Det finns människor som av naturen, eller en högre makt om man så vill, förefaller vara utrustade med pondus eller auktoritet. För att inte säga karisma. Egenskaper man icke kan förvärva, hur man än försöker.
Saknar man pondus eller auktoritet, bör man icke placeras i en ledningsposition. Chäfer äga icke dessa egenskaper. Utan ställer bara till det.
Dylika välsignade varelser, ergo med en pondus eller auktoritet som lyser om dem, väcker respekt och framkallar ett lyssnande till dem, även hos en klentrogen som undertecknad. Jag vill dock anföra en viss reservation mot de karismatiska: det kan urarta i blind lydnad, utgående från den beroenderelation man hamnar i med den karismatiske.
Paradexemplet kanske Adolf Hitler och Albert Speer. Den senare bländades och infantiliserades. Tänka kritiskt och öppet yttra det, det vågade han först i sina memoarer när han satt av sina 20 år i Gefängnis Spandau. Den dyrkade Ledaren var vid det laget bortom sanktionsmöjligheter.
Speer klarade sig, orättmätigt, från avrättning efter Tredje Rikets sammanbrott. Det gjorde däremot inte SS-generallöjtnanten, den transportansvarige Adolf Eichmann, en Schreibtischtäter som Hannah Arendt (bilden) skrev en mycket omdiskuterad bok om.
Utmärkande för Eichmann var, enligt Arendt, att han inte tänkte överhuvudtaget. Det vill säga ställde olika perspektiv mot varandra, prövade olika tankens ingångar. Han var raka motsatsen till vidsynt och bara gjorde.
Han var varken ondskefull eller dum. Det var definitivt heller inte Speer. Snarare intelligent och intellektuellt förmögen. Om än med en svajande inre kompass.
Sådana som Eichmann, hans banalitet, finns det många, alltför många, av. Man stöter dessvärre på dem mest hela tiden, dessa Eichmänner.
Men jag frestas fråga mig, ännu en gång utan att begära ett entydigt svar: vad fick Speer för sin frivilliga underkastelse under Ledaren? Vilken var hans belöning eller vinst. Karriär och medföljande befogenheter? Bekräftelse, en själens törst som tillfredsställdes? Behöver vi tillgripa djuppsykologiska förklaringsmodeller? Arketypen fader - son?
Fascinationen, maktberusningen, i närheten av en närmast allsmäktig ledare? Kittlande allians med djävulen, typ Faust?
Vad i Speer övertalade honom att blunda, eller hålla tillbaka, befogade kritiska tankar och invändningar? Och fick honom att begå gärningar mot sina medmänniskor som i Nürnberg borde skickat repet runt hans hals.
Frågorna infinner sig, utan att jag kan hejda dem, när jag läser Richard J. Bernsteins Varför läsa Hannah Arendt i dag? Är man redan förtrogen med Arendt, innehåller boken inget nytt. Och Bernstein tenderar olyckligtvis mot det politiskt korrekta, vilket får honom att dra paralleller med samtiden som känns långsökta och just färgade av politisk korrekthet. De drar ned bokens läsvärde.
Men boken blir likafullt en nyttig påminnelse om hur en illojal intellektuell agerar, att sådana intellektuella faktiskt finns, om än inte många. Hannah Arendt var livet igenom en sådan. Och man önskar man vore likadan - i hennes position ryms både en norm och ett ideal.
Hon tänkte själv och sparade inte på formuleringarnas sarkasm eller ironi, var inte följsam mot någon, sneglade inte åt något håll när hon skrev, respekterade ingen makt. Illojaliteten var hennes stil, det som utmärkte den. Det intellektuella samvetet tystnade aldrig.
Kritiserad blev hon. Förtalad, för att inte säga förföljd av sionister och andra som krävde uppslutning och rättning i ledet. Men dessa yttersta dagar - när de frågor hennes rika författarskap reste är mer aktuella än någonsin - läses hon. Och hon diskuteras, som Bernstein uppmärksammar, på sociala medier. Arendt kan inte falla i glömska, hon fortsätter att beröra.
Tankens illojalitet, dess hederlighet, håller i längden. Vindflöjlarna bleknar. Opportunisterna glöms bort. Medlöparna förflyktigar sig själva. Klerkerna förstelnas. Ideologiproducenterna tas av tidens ström.
Men vem, om någon, på svensk botten svarar mot idealet, efter Strindberg. Myrdal? Sanandaji? (Tyvärr klen stilist.) Det lämnar jag till läsaren att fundera på.
Boken: Richard J. Bernstein, Varför läsa Hannah Arendt i dag? Daidalos. Översättning: Henrik Gundenäs
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar