Den italienske författaren och regissören Pier Paolo Pasolini (bilden ovan) var en av dem som visste det. Kanske mer klarsynt och kompromisslöst än någon annan. Hur ett ekonomiskt system, det senkapitalistiska, tränger in i oss, förmår att göra det utan föregående befallning eller order, påminnande om en livshotande sjukdom som förorsakar nedbrytning och förstörelse.
Sprider sig i våra kroppar. Vårt beteende. Våra känslor. Våra ord. Utan att vi märker det och protesterar, bjuder motstånd eller reser frågor. Vi blir systemets bärare och fångar. Det krävs inga fångvaktare. Fängelsedörren låser vi själva.
Kastar bort nyckeln, det vill säga beaktar inga alternativ. Förgörelse pågår, alldenstund alternativ inte ens kan föreställas. Alternativlösheten som själens fängelse, för att travestera Michel Foucault.
Den svenske poeten Göran Sonnevi skrev sin understundom vackra poesi om denna invasion av oss.
En amerikansk ekonom, jag har glömt hans namn men tänker inte söka efter det (kanske hette han Becker i efternamn, som tennispelaren, strunt samma) mottog för ett okänt antal år sedan det som har kallats Nobelpriset i ekonomi för sin teori om det rationella, mänskliga handlandet. Teorin beskrev sig väl som deskriptiv men var normativ och gick ut på att vi även i privatlivet borde tänka strikt ekonomiskt.
Icke minst i de nära relationerna, som man kanske i sin naivitet inbillar sig är fredade och bortom kalkyler. Glöm irrationella faktorer som förälskelse och svärmerier, det bara ställer till det, ditt tänkande fördunklas.
Och så tar sig det inhumana systemet in i vardagsspråket, i vardagsorden mellan oss:
Jag satsade allt på henne. Och så gick hon bara.
Som om en investering inte hade givit den avkastning man hoppats på. Konkursen kanske nära för företaget JAG AB.
Så det gäller att se upp!
Samme ekonom menade att man nogsamt måste bevaka att balans råder i transaktionerna. Typ: Kan du skicka mig saltet, älskling? Ajaj, här gälller det att vara vaksam så att det inte uppstår obalans: Visst, älskling. Om du skickar mig en brödskiva.
Talande anekdot från Delsbo i Hälsingland, som skulle ha glatt Nobelpristagaren, försett honom med evidens:
Om jag dammsuger, kanske man kan tänka sig litet diddelidi i kväll, eller vad säger du, älskling?
Tokigt? Rationellt, skulle ekonomen belåtet säga.
Ekonomismens väsen, som André Gorz skrev träffande om.
I boken Tio Guds bud reinvented hårdrog jag och konstnären Erling Öhrnell ekonomismen till budord. Bilden nedan är Erlings från samma bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar