Mannen på Holmen betecknar jag mig ofta. För jag bor ju faktiskt, tillsammans med allt äldre och allt skröpligare grannar, på en holme. Vi som orkar släpa oss till kulturhuset Agnes bistro har, inte för inte, tio procents nära döden-rabatt på mat som är synnerligen vällagad. Jag rekommenderar fish and chips.
Jag fortsätter att omtala holmen som Alderholmen, fast jollpettrarna i kommunen kallar den Gävle Strand. Det bara blinkar billigt, fantasilöst och storstadskomplex om det.
På holmen var det tänkt att högskolan, efter flytt från nuvarande Vallbacksskolan, skulle ligga. Men så kom någon jeppe i Stockholm på att I14 skulle läggas ned, därmed en massa lokaler stå tomma och kosta, in med högskolan där! Exercis som exercis.
Beslutet gick blixtrande snabbt. Men jollpettrarna hann lägga en bro över Gavleån som effektivt förhindrar att högmastad trafik och stora båtar får njuta av det vackra inloppet till staden.
Jag visades färdiga skisser på högskolans planerade lokaler på Alderholmen. Till och med vilket arbetsrum jag kunde tänkas få. Dåvarande prefekten, långskånken till institutionsföreträdare, som jag på grund av hans totala ledarskapsoförmåga döpte till Honecker, pekade ut det för mig.
Men inte blev det något nybygge! Så kan det gå i en kommun som annars praktiserar en extrem variant av the japanese art of management, det vill säga ytterst långsamt beslutsfattande. Utvecklingspotential ligger i träda.
De ståtliga magasin jag dagligdags passerar är på det stora hela lika orörda som 1991 när jag flyttade till Gefle, sover Törnrosasömn i väntan på den förlösande prins som aldrig kommer.
Om än mer nedklottrade och gistna, vänder ett moloket ansikte mot mig. Rivningsmogna?
Andra, motsvarande och jämförbara, städer är snabbare på hanen. Kanske är politikerna där av ett annat slag, vad vet jag. Spelar närheten till Stockholm in? Ingen idé att satsa i Gefle, människorna vill ändå bort härifrån. Livsmiljö? Glöm det. Och vi har ju cityfesten, för bövelen! Sluta klaga!
När jag fortfarande jobbade på högskolan, belägen i I14:s gamla lokaler och som alla vet sitter tidigare atmosfär kvar i väggarna efter att en verksamhet skiftat karaktär, vilket talar för att man bör bygga nytt, betecknade jag mig Dr E.
Inspirerad av Dr House och Dr Phil. Oemotståndliga Doc Martin, stationerad i fagra Cornwall, hade ännu inte dykt upp.
Dr House, ett föredöme, i stil med Gunvald Larsson i Beckfilmerna, vad gäller hur en professionell medarbetare bör agera, om än till chäfernas förtrytelse. Honecker skulle fått krupp. Dr Phil, skicklig i att vända på steken när han hade med problematiska familjer att göra. En kommunikationsexpert av rang.
Jag införde som ett moment i ekonomutbildningen gruppkommunikation, det var uppskattat. När jag följer hockeylaget Brynäs är jag uppmärksam på kommunikationen mellan spelarna, främst i båset. Segerrika är de, ledarskapet bevisat, när det skrattas och pratas i båset under pågående match.
Få se hur det blir denna säsong. Om gruppdynamiken tar laget ända fram till de ädlaste medaljerna. Eller om jaget sätts före laget.
Hur jag väljer att benämna mig påverkar hur jag känner och beter mig. Mannen på Holmen är en solitär, enstöring skulle någon säga, med näsan i datorn. Dr E är en social typ, grupporienterad. Båda själarna i samma kropp. Men den senare, Dr E, har sedan flera år gått i pangsjon.
Snacka om brain drain! Kapitalförskingring på ren svenska.
Åh, ja benämningarnas makt är stor. Men ofta blir det ju bara pateiskt och löjligt när benämningen inte alls stämmer med verkligheten. "Humanitär stormakt", "feministisk utrikespolitik", "Musik-och kulturstaden" och oändligt antal exempel på nationell och kommunal nivå. Benämningarnas makt hänger väl ihop med det så kallade problemformuleringsprivilegiet, på flera olika plan...
SvaraRaderaVass kommentar, Pedro! Tokerierna står i kö, ta Enköping som exempel som benämner sig "Sveriges närmaste stad", vad i hela friden betyder det?! Det var väl Lars Gustafsson som myntade begreppet problemformuleringsprivilegiet. Ett mycket användbart begrepp.
Radera