Den förbjudna längtan efter det totalitära?

Rochus Misch berättar - Dagens Nyheter

Regeringsbildning pågår i Svedala, eller har snarare kommit av sig. Fullt strålkastarljus från mainstream medierna över det, enligt min mening, bedrövliga, väljarföraktande spektaklet. Klägget är hursomhelst intakt. 

De få vanliga medborgare jag pratar med rycker på axlarna. Jag förstår dem. De bryr sig föga. 

Men jag kan inte låta bli att samtidigt undra över konsekvenserna på längre sikt för politikernas trovärdighet, ytterst synen på den parlamentariska demokratin. Spelar det någon roll om man röstar eller inte? De gör ju ändå som de vill.

Kanske oroar jag mig i onödan, det svenska folket är som det är. Kommer att fortsätta knalla till valurnorna, skänka systemet legitimitet. 

På Facebook läggs ut foton tagna av vad jag frestas benämna förintelseturister. De beger sig från när och fjärran till Auschwitz-Birkenau på den polska landsbygden, plåtar lägret: järnvägsspåren fram till selektionen, och särskilt inifrån vad som återstår av gaskamrarna.

Hitlers bunker några stenkast från Brandenburger Tor i Berlin drar nyfikna, trots att den, resterna av den, befinner sig osynligt under jord. För några år sedan lockade Rochus Misch, Führerns livvakt och chaufför, stora skaror för att höra honom berätta om hur det var därnere när ”Chefen”, som de kallade honom, flytt dit.

Medan de allierade fortsatte vinna framgångar på slagfältet. Närmade sig allt snabbare huvudstaden och det slutgiltiga krossandet av Tredje riket.

Stasis forna högkvarter i östra Berlin drar besökare. Sammanträdesrummet. General Erich Mielkes kontor. Allt enligt dokumenterandet på Facebook.

Vad är det som fascinerar så hos det totalitära? En förbjuden längtan efter ordning och reda, den starke ledaren, till priset av mångas förintelse?

Stavat med litet f, enligt lag snart förbjudet enligt Tryckfrihetsförordningen om jag hade satt dit ett n på slutet. 

Först publicerad på 8 dagar 7 november 2026