Cynikern, mannen i Rosenbad som bortom fal retorik i praktisk politik mycket tydligt visar vad han står för, får sitt arvode som statsminister höjt med 4 000 kronor i månaden. Det får människor med vanliga löner eller låga pensioner att ilsket gå i taket. Som man kan utläsa på sociala medier.
En provokation mot pensionärerna, ryter någon. Denne usle lögnare, enligt en annan. Jag tror till och med någon drog till med det starka "landsförrädare". Syftande på vettlös massinvandring samt slapphänthet mot kriminella och islamister, antar jag.
Upprördheten bygger på att Löfven inte skulle vara värd denna höjning. Som om det handlade om det. Att kunna sätta ett värde, eller pris, på Löfvens insatser. I själva verket handlar det ju om en politisk klass, i vilken den gamle fackpampen Löfven numera ingår, som berikar sig själv så mycket det bara går. Fram till att skutan sjunker. Som i DDR.
Och ger blanka f-n i hur pensionärer och vanlisar, sjukskrivna och andra, har det. Om de har det mycket sämre än politikerna själva.
Och standardargumentet från de självberikande politikernas, riksdagsmän som statsråd oberoende av politisk färg, sida lyder alltid: Vi sätter inte själva vår lön.
Det är någon nämnd som gör det. Som vore den oberoende och saklig. Som handlade det, för att tjata om det igen, om saklighet eller skälighet.
Det politikerideal som Pariskommunen, tyvärr alltför kortlivad, förfäktade är också mitt. Politiken är inget yrke, definitivt inget livstidslångt sådant som det blivit. Det är ett tidsbegränsat uppdrag, skall inte vara något annat. Hedersuppdrag, kunde man dra till med om man ville vara högtidlig. Att få företräda andra. Det var min salig mors, aktiv socialdemokrat, bestämda uppfattning.
Ersättningen för det offentliga uppdraget bör inte skilja sig alltför mycket från vanliga medborgares lön. Man skall inte kunna bli mångmiljonär på politiken, som Margot Wallström. På att aldrig ha ett "riktigt jobb" som min morfar skulle ha sagt. Han som gick ned i Verket vid 13 års ålder och blev kvar där tills pensionering.
Ideal är en sak, verklighet något annat.
Att moralisera är dock bortkastad energi. Att moralisera över skrupelfria sossar som Löfven och kompani likaså. Som om de vore annorlunda eller bättre. Glöm det.
Avslutningsvis en hypotetisk fråga: om det inte gick att berika sig genom politiken, vad för slags politiker skulle vi då få? Sämre kan det väl knappast bli?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar