Mot Göteborg för att ta Stena Jutlandica över till Frederikshavn. Varför lämna Krøyerland? Kan man ju med fog undra. Denna gång för en snabbtur till ett Stockholm jag för det mesta undviker.
Jungfruturen med MTR Express som jag hört andra tala varmt om. Med all rätt, ingen överdrift! Utmärkt operatör, på min ära. Billigt är det. Man behöver heller inte hålla reda på och visa biljetten! Fräscha, röda tåg som skänker ett modernt intryck. Till skillnad från SJ punktliga. Lägg till att du färdas anmärkningsvärt bekvämt. Rymligt.
De där sardinburkarna man plågar sig med på Skammens Järnvägar väljer man, inte minst utrustad med långa ben som Skriftställaren, förstås bort så fort man bara kan. MTR äger. Släng dig i väggen, SJ!
Konsert med Patti Smith och tremannaband på Waterfront. I sällskap med yngsta dottern som givit farsgubben biljetten i julklapp. Första gången jag hör Patti live. Hon är en mäktig upplevelse. Wow. Kraftfull med schwung. Man dras med, omöjligt stå emot den hänryckande vågen som sköljer över och tar en med.
People are power. We want change and we want it now! Ett anarkistiskt, uppfordrande budskap i 60-talets anda. Den blandade, åtskilliga kunde åldersmässigt vara Pattis barnbarn, publiken jublar, ställer sig upp, viftar med armarna, förlöst och lycklig.
Något stel i kroppen är förvisso den mångsidiga konstnären på sitt 73:e. Viss handräckning erfordras on och off stage. Men hon kommer loss. Liksom publiken - och som den kommer loss! Hänryckning, som sagt. En hel del mogna damer. Långt hår. Patti look alike.
När paradnumret Because the Night framförs med emfas, har den någonsin gjorts bättre live?, så kokar Waterfront nästan över. Jag visste inte att den var skriven till hennes framlidne man Fred. På scenen finns hans och Pattis son. Styv gitarrist.
Författaren Patti Smith tycker jag mycket om. Hennes personliga stil. Hon flanerar. Skriver på kaféer. Tillbakalutad och avslappnad. Plitandet som livsstil. Så som jag själv vill ha det.
Och så är hon serienörd! Bara en sådan sak. Värre än upphovsmannen till dessa rader. Fatta! På turné (hon har skrivit någonstans att turnerar gör hon när hon plötsligt upptäcker att kontot är svältfött och behöver fyllas på), efter avslutad konsert, är det inte klackarna i taket som gäller. Ingen hojt. Ingen rock´n´roll, om man säger så.
Direkt till hotellrummet efter sista inropningen. På med mysbyxor. En kopp te och så en
tv-serie. Engelska serier en given favorit. Frost. Tvärviggen till kriminalare. Hon har faktiskt haft en biroll i en amerikansk tv-serie. Glömt vilken.
Att efter Waterfront bo på hotell Lord Nelson i Gamla stan är en höjdare rakt igenom! Personal som får en att känna sig som mer än en gäst och vilja slippa checka ut. Trånga medeltida gränder, nära till grannhuset. Man kan räcka ut våfflan och säga god dag till grannen. Trivsamt, jag säger bara: trivsamt!
Nå, nu vill jag komma åter till mitt älskade Krøyerland. Katrineholm svischar vi pilsnabbt förbi.
En bit kvar till Lilla London således. Letar fram Alex Schulmans Bränn alla mina brev. Skriver om den endera dagen.
Fotnot. Patti Smith har tilldelats Joe Hill-priset. Rätt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar