Jag har nyligen avslutat Patrik Lundbergs Fjärilsvägen. Utan att snabbläsa. Att jag inte skyndade på läsningen säger allt om bokens kvaliteter. Lundberg adopterades från Sydkorea och hamnade i Sölvesborg. Där en sedermera rikskänd figur vid namn Jimmie Åkesson samtidigt höll till.
Den begåvade Lundberg närde tidigt skrivardrömmar. Åkesson uppfattade han som en fena på att knåda ord. Någon att efterlikna.
Lundberg var målmedveten, siktade högt, strävade mot en publicistisk karriär. Hans drömmar gick i uppfyllelse. Böcker gavs ut, han fick anställning på Aftonbladet. Numera städslad på Dagens Nyheter, om uppgifterna på nätet stämmer.
En tidning som i mina ögon, vad gäller kulturen och ledarsidan, är omöjlig att läsa. Dagens Nonsens utläste vännen, fritänkaren Gunnar Adler Karlsson akronymen DN.
Nå, Croneman är i högsta grad läsvärd. Och kanske någon ytterligare av kåsörerna. (Kåserandet är en svår konst, inte sällan nedvärderad; inte ansedd som tillräckligt "fin". Men minns Cello, Red Top och andra stilistiskt tilltalande kåsörer.) Men annars råder PK-mörker över 08-makthavarnas husorgan.
Lundberg tilltalar boken igenom sin adoptivmor DU. Modersbunden, skulle väl en psykolog säga. Hon hade det inte för fett, hamnade dessutom i sitt andra äktenskap i klorna på en plågoande.
Det är då egendomligt, eller så är det inte, att nedtryckta kvinnor söker sig gång på gång till samma typ av karlar som "det måste vara nåt fel på", som min mor brukade säga.
Två gånger i mitt liv har jag stött på misshandlade kvinnor, och då som arbetskamrater. Med blåtiror som de gjorde allt för att dölja. De hade gått in ett skåp. Säkert.
Man skulle nog kunna säga om mig också, att jag är modersbunden. Om det nu så är fallet, att om man ofta skriver om sin mor, vilket jag gör, då är man modersbunden.
Mamma växte upp på Bruket i Sandviken, dotter till en rörslipare som hade fem telningar att försörja. Så träffade hon pappa, nordupplänningen som flydde vischan och snålbönderna för Verket. Han var ambitiös, befordrades till arbetsledare. Då fick de det hyfsat ställt ekonomiskt.
Pappa undrade, generös som alltid, nära till plånboken: "Du är väl inte black, Lars!"
Så Lundbergs mor och min, båda från arbetarklassen, kan inte jämföras i vissa centrala avseenden. Den förra hade det trassligt livet igenom. Nära jag drog till med "ett skitliv". I medkänsla, inget annat.
Att läsa Lundberg går som en dans. Skriva kan han. Inget pyntande eller krusidullande. Ingen Ranelidska. Han behärskar konstformen att skriva enkelt om det svåra. För mig ett stilideal.
I samma konstform finner vi storheter som Hemingway och vår egen Hjalmar Söderberg. Inga andra jämförelser.
Nu har jag från mitt folkbibliotek, uppskjutet genom att de besynnerligt nog uppgav att de hade slut på pengar (sic!) och man kunde inte låna som man ville fram till och med ett visst datum, skaffat Gul utanpå av Lundberg. Jag ser fram mot att börja på den. Kanske borde den lästs före Fjärilsvägen; nå, det visar sig.
Parallellt läser jag Björn Lundbergs, jag tror inte de är släkt, bok om Gunder Hägg, Frontlöparen. Den suveräne Häggs lätta stil, han flög eller flöt fram, påminner om Patrik Lundbergs skrivstil. Inga tillkrångligheter, som sagt.
Bild: Bokus
FOTNOT Med Hörnet avses Skriftställarens skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar