Utrota varenda jävel!

Omläsning pågår av Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Det måste - Herre, min skapare, vad åren rusar! - vara minst femtio år sedan jag läste den första gången. Och då på originalspråket. Ingick i mitt hastigt påkomna läsa ikapp-projekt. Som så här i efterhand förefaller mig imponerande, om jag får säga det själv, med sin ambitionsnivå. 

Alla böcker, hiskeligt många, som snabbt skulle läsas. Måste läsas. Enligt min mening.

Minst en bok om dagen. I många år skulle det komma att bli så. De pålästa kurskamrater jag mött första terminen på Uppsala Universitet, och som framkallat svårt mindervärdes- och bildningskomplex hos grabben från Bruket, skulle få sig en rejäl match. På världslitteraturen, bara! Sätt i gång!

När jag nu läser om Mörkrets hjärta, svårt lägga bort den. Minns inte att den första gången fångade mig så med hull och hår. Tiden annorlunda, samhället som omsluter mig likaså. Man kliver ju inte ned i samma bok två gånger, för att travestera Herakleitos. 

Den mödosamma färden uppför den 180 (!) - fatta! - mil långa Kongofloden, som boken skildrar. Vildmark inramar floden, kryper tätt inpå. Conrad liknar träffande djungeln vid ett farligt, oberäkneligt vilddjur som hotfullt smyger på den rangliga båt på vilken kapten Marlow och hans sällskap färdas. Väntar på det rätta tillfället att överfalla. Som ett hungrigt lejon på jakt efter sitt byte. 

Floden grund på sina ställen, lömig. Risk för bottenstötning, skador på skrovet. Det krävs stor navigatorisk skicklighet och observans av befälhavaren. Som vore den, läst symboliskt, allt annat än förstklassiga båten civilisationens ömtåliga flytetyg. Hotad av barbariets råa omänsklighet. Bortom alla manér.

En av negrerna - vildarna, kan även Conrad skriva - på båten avlider. Träffad av ett spjut som kastats inifrån de förövaren döljande illgröna buskagen. Marlow dumpar liket överbord, om än inte genast, men hettan kräver det. 

Förtrytelse och muttranden bland de svarta på båten. Kannibaler. De, som fått nöja sig med ruttnande flodhästkött som proviant, har gått miste om ett skrovmål.

Destinationen för den till synes vansinniga färden är den handelsstation där den minst sagt märklige Kurtz är utposterad chef. Han med sin anmodan: Utrota varenda jävel! (som Sven Lindqvist sedermera lånade till en boktitel.) Grymhet och girighet styr. Först kommer det senare. Civilisationen, med eller utan citationstecken, vilar på girighet och rofferi 

De giriga, vita européerna är ute efter elfenben. I bästa fall, ironiskt uttryckt, byter man till sig elfenbenet i utbyte mot glaspärlor och annat billigt krams. 

Det är en förskräcklig, skrämmande verklighet, ett ångande dödsrike, Conrad tecknar. Ångestladdad. Vibrerande. Feberframkallande. Svettig. Suggestiv. Nästan surrealistisk. Och han skräder inte orden. 

Pippis pappa heter inte längre negerkung, som vi vet. Efter att de korrekta, upprörda och oss andra uppfostrande ordningsmännen och -kvinnorna varit på och ändrat i Lindgrens konstverk. De måste ha missat denna upplaga av Mörkrets hjärta. Skulle de ge sig på den, skulle de ha att göra. Mycket att korrigera.

Conrads blick är inte kolonisatörens. Inte den vite mannens. Inte överskylande. Hans blick är sanningens. Samma nakna blick som skulle behöva riktas mot det land där jag just nu lever. Och klarspråk talas om dess belägenhet. 

Farkosten kränger och tappar fart i den blågula floden. Hur länge till klarar sig den redan läckande skutan innan den bottenstöter och långsamt sjunker? Befälhavare saknas. Övergivit sin båt. 

Åter till boken!

Bok: Joseph Conrad, Mörkets hjärta, Lindelöws, översättning av Einar Heckscher, den fenomenale