv om Dannebrogen med anledning av att det är 800 år sedan den vackra flaggan föll ned från skyn. Dronning Margrethe - hon skulle nästan kunna få Skriftställaren att bli monarkist - talade felfritt, utan manus (!), till skillnad från stollen till kusin på den svenska tronen. 

I Danmark vågar man öppet deklarera att man älskar sitt land, fosterlandet. Man får vara nationalist. 

På andra sidan vatten självföraktets land där jag mår allt sämre av att bo. Med Cynikern och hans anhang i spetsen. Nedrivarna. Samhällsförstörarna. Vad är det för fel på dem? Kollektiv hjärnblödning?

Läser, svårt att lägga bort, Duras krönikor i Liberation, attans vad bra hon skriver med sin korthuggna, "isländska" stil, sommaren 1980. Solidarnosc bildas i Polen, Duras vill kvista dit men det säljs inga flygbiljetter, militärerna vill inte ha åskådare eller vittnen. 

Minnen från solidaritetsarbetet i Sverige. Den varuinsmugglingsresa som aldrig blev av för min del. Hade till och med gått med på att raka av mig skägget och klippa håret för att inte väcka uppmärksamhet.

På plats i annexet för att skriva en bok om livskänslan.

Såsom denna borde alla dagar vara! Livsdagarna. Och dagen startades feberfri. Bara en sådan sak.