Det passar mig att vara orättvis

När salig mor inte kunde komma på något "bättre" att säga om en medmänniska, undslapp hon sig att personen ifråga "är i alla fall snäll". Jag uppfattade "snäll" som något nedlåtande. Men kanske ändå inte menat så.

Måhända rymdes en saknadens undermening: Snälla människor är en bristvara.

Att vara le, elak, definitivt inget min mor uppskattade. Kunde om parförhållanden ängsligt undra: "Är han le mot henne?" Det var alltid karln som tenderade att vara le, aldrig frugan. Och det i ett brukssamhälle med starka kvinnor som inte gick av för hackor.  

Almqvist, som tvingades gå i landsflykt efter en ful grej, skaldade (fritt återgivet): "Varför är den gode dum, varför den onde klok, varför är allt en trasa?" När jag läste Almqvist första gången fastnade jag i "allt en trasa". 

Hur förstå? Allt obegripligt eller meningslöst? På det hela taget orubbligt? Almqvists retorik syntes tonårsgrabben mörk, svart.

Mina associationer som alltid ostyriga. När jag ser sista avsnittet av den tyska serien Drömmarnas hus på SVT Play minns jag Almqvists skaldande. Serien tar oss till tidigt 1933. Hitler valts till rikskansler. 

Brunt uniformerade SA-patruller taktfast marscherande på gatorna, målar "handla inte här" på skyltfönster till butiker som ägs av judar, misshandlar politiskt misshagliga. Terrorn förgiftar vardagen, sprider skräck.

Inte kan man påstå att de onda inom SA var kloka. Lågpannade jävlar som förföljde och mördade judar. Skrämmande hur vanliga, hyggliga tyskar över en natt kunde förvandlas till judehatare. Fast de var kanske redan det, mer eller mindre väl fördolt. 

Efter kriget hade förbluffande nog INGEN varit nazist och medlöpare. "Inte jag, inte. Tok, heller."

Jag läser förtjust Stig Claessons Vad man ser och hedrar (1998). En underbar bok med de finurliga teckningar som var Slas adelsmärke. Anekdoterna - jag älskar sådana - står som spön i backen. 

Som den när konstprataren Carlo Derkert reste runt i landet för att visa tavlor av van Gogh, bevakade dygnet runt av beväpnade vakter. Derkert hade under skidåkning vrickat sig.

Han åhör två vakter. Den ene: "Tänk att han inte sålde en enda tavla." Den andre: "Och nu har han vrickat foten också!"

Glesbygdsnostalgikern Claesson konstaterar lakoniskt i sin faluröda lilla stuga på landet: "Det passar mig att vara orättvis." Efter en snabbt dragen slutsats om - jag minns inte exakt vad. Jag är likadan. Men le vill jag inte vara.