Aftonbladets kultursida kör, som det heter på dålig nysvenska, en serie där olika, mer eller mindre namnkunniga personer berättar varför de anser sig vara vänster. Utan att det först presenteras en explicit bestämning av vad vänster är. Vilket innebär att det kan betyda lite vad som helst. Kanske meningen.
Sonen till pappan: - Vad är det där för fågel?
- En bofink.
- Den där, då?
- En bofink.
- Kan en bofink se ut hur som helst?
Kulturchefen Linderborg, väl den som ligger bakom seriens idé, deklarerar i Aftonbladet 3 juli att hon inte längre betecknar sig som vänster. Utan socialist. Jag kan genast känna sympati för hennes avståndstagande från vänstern.
Om hon syftar på den vänster som driver identitetspolitik och förfäktar kulturrelativism. Traskar patrull med modeord som genus och rasifiering. Stämplar alla oliktänkande som rasister och främlingsfientliga.
Den vänster som det bara är att be till gudarna om att den med sitt snedvridande inflytande över det offentliga samtalet, samt myndigheter och universitet, är ett övergående fenomen.
Den urspårade, svårt förfallna vänster som struntar i allt vad makt och klass heter. Samhällets huvudfrågor.
Eller kanske hon syftar på det patetiska parti som kallar sig V. Men den mer ännu patetiske ledaren Sjöstedt. Sossarnas lojale lille knähund. Gläfser till ibland. Spel för gallerierna. Vilket alla vet vid det här laget. Icke minst S. Efter alla svikna löften, allt ynkligt vinglande.
Nå, Linderborg, arbetardotter från Västerås men numera högavlönad och bosatt i Söderreservatet, drömmer om socialismen. Där allt ägs gemensamt. Hur detta möstersamhälle, enligt kulturchefen, närmare skall organiseras, ger hon sig inte in på. Eller med vilka implikationer.
Som i Sovjet, eller länderna i det forna Östeuropa? Länder, med Ryssland i spetsen, som starkt bidrog till den svenska arbetarklassens djupt antikommunistiska hållning. Ha det som de stackars förtryckta satarna bakom järnridån? Så eländigt. Aldrig i livet!
Gemensamt ägande, vad händer i så fall med Linderborgs privatägda våning, värd miljoner? Konfiskeras, utan att hon protesterar?
Till skillnad från de fattiga proletärer som Marx målande skrev om i Kommunistiska manifestet har ju Linderborg inte endast sina bojor att förlora. Hon tillhör de privilegierade. Väl integrerad i det rådande systemet. Salongskommunist, sa vi förr.
Är det utopia som föresvävar Linderborg? Ett socialistiskt samhälle vi aldrig sett?
Vem skall då genomföra detta socialismens lyckorike? Det är väl i så fall kärnfrågan. Skriver hon heller inget om. Den traditionella arbetarklassen, den hon växte upp i i Västerås? Krympande. Alltmer röstande på borgerliga partier och det uttalat icke-socialistiska SD.
Det förslavade, svenska folket? Som sväljer och finner sig i allt, själsligt med mössan i näven. Urholkade pensioner. Islamisering. Flygskatter. Utarmad välfärd. You name it.
Migranterna i utsatta områden långt från det skyddade Söderreservatet? Men där fiskar redan S.
Och det kan väl ändå inte vara så, att hon tror att maktgalna, principlösa S skall göra en radikal tvärvändning och börja slåss för ett annat samhällssystem än det kapitalistiska? Lika enfaldig och naiv som den där muslimskäggige Suhonen, spelandes rollen som nyttig idiot, vägrar jag tro att den intelligenta arbetarjäntan är.
Så, slutsatsen.
Åsa Linderborg skriver tomma ord. Vem skall övertygas med dessa, hon själv? Varför ens skriva dem?
Foto: Björn Lindahl
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar