Enkel rockpoesis svåra konst

Foto: Claus Polsen

When I was young, so much younger than today. John Lennon i den såriga, självbespeglande Help som jag lyssnat till otaliga gånger. Jag älskar rockpoesi! Ända sedan tonåren. När livet var tonsatt. En LP som aldrig slutade att spela. Ett pojkrum som aldrig städades ur. 

   It´s the singer not the song. Mick Jagger. Jag var solosångare i Two Good Reasons. Ett band som fortfarande existerar från och till. Men utan solosångaren blir det som The Animals utan Eric Burdon. Falsk varubeteckning.

   Lazing on a  sunny afternoon. Namnet Two Good Reasons hämtat från Sunny Afternoon med Kinks. Ray Davies. Jag säger bara: Ray Davies! Rockgeni.
   A working class hero is something to be. Lennon igen, sången kan höras i en rysligt bra insjungning med Jerry Williams. Man får ståpäls. Kanske det bästa Jerka gjorde. 

Jag drömde i smyg, utan att prata med någon om det, om ett liv som yrkesmusiker. Fjärran det inrutade och meningslösa knegarlivet i brukssamhället där jag växte upp. Don´t throw your life away.

   Plitade, också i smyg, på egna texter. Men vågade aldrig satsa helhjärtat på musiken. Harens flykt starkare än själens längtan. You can´t always get what you want.  

   It´s only rock´n´roll poetry, but I like it. Jag älskar det enkla. Den avskalade stil som inte gör sig till eller blir märkvärdig. Avstår gärna det dunkla, svårtillgängliga och kryptiskt symboliska. 

   När man mödosamt, svetten alltmer lackande i den rynkade pannan, måste söka mening och betydelse  bland snåriga formuleringar och långsökta liknelser. 

   Elfenbentornspoeter som Ann Jäderberg och tidigare akademiledamoten Katarina Frostensson. Två representanter för en kryptisk poesi som vänder sig till universitetsutbildade litteraturkritiker. 

   Denna poesi inte min. Poesi som gåta och rebus. Mer utestängande än inbjudande. Lockar fram kvinnliga härmapor som tror att det blir poesi om man badar orden i dunkelvatten. 

Jag har äntligen förstått vari det sant konstfärdiga egentligen består. Inte endast: less is more. Utan även: keep it simple and it will remain. 

   Give me the wine / bitter and sweet / and a little bit of bread / that´s all I need. Inte ett onödigt ord i hans texter. Avslipade och raka. Träffande - mitt i hjärta och sinne. Tårar, saknad, drömmar, mod. Kim Larsens konstfärdighet, hans slagfärdighet. 

   Inte för inte sjunger man - alla - hans sånger i Danmark. 

   Alla danskar älskar och kan texterna utantill. Fattas bara annat. Han är ju nationalpoet. Särskilt vid bröllop kan man höra Kvinde min. Lyssna: Tror du vi ska følges ad / til livet det er slut / åh det håber jeg / ja jeg gør ja jeg gør.

Kan det sägas bättre? Enklare och utan att krångla till det.

   Så fort jag kommer i kontakt med hans rockkonst, hör honom i dansk radio eller tv, slås jag av hans skicklighet. Och frustreras av de ovan nämnda otydlighetspoeterna. Som paradoxalt nog gör det lätt för sig. 

   Att krångla till det är ju inte svårt. Skriva kryptiskt. Och inte går det att tonsätta de senare! Bara det. Från början var ju all dikt sångbar. Dikterna var sånger, poeten en sångare. Som Kim Larsen.

   Men varför kunde inte den förbannade döden ha lämnat honom i fred!

FOTNOT Kim Larsen avled 30 september 2018.

Vem i hela världen flyttar frivilligt till Laxå?!

Strax efter midnatt kastar vi något försenade loss från ett sommarnattsljummet, ljuvligt Frederikshavn under stjärnklar himmel. Åter till Sverige med en överfull Stena Jutlandica, personbilar och långtradare trängs på bildäck. Intar snabbt, först en rød pølse med ristet løg, vilstol och försöker komma till ro. 

Högst en timmes sömn. Snarkningar och inte särskilt diskreta fisar från andra vilstolar. Unge som bölar likt en mistlur. 

Båten ankommer 03.30, mörkt ute och kyla som framkallar huttranden, till en av de städer som har en bestående plats sedan decennier i mitt hjärta: Göteborg. Muteborg kallad efter alla skandaler. Lilla London av de romantiska. Kålleboda ska man naturligtvis inte säga. Bara fånigt. 

Fyra veckor i Danmark gör det direkt smärtsamt att därefter lämna det lilla landet. Det är så förbaskat smukt. När vi kör, vägen kantad av skog och det är inte ljus bokskog, genom Sverige upp mot X-län, slår det mig ännu en gång: det är så fult. 

Blott Sverige fula orter har, för att travestera Almqvist. Slår nästan de gamla öststaterna. Orterna som passeras är ju fula. Försök inte att säga emot. Gudsförgätna hålor. Bakfickor. Rysliga att beskåda. Laxå, till exempel. Vem flyttar frivilligt till Laxå?!

Inga platser att leva på i ordets fulla bemärkelse. Dväljas ordet jag söker efter. Äta sova dö som en film hette. That´s all. Sänka en starkbertil eller två på pizzerian. Eller knapra Stesolid. Hålla ut, för att kunna gå ned i fabriken och slava tills den slutgiltiga utstämplingen. Äta, sova, dö. 

Men nu finns snart inga fabriker kvar. Inga riktiga i alla fall. Inga livstidsanställningar heller. Gig-jobb pratas det om. Men sossarna och di andra i det pladdrande skrået fortsätter tugga om arbetslinjen. Verklighetsförnekande. 

Jag var på väg att skriva men hejdade mig snart: nu åter på blågul jord. Men vad då blågul? Efter massinvandringen? Knappast. Läser förfärande saker om lilla Grums, en gång så idylliskt och fostrande hockeystjärnor. Nu härjar ungar till migranterna och sprider skräck. 

Var är föräldrarna? Och varför åker inte satungarna på ett välförtjänt kok stryk och får lära sig veta hut? Eller skickas till uppfostringsanstalt? 

Och så den eländiga samtalsatmosfären i Sverige. Man känner sig ofri. Kvävs. Som att vara inhyst i ett totalitärt samhällssystem, jag trodde det var en demokrati med självklara friheter. I Danmark behöver man inte lägga band på sig, tänka efter i förväg vad man vågar säga, lägga dyrbar energi på självcensur och försiktighet. 

Klimatet är öppet. Tillåtet och befriande. This is my life, som Kim sjöng. 

Jag måste flytta dit de år, förmodligen inte många, jag har återstående. 

Fotnot. Se där. Jag kom faktiskt på en som frivilligt flyttade till Laxå. Charlotte von Mahlsdorf. På flykt undan förföljelse från gatans huliganer i Östberlin. Om du kan, se filmen Ich bin meine eigene Frau om von Mahlsdorf. Ett gripande öde. 

Välkommen till samtida Sverige, gammurveln!

Osökt kommer jag att tänka på en rad hos Joseph Conrad, citerat från den fullmatade biografin Gryningsvakten: Joseph Conrad i en global värld av Harvardhistorikern Maya Jasanoff som jag just börjat på och som omedelbart väcker nästan obetvinglig lust att på nytt bege mig till the dark continent, Afrika: Jag är världen själv som kommer på besök hos er. 

Jag inhämtar att Åsa Linderborg slutar som kulturchef på Aftonbladet. Efter den minst sagt svajiga, påståenden hit och dit baserat på osäkra källor, kampanjen mot Martin Kragh. Och. ännu mer, efter hetsen mot Benny Fredriksson. Det var bara en tidsfråga innan hon skulle avskiljas från sin post. Jag hade trott det skulle ske tidigare.

Hon går inte med något fett avgångsvederlag, vilket man kanske skulle ha förväntat sig. Ett maskerat utköp. Utan blir senior reporter på Aftonbladet. Fint skall det vara, titel på engelska. Vad blir det på den svenska vi andra, enkla bonnlurkar från provinsen talar? Gammurvel?

Linderborg håller förstås god min i elakt spel. Det hör ju till. Sparkad snett åt höger (kanske skulle hon föredraga jag sade vänster), men inte uppåt. Säkert behåller hon hursomhelst mycket bra anställningsvillkor med saftig lön. Tillhör ju den journalistiska eliten, en i gräddfilen.

Hon lämnar något av en programförklaring, om än summarisk och impressionistisk, vad hon som gammurvel skall ägna sig åt: fånga vad det blivit av Sverige. Denna ambition förefaller mig rejält överspelad. Om än inte yrvaken. Linderborg har huvudet på skaft.

Bilden av det samtida Sverige är nog tämligen glasklar för det mesta vid det här laget, med aktuella exempel som Grums och andra. Men den har inte framkallats av de gammelmedia som Linderborg tjänar, utan de peststämplade nymedierna, som väl Linderborg knappast konsulterar.

Vi behöver inte veta mer om det samtida fosterlandet, vi behöver handling. Och det på momangen. Att de grava samhällsproblemen orsakade av massmigrationen erkänns, tas på allvar och radikala åtgärder vidtages. Den sittande statsledningen gör ingenting. Den förefaller ha abdikerat. Eller i smyg ha kastat in handduken. 

Man blir förtvivlad över denna handlingsoförmögenhet. Ingen vilja? Kan inte?

Linderborg lovar fräna intervjuer. Varför inte börja med storcynikern själv, Löfven? Fråga honom hur i h-e det kunde gå så illa med det välmående, homogena land som tillhörde de bästa i världen. Och varför han och hans regering ingenting gör. Vi är många som gärna vill ha ett ärligt svar.

Frågan är om socialisten, som hon själv betitlar sig, Linderborg vill det.

Bild: Waste Land

Pappa, du svarar inte på mina frågor

Drömde om min far förliden natt. Vi gjorde någonting gemensamt i drömmen, delade en upplevelse. Oklart mer exakt vad det var. Men en bra känsla i samma dröm. Värme stannat kvar i sinnet när morgonen inföll. 

11 juli. Min fars dödsdag. Fyrtioåtta år sedan han en solig sommardag, liksom denna, somnade in. Svårt att fatta, ta till mig, att så många år gått. Livet rusar. Det förflutna växer, framtiden krymper. 

Fyrtiosex år hade han hunnit fylla när jag kom till världen. Jag är ett sladdbarn med sladdbarnets dubbelhet som jag även hört om från andra sladdbarn: var jag verkligen önskad? Samtidigt minstingen man klemar med. 

Ganska tidigt upplevde jag min far som gammal jämfört med mina kompisars pappor. 

Vi hade svårt att få till en direkt och spontan kontakt. Det flöt inte på, utan stakade sig på ett svårtolkat sätt när vi pratade med varandra. Jag kände mig obekväm. Sökte efter ord när jag skulle tilltala honom. Orden infann sig inte bara, utan att behöva tänkas ut först. 

Jag önskar jag hade fått möjlighet att lära känna min pappa bättre. Han insjuknade när jag var sjutton och befann mig i en tonårens Sturm und Drang-fas. Troligen var han redan sjuk. Leukemin visade sig i stor trötthet och tilltagande skröplighet, den spänstige bröts fortlöpande ned. Fyra år tog det från diagnos till att han var borta.  

Så mycket jag hade velat fråga honom om. Hans uppväxt i Norduppland. Hjälpdräng som pojke hos bönder som var annat än snälla mot honom. Flytten, nära jag skrev flykten, till Sandviken och arbete på Sandvik. (Upplänningar illa sedda i Verket.) Mötet med min mor. Livet med henne. 

I stora drag känner jag till hans biografi. Men inte mer än så. När jag skrev Inte ska väl Humphrey Bogart gråta byggde jag den på brottstycken. Skärvor. Mer eller mindre skarpa minnesbilder. Mest de senare, suddiga sådana. Bokens far, till utseendet mycket lik Humphrey Bogart, är författarens skapelse. 

Det värsta med dem som gått ifrån oss: de svarar inte på några frågor. Efterlämnade brev och annat finns att tillgå i vissa fall. Fotografier. Men ingen besvarande röst. 

Pappa, du svarar inte på mina frågor.

S kan sin Orwell, "liberalerna" inte sin Moberg

Ser efter middag och jordgubbar med piskefløde Aftenshowet i DR TV. Kvalitetsmässigt hästlängder efter magasinet Go´kväll i SVT. På tok för långt, för det första. Man har uppenbart svårt att fylla programmet med ett lockande innehåll, samma visa varje sommar. Svårt hitta intressanta ämnen, kanske redaktionstorka. Brukar du grilla? 

De unga programledarna kämpar tappert på med det omöjliga uppdraget. Blickarna ibland vilsna. Tomgång hela tiden riskerande nära. 

Häromkvällen Lars Ulrich från Metallica i studion. Vad gör du när är hemma i Danmark? Ulrich besöker Tivoli. Handlar på Irma. Strosar i Nyhavn. Han besitter bostad i närheten om jag förstått det rätt, lyckosten. Men det är honom väl unt. 

En helt vanlig dansk som älskar sitt land, alla danskar gör det och sticker inte under stol med det, framstår han som. Sympatisk där i sin keps. Inga divalater. 

I går afton bostadsministern i den nyligen tillsatta regeringen. Tillkom efter omfattande kohandlande som i Sverige. S får de ledande posterna. Måste dock ha med Radikale Venstre, Socialistisk Folkeparti och Enhedslisten som stöd. 

Det innebär, när dessa partier, som jag inte kan förstå mig på, äger inflytande, obönhörligt en "humanare" migrationspolitik. I ett land som varit klokt nog att hålla strama tyglar. Till skillnad från broderlandet österut som därför också har det som det har det. 

Officiellt får man snart inte längre tala om "ghetton" i Danmark. Det är för nedsättande. S byter namn på ghettona till "utsatta områden". Härmar S i Sverige. Påminner om Orwells (bilden) nyspråk. 

En förskönad verklighet. En imam som intervjuas uttrycker sin stora förtjusning över att ghettona försvinner. Vilket de ju inte gör.

Jag kan inte låta bli att tänka Homer Simpson när jag betraktar den bleksiktige bostadsministern, antitesen till karismatisk, en som gnuggat väggarna i sammanträdesrum, lojal ända ut i tåspetsarna mot partilinjen och Mette Frederiksen. 

Påfallande likhet med den tecknade figuren. Gör det svårt höra vad han på politikervis bluddrar om. 

I det fosterland som jag skulle vilja slippa återvända till har Jimmie Åkesson nyligen talat i Almedalen. Delar av medie- och kultureliten har tydligen inte fattat att han citerade Vilhelm Moberg, utan rycker indignerat och högljutt ut med de sedvanliga stämplarna. (https://www.svd.se/hur-vilhelm-moberg-blev-nazist)

Nu står de där med byxorna nere, de fina "liberalerna". Inte försvarar de någon demokrati eller något öppet samtal! De vill komma åt dem som inte tycker som de. Till varje pris. Fy för Søren vilka flanar. Gå och göm er!

Äh, vem bryr sig? Mer hälsosamt knalla ut och mata de kvittrande fåglarna som i sommar verkar fler än de senaste åren. Lugnast så. Krøyerland skimrar. Vesterhavet rullar vid horisonten. Inne i storstugan väntar Thomas Bernhard. Rena medicinen. 

Skickar du saltet, älskling?

Den italienske författaren och regissören Pier Paolo Pasolini (bilden ovan) var en av dem som visste det. Kanske mer klarsynt och kompromisslöst än någon annan. Hur ett ekonomiskt system, det senkapitalistiska, tränger in i oss, förmår att göra det utan föregående befallning eller order, påminnande om en livshotande sjukdom som förorsakar nedbrytning och förstörelse. 

Sprider sig i våra kroppar. Vårt beteende. Våra känslor. Våra ord. Utan att vi märker det och protesterar, bjuder motstånd eller reser frågor. Vi blir systemets bärare och fångar. Det krävs inga fångvaktare. Fängelsedörren låser vi själva. 

Kastar bort nyckeln, det vill säga beaktar inga alternativ. Förgörelse pågår, alldenstund alternativ inte ens kan föreställas. Alternativlösheten som själens fängelse, för att travestera Michel Foucault. 

Den svenske poeten Göran Sonnevi skrev sin understundom vackra poesi om denna invasion av oss.

En amerikansk ekonom, jag har glömt hans namn men tänker inte söka efter det (kanske hette han Becker i efternamn, som tennispelaren, strunt samma) mottog för ett okänt antal år sedan det som har kallats Nobelpriset i ekonomi för sin teori om det rationella, mänskliga handlandet. Teorin beskrev sig väl som deskriptiv men var normativ och gick ut på att vi även i privatlivet borde tänka strikt ekonomiskt. 

Icke minst i de nära relationerna, som man kanske i sin naivitet inbillar sig är fredade och bortom kalkyler. Glöm irrationella faktorer som förälskelse och svärmerier, det bara ställer till det, ditt tänkande fördunklas.

Och så tar sig det inhumana systemet in i vardagsspråket, i vardagsorden mellan oss:

Jag satsade allt på henne. Och så gick hon bara.

Som om en investering inte hade givit den avkastning man hoppats på. Konkursen kanske nära för företaget JAG AB. 

Så det gäller att se upp!

Samme ekonom menade att man nogsamt måste bevaka att balans råder i transaktionerna. Typ: Kan du skicka mig saltet, älskling? Ajaj, här gälller det att vara vaksam så att det inte uppstår obalans: Visst, älskling. Om du skickar mig en brödskiva. 

Talande anekdot från Delsbo i Hälsingland, som skulle ha glatt Nobelpristagaren, försett honom med evidens:

Om jag dammsuger, kanske man kan tänka sig litet diddelidi i kväll, eller vad säger du, älskling?

Tokigt? Rationellt, skulle ekonomen belåtet säga. 

Ekonomismens väsen, som André Gorz skrev träffande om.

I boken Tio Guds bud reinvented hårdrog jag och konstnären Erling Öhrnell ekonomismen till budord. Bilden nedan är Erlings från samma bok. 

En dag i juli i minne av Gert Nilson

Körde nyss min yngsta dotter till Frederikshavn och färjan till Göteborg. Vinden mojnar efter flera dagars frenesi. De vita gässen på Vesterhavet verkar ha flugit sin kos. Gräset återgår till ett långsamt vajande. 

En ny kull med ungar, sädesärlor, har flyttat in på verandan. Dags se över tillgången på korvbröd som jag vet fru Ärlandsson uppskattar. Friden sänker sig över Krøyerland. 

En sådan "bingbångandes", för att citera Tjalle Tvärvigg, vacker dag när döden borde ha vett att hålla sig borta. Men dagen är Gerts dödsdag. För två år sedan var hans liv - ett liv som få andras i kreativitetens tecken - på jorden över. 

Gert Nilson. Legendaren. Det mytomspunna förlaget Korpens - författare som Johan Asplund bland dem som utgavs  - förläggare. Författare till egensinniga böcker. Mycket bred bekantskapskrets. Man kunde få för sig att Gert kände alla värda att känna. 

Även var han, i mitt fall, en god vän. 

Bäst av allt: en person jag hade mycket roligt tillsammans med! Livskonstfestival i Stadsbiblioteket i Göteborg. Happening i Berlin. Gemensamt framträdande i Kräftriket i Stockholm, kurs för företagsekonomidoktorander. Dans- och teaterfestivalen i Göteborg. 

På en av Långgatorna, inte långt från Järntorget, i Göteborg: gäster på en kurs i projektledning. 

Gert alltid sprudlande och entusiastisk, på gränsen till att koka över, full med idéer. Ett "akademiskt" samtal - Gert ställde fram Ramlösaflaskor, sådana hörde till en sådan här gång, betonade han -  på Konstmuseet i Göteborg. 

För att bara nämna ett axplock av alla upptåg. 

När jag föreläste om Joseph Beuys på Valand, satt Gert i publiken. Den publik som hellre diskuterade medborgarlön än Beuys. 
 

Jag livades upp av att vara i närheten av honom, inget var omöjligt - inget. Alltid full fart. Alltid nya projekt. Idéerna viktigare än genomförandet. Gert var en sannskyldig projektmakare,  behövde sina projekt som vi andra mat och sömn. 

Hugskott och vilda planer. "Infinita", som Gert sade, lekar. Man kunde aldrig veta vart det landade.

Projekten bar på en omistlig, existentiell betydelse. Det stillasittande livet inget för honom. Företagsamhet ett milt uttryck för hans främsta kännetecken. Tack och lov att han inte fastnade i den vingklippande universitetsvärlden! 

Filosofie doktor blev han, men sedan var det nog. På tok för begåvad och konstnärligt mångsidig för en anställning på ett fyrkantigt universitetet. Medelmåttornas tillhåll. 

Denna bingbångandes vackra dag i juli tänder jag inget ljus för Gert. Jo, i tanken förstås. Sorg och saknad i sinnet. Men också glädje och tacksamhet över att ha fått känna en sådan som Gert Nilson. 
 

Min förläggare var han också. Icke att förglömma.