Köpa grisen i säcken?

Bild: Pixabay

 

Jag tyckte mycket om vännen P, född och uppvuxen i Grekland. Han flydde med sin hustru M till Sverige efter militärkuppen 1967 och blev sen kvar. Bosatt i Upsala, där vi lärde känna varann. 

   Hans barn gick på Kapellgärdet, samma dagis (jag vet att man ska säga "föris", för att inte reta förskolelärarna, men det har ju alltid hetat dagis) som mina.
   Betalande medlem inom Vänsterpartiet men det gjorde honom inte, till skillnad från andra vänsterpartister, ideologiskt förblindad. Han betraktade klarsynt och ofiltrerat verkligheten. Och var inte rädd att ta bladet från munnen om vad han såg. 
   Som på Kuba, vi sammanstrålade på Havannas gator utan att ha planerat det, där han med rätta hängde upp sig på, vilket inte mottogs med förtjusning om man säger så, att staten av sysselsättningsskäl låter kubaner ägna sig åt fullkomligt onödiga uppgifter. 
   Eller som när han klev upp till höga skrivbordsnissar på Upsala kommun, förargad över att han i stort sett jobbade gratis i sonens tobakshandel; den låga omsättningen tillät inte att han kvitterade ut någon lön.
   Samtidigt som han kände till bidragsutnyttjande migranter i samma Upsala som inte gjorde ett skapandes grand. Medan han själv lade ned många timmar varje dag på att stå i tobakshandeln. 

P, denne hetlevrade person som höll på Barca i fotboll (flera gånger reste han till Spanien för en sittplats på Camp Nou när favoritlaget hade hemmamatch) och gjorde skillnad under sin jordavandring, är död sedan flera år. 

   Jag var gäst på hans begravning i Upsala, där Theodorakis förstås spelades, i ett kapell på Gamla Kyrkogården; inte långt ifrån där den hedersmordsmördade, efter ett bakhåll iscensatt av modern, Fadime Sahindal vilar. 
   Vid samlingen efter begravningsakten kände jag, som den kortvuxne P utan att mena något illa kallade "den långe jäveln", mig föranlåten att vittna om att P varit en radikal människa i ordet bästa mening. Citerade Marx: Att vara radikal är att gå till roten med allt.

Nå, det var om prissättningens metafysik det skulle handla; det var i alla fall ursprungstanken.  

   P drog sig inte för att kliva in på ansedda Bergmans konfektion (herrkläder) nere vid Islandsbron i Upsala, där jag förr plägade köpa manchesterkostymer, för att förhandla om priset på märkesvaror. 

   Lite snobbig var han nog allt, den gode P. Gant skulle det stå på plaggen. Eller nåt annat fint.
   Han lyckades, med goda argument på sin sida, alltid sänka priset till en nivå han kunde acceptera. Det handlade inte om att pruta eller schackra för att få kläderna billigare; utan om att förhandla.

   Något att ta efter! Inte bara, som den typiska dumsvensk man är, betala exakt det som står på prislappen. En form av den blågula konflikträdslans kulturbetingade acceptans.

Jag har alltid haft för mig att man betalar för en tjänst efter att den utförts - och då till ens belåtenhet. Men så är det inte inom den offentliga sjukvården. När jag frekventerar vård, senast häromdagen, måste jag betala i förskott. Med kreditkort. 
   Betala innan man vet om man anser att tjänsten är värd sitt pris! Allt är relativt, som bekant. Värdet ytterst upp till den som måste fram med sekinerna. 

På ICA och Coop, där jag för det mesta köper min mat, skyllde dom förr - när jag högljutt klagade både mellan gondolerna och vid kassan - oförskämt stigande, ibland upp mot hundra procent, priserna på Putin och Ukrainakriget. Nu är det Trump som är syndabocken. 
   Jag anser att P hade rätt, priset är en förhandlingsfråga. Och man ska, förstås, aldrig betala i förskott. Köpa grisen i säcken.