Läser, medan vädret i Krøyerland slår om med kraftiga vindbyar och svalare i luften, filosofen och historikern Bettina Stanghnets bok Tänka ont (Daidalos). Jag har läst henne förut.
Hennes upptagenhet med vad jag brukar kalla den tyska frågan och som nog inte bara är tysk: hur bygga ett samhälle i enhetlighet, utan att bruka våld och installerandet av ett totalitärt styre? Vad krävs av oss människor, medborgare, för att det ska vara möjligt?
Stangneth är alltid angelägen. Om än, som de flesta tyska skribenter, förtjust i bisatser. Egentligen lättare att läsa på tyska än översatt.
Tänka ont är mycket angelägen och aktuell. Särskilt en aspekt tycks mig, mot bakgrund av vad som sker i Sverige, särdeles relevant att lyfta fram. Tänkandets betydelse, att våga tänka belysande om vad som sker och stå fri gentemot det som skymmer eller förbjuder detta tänkande.
I rådande, strama opinionstider av drev och hets mot dem som inte gör det enkelt för sig genom att bara ansluta sig till vad som för dagen anses vara det goda, rätta eller korrekta. De mot samtidens illusioner och maktens officiella lögner intellektuellt illojala.
Också i rådande, neurotiska tider, när studenterna på universiteten kräver "säkra rum" och att inga kontroversiella saker får föreläsas om. De vill inte veta, de vill inte störas eller utmanas, för att använda ett nästintill utslitet ord.
Intellektuell bekvämlighet, lättja skulle Nietzsche säga, framför tänkandets möda. Självfördumning. Produktion av undersåtar, inte myndiga medborgare. Gagnande makten.
Stangneth knyter an till Hannah Arendt som gav sig på att försöka förstå hur det tänktes i nazisternas Tyskland. Snarare icke tänktes. Vad som möjliggjorde nazismen i huvudena, om vi omskriver det så, skänkte stöd och sympati.
Välbekant är den senares bok om Eichmann och resonemanget om den banala ondskan. Den okritiskes onda handlingar. Den obotligt lojale Eichmann som urtyp kan vi spåra även i dagens samhälle och organisationer. Jag mötte själv hans kopior inom högskolevärlden, bland chäferna.
Den stora faran ligger i att inte tänka självständigt. Utan söka åsiktsgemenskap. Bara följa med. Gemenskapen i sig blir en garant för något slags högre sanning. Eller yttersta ändamål. Det kan i extremfallet sluta i judeutrotning. Eller i jihadisternas jakt på otrogna.
Tredje Riket och IS kalifat - samma andas barn. Den enskildes liv inget värt i det teleologiska samhällsperspektivet.
Vi är i grunden förnuftiga varelser. Och vi kan tänka. Vara moraliska djur. Understryker Stangneth, som kan sin Aristoteles, eftertryckligt. Men vi frestas dagtinga med denna vår unika mänskliga utrustning. Inte använda den som vi borde. Det krävs självreflektion, självbetraktelse. Utan att hamna i solipsism.
Som om ett exempel, eller en illustration, sökte upp mig. Blicken faller plötsligt på ett reportage om människor i medelklassområden, alltså icke Fittja eller andra "utsatta" (som om det handlade om naturkatastrofer) områden, utanför Stockholm som ständigt plågas av inbrott och överfallsrån.
Men de boende vågar inte tala klarspråk om vilka förövarna är. Då kommer det, kan även komma från dem i den egna familjen: man är rasist eller främlingsfientlig om man tillåter sig vara klartänkt och dessutom avslöjar det.
Så man tiger, för att inte riskera hamna utanför gemenskapens värme. Om än en
verklighetsförvridande gemenskap. En intervjuad man i reportaget kräver att få vara anonym, för att slippa negativa reaktioner.
Kanske det som förklarar att eländet bara fortsätter i Sverige, bortsett från en handfallen statsledning som verkar ha abdikerat. Vi vågar inte tala öppet med varandra om vad som händer i landet och vad det beror på. Tillsammans söka lösningar. I klarsynthet.
Stagneths betonande (kanske förtjänar det beteckningen "vision"), det påminner mig om hennes landsman Jürgen Habermas och hans teori om det kommunikativa handlandet, av den sanningssökande dialogen mellan myndiga, tänkande medborgare står sig slätt i beaktande av det samtalsförstörda Sverige.
Det är tragiskt. Vi gräver vår egen undergång.
Bild: (c) Heinrich Hoffman / Bayrische Staatsbibliothek München
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar