Hygge sig i skuggan av nazismen

”Och Herren vilade på den sjunde dagen, lät den allsmäktiga blicken vandra omkring och alltings upphovsman fann sin skapelse skön.” 

Kandestederna, någon mil sydväst från toppen av Danmark, Skagen. Ett vidunderligt vackert landskap möter den som närmar sig det. En skönhet som inte låter sig beskrivas utan att man hamnar i plattityder. Dess skönhet bortom de trubbiga ordens infångande förmåga. 

I danska tv-serien Badehotellet kan man skaffa sig en rättvisande bild av detta paradisliknande landskap. En serie med, än så länge om jag tillåts anlägga synpunkter på det, alltför få säsonger inspelade och visade. En rullar just nu i TV4. Badehotellet som jag skulle vilja kalla rödvitt folklustspel. Mycket väl kunde det sättas upp på en utomhusscen.

En rollbesättning med för oss serieproffs idel välkända danska  skådespelaransikten.

Om man inte omedelbart börjar planera för en resa till Vendsyssel efter att ha sett den serien, torde man ha förlorat sitt skönhetssinne. Behovet av att med egna ögon se saker och ting på plats. Söka autenticitet, som en akademiker skulle säga. 

Platsens ande eller själ. Man skulle kunna och vill gärna tro att serien utspelar sig i Kandestederne. Bland de höga dynerna som reser sig utmed nordjylländska västkusten. Och som man bör undvika att försöka klättra uppför. 

Serien erbjuder hämningslös, njutningsfylld eskapism. Och det helt avhängigt dess ordentligt nedtonade dramatik. Mycket väluppfostrat sittande vid väldukade bord. Artiga konversationer, kallprat, om allt och inget. Krockettävlingar som måste inställas på grund av hastigt infallande dåligt väder. Dansk småborgerlighet från början till slut. Strukna dukar och småkakor. Man verkligen hygger sig.

Fram till ödesåret 1933. Unga pojkar i uniformer från Hitlerjugend dyker upp och slår läger på stranden. En homosexuell bland gästerna misshandlas svårt, med bestående men, av 

de uniformerade, hjärntvättade gloparna. Som inte vet att runt hörnet väntar östfront och 
bråd, meningslös död.

Sommargästerna struntar blankt i vad som händer i grannlandet söderut, trots alla signaler som smiter över gränsen. Med ett undantag. En distingerad, väluppfostrad äldre gentleman med de grå tinningarnas charm. Han förbjuds av den betydligt yngre och vackra hustrun, som med hans goda minne avlat barn med en annan av sommargästerna, en skådespelare med fjantiga manér vid namn Weise, att följa med vad som händer ute i världen. 

Inte bra för honom att vara ett tidsvittne. Han blir enligt henne alltför påverkad och nedstämd. Riskerar att sluta hygge sig.

Han beställer Politiken med posten från Köpenhamn. Läser den i smyg, utan hustruns vetskap. Den göms undan av hotellpersonalen för att när hustrun inte ser smusslas till honom. Han skräms av nazisternas frammarsch i Tyskland, anar konsekvenserna för Danmark. Men ingen att diskutera det med i kallpratets badhotell.

Flødeskumsfronten, sa de tyska soldaterna om Danmark. Ingen ville till östfronten och slåss mot ryssarna. Ett åldrat tidsvittne jag talade med, bosatt i Frederikshavn under ockupationen, menade att tyskarna uppträdde artigt och civiliserat under besættelsen. Nå, de aktiva i motståndsrörelsen skulle förstås lämna en annan version. 

Och de femtiotusen danska kvinnor som förälskade sig i och fick barn med tyska soldater, fienden. Utsattes för en omänsklig behandling efter kapitulationen och tyskarnas uttåg. 
(Kvar blev minröjare, se gärna den rysliga filmen Under sandet, samt soldater och landsmän inhysta i läger under miserabla förhållanden. Alla lämnade inte Danmark 1945.)

Alla de föga modiga, som krypit och inte gjort minsta motstånd, kunde ta ut det egna dåliga samvetet på kvinnorna. Tvångsklippa och spotta på dem. Kasta glåpord.  ”Tysketøserna”, ”fältmadrasserna”. För att inte tala om deras barn. Ett oförsonligt bemötande från grannar och skollärare av dessa oskyldiga som inte bett om att få komma till världen.