Snart som i Amerika?

Bild: Netflix

Mörket som faller (på originalspråket, mer ödesmättat: Night Always Comes), sänds på Netflix. Klassisk film noir. Aftonens mörker råder i varje sekvens av filmen, i dubbel bemärkelse. Efter en bok av en amerikansk författare vid namn Willy Vlautin. 

   Skam att säga har jag, mig veterligen, aldrig hört namnet. Börjar jag att lägga av?

   Jag som annars brukar skryta med att jag har koll (ungdomlig stavning, för den enda och sista gången, jag lovar) på modern American writers. 

   Googlar på honom. Uppvuxen i Reno, Nevada men bosatt i Portland, Oregon. Född 1967. Musiker och romanförfattare. Ingen dålig kombo. Jag tänker osökt Sam Shepard. Skådespelare därtill. Flerbegåvad.

Kanske är det min aktuella sinnesstämning, präglad av en allt djupare uppgivenhet inför samtiden. Och av folkets till synes totala motståndslöshet. Att de finner sig i allt. En makthavares våta dröm, att ha ett sådant folk av lydiga undersåtar.

   Att jag mår som jag gör förstärker, så att säga, filmen, som sannerligen inte är någon uppbygglig historia. Amerikansk arbetarklass, lågavlönad, helst bör du ha minst två jobb. 

   Räcker ändå inte. Du arbetar många timmar, förblir likafullt fattig, tjänar för lite pengar. In-work-poverty. Inflation, stigande matpriser, dyrare boende. 

   Huvudpersonen, en ung kvinna som minderårig har utnyttjats sexuellt, tröttnar på att vara offer, skaffar sig cash, avsedda för handpenning på ett huslån, på kriminell väg. Allt mörkare faller natten.

   

Glöm kollektivet, den amerikanska drömmen spökar, var och en sin egen lyckas smed, glöm fackföreningar och politisk kamp. Fråga inte vad samhället kan göra för dig. Fråga vad du kan göra för dig själv. 

   Jag citerar den brittiska järnladyn och premiärministern, den ultrareaktionära mrs Thatcher, en union buster av rang. Trots enkel bakgrund som uppenbart inte lämnade några spår.  

 

Gnuggar mig i ögonen. Är Sverige på väg i samma, utarmande, riktning? Jag glömmer aldrig när broder Hasse i Åkersberga berättade att han noterat helt vanliga kvinnor som tiggde utanför matvarubutiken. 

   De låga pensionerna är ingen hemlighet. Om du så har jobbat hela livet. Du är grundlurad. Blåst av smilfinken Göran Persson och kompani.

   Samtiden är förskräcklig. Och ännu förskräckligare det uteblivna, folkliga motståndet. Jag minns en gång hemma hos Elof Luspa i Puoltikasvaara, en av de ledande i LKAB-strejken, när vi fick tillgång till alla uppmuntrande tillrop från vanliga svenskar, verklighetens folk. 

   Människor som verkligen inte hade det för fett, städerskor och andra, skickade slantar. Stå på er! Ge er inte! Solidarity for ever.

Vad hände sedan? Var det något mycket viktigt, en gryende rörelse, som kom av sig och rann ut i sanden? Varför? Hjälp mig att förstå. Varför ser jag inget ljus i mörkret? Fel på min politiska blick?

   

Raymond Carver tillhör mina favoriter, han skriver "hårdkokt" enligt litteraturhandboken. Korthugget, avskalat och jäkligt bra, enligt mig. Vlautin påstås skriva i samma brutalt realistiska anda. Jag måste läsa honom, söker genast e-böcker på Bokus. Hittar flera.

   Köper för 79 spänn en betitlad Norrut, utgiven på kvalitetsförlaget Bakhåll i Lund. Återkommer med betyg efter läsning.

Även publicerad på lindelof.nu 2025-08-17