Den farliga lojaliteten och val i Sachsen-Anhalt

Bokus

Enligt stadsbiblioteket i Gefle kunde jag, den otålige bokaholikern, inte börja låna igen förrän 6 september. Dagens datum. Efter att ha fyllt, när undrar jag, min futtiga kvot om sex böcker. 

Men det stämde inte. 

Redan i förrgår öppnades utan förvarning mitt konto. Jag fattar ingenting av alla turer. Eller hur det snålt räknas på antal lån i en påstådd neo-analfabetiseringens tid. När man borde vara glad för mitt flitiga läsande. Tycker mannen alltid nära till en bok.

Jag lånar och läser som e-bok Artur Szulcs Hitlers jurist (2026) om Hans Frank (1900-1946). Högsta höns i generalguvernementet Polen i Tredje riket. 

Med högkvarter på det ståtliga slottet Wawel i Kraków. 

Hitler gick inte med på att förlägga högkvarteret till Warszawa. Den staden inte värd det, enligt diktatorn.

Doktorerad i juridik, denne Frank. Omgav sig i Polen med doktorer i samma ämne.

Det väcker genast två funderingar.

Det krävdes inte mycket på den tiden vid ett tyskt universitet för att bli doktor i ett ämne som juridik. Men om detta kan jag inte uttala mig. Bara spekulera.

Och jag har inte haft till gång Franks avhandling.

Jag tänker också något som jag redan visste: den nationalsocialistiska rörelsen lockade inte bara gatans råskinn. Utan även välutbildade. Akademiker med höga examina.

Beredda att delta i den systematiska förintelsen av judar.

Skrivbordsmördare, som Adolf Eichmann. 

Med andra ord, om nu någon inbillade sig det, utgör inte bildning eller hög utbildning några garanter för att inte lockas av rörelser som nazismen. 

Var det undertryckt sadism som nu kunde blomma upp utan restriktioner hos Frank? En tysk borgares svarta undermedvetenhet? Bortom all civiliserande fernissa. Alla manér. Goda uppfostran. 

Szulcs tecknar bilden av en djävul i människohamn.

En dubbelnatur klinkande på piano och som älskade gå på opera och teater.

Inte glad för att hans generalguvernement användes för att "dumpa" judar som skulle likvideras i något av koncentrationslägren på hans mark. Bland dem Auschwitz-Birkenau. 

Himmler gav blanka attan i hur Frank såg på saken. Den senare som främst ville använda generalguvernementet för att plundra det på allt som gick att plundra. Mat. Maskiner. 

Och skicka polacker som tvångsarbetskraft till Tyskland.

Jag vet inte varför jag kommer att tänka på det när jag läser boken om Hans Frank. Att de kolleger som omgav mig på högskolan var fackligt medvetslösa. Politiskt obevandrade,

Även såna med doktorsexamen.

De dumheter de mot högskoleledningen blint lojala - ännu en gång ett bevis på den farliga lojaliteten - kläckte ur sig vill jag helst förbigå med tystnad.

I dag röstas det i delstaten Sachsen-Anhalt i Tyskland. AfD, Alternativ för Tyskland, förutspås göra sitt bästa val nånsin.  

Hur koppla det till den musicerande och läsande, allmänbildade, skrivbordsmördaren Frank? Handlar det om drivkrafter? Samhällslägen? Karriär? Individuella överväganden? Besvikelse?

Jag funderar vidare. Kanske finns inget svar.

NOTA BENE Parallellt med boken om Frank läser jag Sundelins bok om Per Engdahl.