Exakt sextio år sedan arbetargrabben från Göteborg, Ingemar Johansson, blev världsmästare i tungviktsboxning. Sopade ringen med Floyd Patterson på Yankee Stadium i New York.
Minns hur mamma ganska tidigt om aftonen, matchen gick sent på natten svensk tid, skickade mig i säng för att sedan väcka mig när det var dags för familjen att slå sig ned vid radion. Lovade hon. Nybakade smörhönor utlovades också. Hennes specialitet.
Men inte kunde jag sova! Tok heller. Ljus juninatt. Och jag var pirrig av förväntan. I filmen Mitt liv som hund återskapas den oförglömliga natten och folkets jubel över Ingemars seger.
Men jag höll på Floyd, som jag läst om i SE! Tyckte synd om honom av någon anledning. Mycket troligt att Onkel Toms stuga spökade i bakhuvudet. Pappa köpte mig svarta gymnastikbyxor med gula revärer. Framtill stod det: Floyd. Och jag bar dem under en veckas bilsemester söderut. Med ett stopp i Göteborg.
För att uppleva Liseberg. Glass utan ransonering till Lars, som pappa alltid kallade mig. Ibland Lars Gösta. Mitt fullständiga förnamn. Vi bodde i ett "rum för resande" i Mölndal. Billigt.
Tur med Paddan på Göteborgs kanaler. Turen förevigad på fotografi. Jag och mina föräldrar. Min syster och hennes man. Hur fick vi alla plats i PV:n?! Överstiger mitt förstånd. Vi färdades till Brantevik på Österlen i samma bil. Semesterpackning. Takräcke? Minns inte. Säkerhetsbälten? Kanske.
På registreringsskylten X. Gävleborgs län.
Brunbrända på fotot. Det måste varit en varm sommar. Svarta som negrer, skrockade farsan som älskade att steka sig i solen. På den tiden kunde man ostraffat säga så. Ingen lättkränkt tryckte på hetsknappen.
Sextio år förflutit. Obegripligt. Alla på fotot borta. Utom jag. Ingo försvann sedermera in i Alzheimer.
Jag uppsökte hans grav på Östra Kyrkogården i Göteborg förra våren. Han vilar tillsammans med sina föräldrar Jens och Ebba. Anspråkslöst. Står ingenting på stenen om att han var champ.
Farsan amatörboxades som ung, betraktades som lovande. Imponerad av Ingo. Hans
höger. Tors hammare. Men farsan påstod Ingo hade glaskäke. Vad vet jag,
Inte kan jag prata med farsan om Ingo eller den där sommaren för sextio år sedan. PV:n från 1957 ärvde jag. Rullade en bra bit in på 70-talet. Delad framruta.
Farsans bruna fajterhandskar ärvdes också. Men någon ringkarriär blev det inte.
Jag minns också denna natt för 60 år sedan. Jag hade nyss fyllt 14 och var och hälsade på min storasyster, som bodde i Huvudsta i Solna. Hon bodde där med sin man och son 5 år. Jag minns inte om jag var vaken eller blev väckt av min syster. Hon hade gjort i ordning kex med ost och rädisor på. Det var första gången jag åt rädisor. Dagen efter gick vi ut i Ingentingskogen, som väl är helt borta idag,på utflykt med kaffe och smörgås. Vi hade köpt både AB och Expressen, som tryckt extranummer om matchen. Min systerson gick iväg en bit och kom tillbaka med andan i halsen. Det är ett stort djur därborta sa han. Jag trodde att han sett en skalbagge eller liknande. Det var ett stort djur, en älgkalv som gick nedanför den bergsrygg som vi befann oss på. Det verkar otroligt idag att det gick en älg så när Stockholms Centrum. Västra skogens T-banestation ligger där nu.
SvaraRaderaTack, Lasse, för den finstämda kommentaren. Levandegörande och konkret. Många av oss minns just denna juninatt för sextio år sedan. Jag kopplar samman den med närstående, liksom du gör, som nu alla är borta.
Radera