Leve danskarnas ständiga tjat om priser!

Under dryga (!) två år satt jag ordförande i en Saco-förening vid en regional högskola. I den minst sagt otacksamma rollen - toppstyrning av verksamheten, usla chäfer på alla nivåer, arbetsrättsligt okunniga medarbetare - skaffade jag mig insyn och överblick beträffande löneläget inom myndigheten.

Jag kan inte minnas att vi kolleger någonsin diskuterade vad var och en tjänade. Minns mest intellektuellt ostimulerande struntprat som stal tid. 

Det gynnade självfallet arbetsköparen att vi icke jämförde, framförallt inom samma yrkeskategori, våra löner. Som vore det skämmigt göra det, prata löner. 

Den individuella, rättare sagt personliga lönesättningen, detta satans påfund som facket centralt idiotiskt nog gick med på, splittrade oss. Alstrade misstänksamhet. Avund om siffror hamnade på bordet, siffror som lätt gick att ta reda på om man ville. Motarbetade organisering och solidaritet. Okända fenomen i akademikerkretsar. 

Däremot vanligt med facklig medvetslöshet, intrigerande och skitsnack. En osund 
arbetsmiljö med vidhängande psykosomatiska problem som de usla chäferna blundade för.Ofta direkt framkallade genom olämplighet och ledarskapsoförmåga.

Apropå inte veta. Många knegande människor vet inte hur litet de kommer att kunna kvittera ut i pension när det väl är dags. Många använder uttrycket få pension. Som om de inte själva arbetat ihop pengarna. Som vore det en allmosa, skänk från ovan. Något att stå med mössan i handen och tacka för. Som vore det inte deras pengar.

De vill inte få bekräftat hur litet de anar att det blir. De förtränger, försöker glömma att det väntar pensionering. Skrämda av alla rykten i det urholkade svenska pensionssystemets spår. Den urholkning, förskingring, som skett utan att våldsamma protester utbrutit mot de lömiga politikerna. 

Det berättar något mycket illavarslande om det svenska folket. En hårt sittande lydnadsmentalitet. Kan man genomföra en sådan försämring av pensionerna utan att något händer i de breda folkdjupen - ja, vad krävs då för att folket skall vakna och säga ifrån?! 

Makthavarna kan vara lugna. Och lugnt höja pensionsåldern till 75 för alla som inte sitter i regering och riksdag. Ingen kommer iklädd gul väst storma riksdagshuset. 

Under alla år har jag envist värjt mig. När det talats om de förslavade svenskarna, die dummen Schweden. Kålrötterna. Tagit illa vid mig, känt mig förolämpad å mina landsmäns vägnar. Känt att jag vill försvara dem - och mig. Men inte längre. Det vore att förneka den bistra sanningen. 

Köp svensk mat! Kampanjas det. Svensk mat, främst frukt och grönsaker, dålig och dyr. När jag handlar, irriteras jag ständigt av höga priser och låg kvalitet. Men det är kanske inte svenska livsmedel?

När jag kan väga själv, korrigerar jag priset nedåt. Genom att exempelvis väga som banan fast det är päron.  

Jag kan inte tänka mig att särskilt många svenskar återkommer till en butik för att klaga på undermåliga livsmedel. Nej, vi tiger, gapar och sväljer. Både maten och förtreten.

Jag fuskar med vägandet, en individuell protest. Civil vardagsolydnad. Men som regel finner vi blågula undersåtar oss nådigt i sakernas ordning. Håller minen och betalar. Kanske knotar lite. Sedan är det bra. Nöjer oss med det vi får för surt förvärvade pengar. 

Kräver inte det vi borde kräva. Knuten näve i byxfickan. Det är svensken i gemen, det.

Och att pruta? Förhandla om priset, inte ta det för givet? Glöm det. Sådana är vi icke! 

Länge stördes jag av det. Att det alltid skall pratas priser och icke minst matpriser, vart man än kommer i Danmark. Favoritämnet. Handlar ni på Brugsen med dess priser! Är ni inte riktigt kloka?! Fann det tjatigt. Småaktigt och trist, finns väl viktigare ting att avhandla.  

Men nu har jag insett att i samtalsämnet ryms en politisk dimension. Så: leve danskarna och det aldrig upphörande samtalet om priser!