Inget förtryck utan den förtryckte

 " / ... / eftersom ens styrka bara är det tillfälliga resultatet av andras svaghet."

Joseph Conrad

Friedrich Hegel fångade i Phänomenologie des Geistes det dialektiska förhållandet mellan herre och slav. Den ene kan inte tänkas utan den andre. De är beroende av varandra. Förtrycket som herren utövar över slaven är inneslutet i och konstituerar relationen dem emellan. 

Herren behöver sin slav för att kunna förtrycka, slavens plats är i förtrycket. Upphör relationen, med dess inneboende ojämlikhet, upphör förtrycket. Men det är icke herren som kan upplösa relationen. Slaven måste ta ödet i egna händer. 

Michel Foucault, som jag frestas kalla disciplineringsteoretiker, nådde slutsatsen genom sina idéhistoriska, djupt grävande studier att de starkaste riken vilar på de tunnaste nervtrådar. (Surveiller et punir) Ytterst sett är det så. 

Tyrannier och dynastier, parlamentariska - det förfallna politiska system vi i vårt land envisas med att fortsätta kalla "demokratiskt" med hukande valboskap - och kommunistiska system, vilar inte på vapenmakt eller våld. Utan nervtrådar. Huvudets lydnad. 

Associationen går osökt till den fabrik i Sandviken där mina manliga släktingar slet ut sig. Sögs ut. Det svarta perspektivet på denna tillvaro som fabriksmänniska: De lät det ske, de lät livet bli fabriksslavens. Det enda livet på jorden, enda livet de hade stående till buds. 

Alla sociala system som baseras på förtryckare och förtryckta, relationen dem emellan, skulle inte överleva en enda dag om inte den förtryckte i en avgörande mening lät sig förtryckas. Det kan förefalla cyniskt och legitimerande att uttrycka det så. Men tanken är där, den låter sig tänkas. I detta växer ett frö - till något annat. Förtryckets upphörande. Kampen. 

Det är detta låter sig som är nyckelordet i sammanhanget. Upproret är ju möjligt. Alltid möjligt. Även om det  inte leder till framgång eller lyckas. Men det existerar som något alltid potentiellt, det är i princip alltid närvarande. 

I upproret, i revolten, reser sig människan och blir människa. (Camus, L´homme révolté, Ekstrand, Själens revolt - i samma bok hävdas att människan aldrig helt underkuvas.) Först då. I det inställda upproret, den aldrig iscensatta revolten, motståndets uteblivande på nästan alla fronter förblir människan undersåte. Och slav. 

Hur bortförklara - för det är det vi gör för att slippa agera - främst inför oss själva att vi inte begår uppror, revolterar? Hur urskulda och stryka över kompromiss och undergivenhet? Hävda att det råder övermakt? Men det är blott ett tankefoster. (Gundenäs, Ideologins permanens, Althusser, Idéologie et appareils idélogiques dÉtat)

Hävda att det är omöjligt och utsiktslöst? Också ett tankefoster. Allt det vi inte gör är blott tankefoster och slår tillbaka mot oss själva. Själsligt är vi våra egna värsta förtryckare. Och vi förtrycker varandra. Håller tillbaka. Socialt inlärd hjälplöshet råder. (Martin Seeligman, begreppets, learned helplessness, myntare, lade fenomenet på ett psykologiskt, jag föredrar att placera det på ett socialt plan.)

De människan förgörande och förnedrande, onda sociala tillstånden: kolonialism, rasism, imperialism, könsförtryck, koncentrationsläger, mentalsjukhus. Bara möjliga om det i en avgörande mening tillåts - att man utan motstånd, desperat eller icke, låter det ske - av dem som utsätts, förtrycks, plågas, förintas. Den bistra sanningen. 

Exempel på motståndets aldrig upphörande möjlighet: I dokumentären Holocaust Escape Tunnel skildras hur 80 judar under andra världskriget, plågade av tyska soldater i Paneriai utanför Vilnius, lyckades att under de vidrigaste förhållanden bygga en flykttunnel.. Se den hoppingivande dokumentären på Netflix. 

Så: om du tillhör kolonisatörerna, rasisterna, imperialisterna, patriarkatet, de vita männen, mentalsjukhusbärarna: känn ingen skuld. Det går alltid att krossa dig - om de underkuvade, fängslade och förnedrade bestämmer sig för att göra det. Det är upp till dem. Till oss. Alltid upp till dem. Till oss. I uppgörelsens stund får förtryckaren vad han förtjänar.

Skuld och moral har inget med saken att göra. Sentimentaliserar bara det uppenbara. 

Och inget sker därför. Inget. 

Fotnot: Läser Joseph Conrad på nytt.